2016-06-02

Bristande ambition

Fy farao vad trött jag är just nu. På jobbet fnattar folk omkring med stressen lysande ur ögonen, på gruppmötet ber chefen oss gradera vår stressnivå. Alla är stressade, stressade, stressade. Jag svarar att jag inte är så värst stressad, men sliten. Jag längtar efter semester. Chefen snörper på munnen.

(Det skulle herr Snäll aldrig ha gjort, men detta är min nye chef Christian. Mer om honom en annan gång.)

Jobbet är tidvis aptråkigt, så tråkigt att jag låser in mig på toa och sitter där och mobilsurfar.

Ibland glimtar det till, när vi har gruppmöten och chefmöten och seminarier. Då är det roligt och jag diskuterar strategier, kommer till insikter, blir engagerad. Ute i vardagen tycker jag att jag har fått bra kontakt med alla mina medarbetare, jag har koll på vad de håller på med utan att ständigt hänga dem över axeln. Hittills har alla samtal avlöpt väl, de verkar glada och nöjda.

Problemet är väl som vanligt att jag har för lite att göra. Men varför har jag egentligen det?

Min glada kollega som jag härmed döper till Halloj eftersom det är hennes hälsningsrop, är numera fast anställd vilket jag är alldeles oerhört glad över. Hon har tagit över inte bara mina gamla projekt utan ytterligare två och är en av dem som stressar allra mest. Hon har fingrarna i varenda syltburk som finns, det hade ju aldrig jag.

Lat? Inte tillräckligt engagerad?

När jag körde hem igår kom jag att tänka på en sak som VD:n sa till ekonomichefen häromdagen: Du är riktigt, riktigt bra på det du gör. (Vi hade chefsmöte och temat var att berömma varann. Kletigt och lite fånigt men antagligen nyttigt.)

Jag undrar om jag är bra på det jag gör? Klart jag är, någorlunda i alla fall. Dum i huvudet är jag inte och inte alldeles asocial och framför allt är jag inte född igår. Jag tänker allt oftare på det, att det är så jävla skönt att inte vara ung och oerfaren längre.

Men någon exceptionell specialistkunskap kan jag inte påstå att jag besitter. Länge kände jag viss yrkesstolthet i att vara projektledare, men sedan jag slutade som det har jag känt en stark lättnad. Så jävla skönt att slippa driva projekt och tjafsa med ledningen och baxa projektgruppen. Det får Halloj göra, hon gör det så bra, dessutom med ett leende på läpparna.

Teknik har jag ju aldrig kunnat eller gillat speciellt, så civilingenjör jag är. Eller teknik förresten, har inget särskilt emot teknik. Det är väl inte värre än andra tråkigheter.

När jag tänker efter inser jag att det är detaljer och långrandighet jag har svårt för. Kommen så långt fnissar jag, för i detta avseende var herr Snäll och jag precis lika. På möten kunde jag förutsäga nästan på sekunden när han skulle skjuta tillbaka stolen och börja pilla med mobilen. Det var ungefär samtidigt som jag också tröttnade på resonemangen. En av de roligaste sakerna med Snäll var hans snabbtänkthet och briljans. När han var med, påslagen och engagerad, då blixtrade det. Däremellan var han ofta rätt seg och disträ.

Jösses, undrar om jag är likadan?

Jag lägger fram mina tankar för O, som skrattar. Han är en själsfrände, det vet jag ju. Visserligen fungerar vi rätt olika, O sitter alltid i sista minuten och snor ihop sina leveranser, och han är påtagligt mycket mer uppstartare än avslutare, jag är tvärtom, men i våra ambitioner och attention span är vi lika.

Min andre själsfrände är borta nu. När jag intervjuade pappa om hans liv, det var under hans sista veckor, hann vi inte längre än fram till när han träffade mamma. Resten blev han för snurrig och glömsk för att berätta om. Men när han skildrade sin barndom och skoltid, då var han knivskarp.

Pappa var begåvad, något av ett underbarn, har det hetat i familjen. Han lärde sig läsa när han var fyra år, ingen vet hur. När han började skolan tyckte han först att det var rena döden, sitta och ljuda som en annan apa. Alltså slutade han lyssna och fick mycket bråttom något år senare när han insåg att skolkamraterna lärt sig att räkna, det kunde ju inte han. Så småningom blev skolan roligare och han tog studenten med fina betyg. Inte lysande, men fina. Sedan gick han ett år på college i USA, och så läste han i Uppsala och där gick det till en början strålande bra, han läste in sina första betyg på rekordtid.

Allt det där hade jag ju hört i varierande form. Mamma sjunger alltid pappas lov ifråga om studiebegåvning. Det dröjde länge innan jag begrep att hon minsann var precis lika duktig.

Men plötsligt fattade jag en annan sak. Pappa var inte ett dugg intresserad av att göra karriär eller jaga statussymboler. Ambitiös kan man knappast kalla honom. Han pluggade för att det var intressant, för sin egen skull, inte för andras.

Jag: Varför valde du latinlinjen och inte reallinjen? Vad tyckte farfar om det? (Farfar var läkare.)
Pappa: Hm. Bra fråga. Han gillade nog inte det, fast det struntade jag i. Han började ju tidigt med sitt dig blir det aldrig något av. Men mamma tyckte det var bra att jag läste språk, hon var ju språkintresserad.

---

Pappa: Jaha, och sedan började jag ju läsa engelska i Uppsala då, det var för den legendariske professor Donner som alla var rädda för. Jag skulle upp och tenta Shakespeare och då var jag ganska styv i korken faktiskt. Du vet, jag hade ju läst English Lit på college, då läste vi en Shakespearepjäs i veckan. Så han sa strängt: hur många pjäser kan kandidaten gå upp på? (Fnissar.) Han blev rätt häpen när jag svarade tjugosju, folk brukade ju svara tre eller fyra. Så det gick ju bra förstås.
Helga: Men varför fortsatte du inte med engelska när du var så bra på det? Varför gick du över till historia?
Pappa: Äsch, jag vet inte så noga. Jag antar att jag inte var intresserad. Jag gillade professorn i historia mycket mer, jag ville imponera på honom. Du vet, jag har aldrig brytt mig om att imponera särskilt på folk. Men de jag respekterar, deras respekt vill jag ha. Men det var kanske inte så klyftigt rent karriärmässigt. Men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Jag har aldrig velat vara bäst.
Helga: Nä, jag vet. Du grälade alltid på mig när du tyckte att jag tänkte för mycket på betyg i skolan. Man behöver inte vara bäst, det räcker med att vara bra, sa du.
Pappa: Just det.

Nej, pappa var ingen klättrare, ingen streber. Det har jag ju alltid vetat men egentligen aldrig tänkt på. Inte konstigt att farfar tidigt blev provocerad av sin brådmogne lille son, som var begåvad men underligt likgiltig för ytlig framgång. Farfar, yngst av många syskon, driven av en hård far, premierad med stipendier och utmärkelser.

Jag är lik pappa, det har jag alltid varit. Inte till utanpåverket, ifråga om studier och driftighet och karriärval är jag långt mer lik mamma. Jag har hennes tempo och temperament. Pappa fördjupade sig gärna i detaljer och hade ibland svårt att få saker ur händerna, sådan är inte jag.

Men frågan är om jag inte är alldeles väldigt lik honom i det här med ambitionen och för vems skull man egentligen gör saker.

6 kommentarer:

  1. Vad har hänt med herr Snäll? Pension eller nytt jobb? Jag tycker så mycket om din blogg. Vad du än skriver om är det intressant och får mig att reflektera över sådant i mitt eget liv som jag kanske inte tänkt på.

    SvaraRadera
  2. Pension! Välförtjänt sådan.

    Tack för dina ord, du anar inte vad glad jag blir!

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte om du inte ser det själv, men för mig är det ganska uppenbart att du är bra på det du gör, och att det faktum att du inte är intresserad av teknik eller detaljer är en viktig bidragande faktor, fast det viktigaste är förstås att du är intresserad av det som en chef bör har näsa för, nämligen människor.

    Du är precis motsatsen till det som Anders Engquist beskriver i förordet till Kommunikation på arbetsplatsen:
    "En del personer har i sitt arbete själva målmedvetet strävat efter en position som kräver ledarförmåga, medan andra låtit sig befordras till ett yrke de inte tänkt sig från början. Då det inte är speciellt vanligt med specialistkarriärer har den enda karriärmöjlgiheten för många människor lett till en tjänst som chef i arbetsledande ställning. Specialisten-teknikern eller specialisten-förskolläraren har blivit chef och därmed fått arbetsuppgifter som förutom yrkesokompetense också kräver andra talanger och kunskaper. Specialisten kan därmed ha befordrats till sin inkompetensnivå."

    Om du inte har läst Engquist så rekommenderar jag hans böcker, byggda på psykologisk forskning och teori.

    SvaraRadera
  4. Tack! Det var inte meningen att gå med håven. När jag tänker efter inser jag att jag snarare menar avsaknaden av specialistkunskap. Vet inte varför denna insikt drabbade mig så plötsligt, det har aldrig förut bekymrat mig att vara generalist.

    Nej jag har inte läst Engquist, men måste nog faktiskt göra det.

    SvaraRadera
  5. Det är jättebra att chefen inte är specialist! Specialist ska andra i organisationen vara, chefen ska se till att deras specialistkompetens tas tillvara.

    Engqvist är rolig och rapp, fast ibland djuplodande i teorier. Jag hade en pedagogiklärare som varit doktorand tillsammans med honom och hon beskrev hans skrivande som att han stängde in sig med en trave böcker som han använde som underlag och så skrev han. Och så är det nog. Han är stundtals väldigt rolig, stundtals väldigt teoretisk. Men definitivt annorlunda.

    SvaraRadera
  6. “Because a love for good food is the only thing that remains with man when he grows old. Love? What is love when you are five and fifty and can no longer hide the disgraceful baldness of your pate. Ambition? What is ambition when you have discovered that honours are to the pushing and glory to the vulgar. Finally we must all reach an age when every passion seems vain, every desire not worth the trouble of achieving it; but then there still remain to the man with a good appetite three pleasures each day, his breakfast, his luncheon, and his dinner.”
    ― W. Somerset Maugham, The Explorer

    SvaraRadera