2016-04-11

Närvaro

Pappa känns så underligt närvarande idag. Det sista jag gjorde innan jag la mig var att mejla till konstnären som ska göra hans gravsten, och när jag vaknade och kollade mejlen i mobilen hade hon redan svarat. Det blir "vår" kyrkogård, en liggande sten i trä med vackra färger. Det ska bli så spännande att se vad hon föreslår. Han hade älskat att vara med om att planera det här.

Sedan insåg jag att jag nog drömt om honom inatt. Det är bara tredje gången sedan han dog, tror jag. Ännu en stund senare mindes jag att jag inte drömt om honom själv, jag drömde att jag fick ett mejl från honom, fast jag visste att han var död också i drömmen.

Jag har längtat mycket efter honom sedan gråtdagen i torsdags. Den vackra våren gör mig vemodig, jag önskar att han fått se ljuset och blommorna och känna solskenet, jag vet hur intensivt han längtade efter våren och att kunna sitta på sin balkong. (Undra på det, den hade han inte hunnit stöka till. Plötsligt förstår jag hans kärlek till balkongen.)

Men det är också det att jag är trött och sliten. Då ligger ledsenheten närmare ytan. Ändå är den mer hanterlig nu. Jag kan tänka mig att sorgen så småningom blir som en gammal vän. Kanske inte något kärt återseende precis men ändå. Jaså det är så dags igen. Jaja, kom in du. Du stannar väl inte länge? Men en kopp kaffe kan du väl få.

2 kommentarer:

  1. Precis så är det. Min mamma dog när jag var 17 år. Det är 20 år sedan i år. Ibland "unnar" jag mig att ramla ner i ett hål, eller kanske snava i en grop, och sörja det som var. Och det som aldrig blev.

    (förresten, en liggande sten i trä? Jag är nog lite sen men jag fattar inte helt)

    Kram.

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar! Sten som i "sten" en gravsten i trä om man kan tänka sig en sådan. Men som ligger ner på marken, inte en stående klassisk sten. Kyrkogården ifråga tillåter endast liggande gravstenar. Gravvårdar kanske är ett bättre ord?

    SvaraRadera