2015-08-02

Man känner sina löss på gången / Parasite Island / Kalla mig Ernst

Andra veckan på Sommarön börjar Y klaga på att det kliar i stjärten. Vi lugnar, du kanske inte är riktigt ren, och torkar med våtservetter. Men mina onda aningar besannas när han vaknar skrikande och krängande en natt. Symptomen på springmask är omisskännliga. Dessutom - helvete! - tog vi verkligen den andra kuren eller glömde vi den i försommarstressen?

Jag har åtminstone varit förtänksam och packat ner medicinen, så hela familjen (Q vaknar förstås också) får svälja tabletter mitt i natten. Vi undersöker Y och konstaterar faktum och befriar honom från ett par inkräktare, så somnar vi om. Ännu en natt med samma föreställning, sedan är vi fria. Jag sänder ännu en gång en tacksam tanke till vår granne som i outsäglig godhet skänkte oss en tvättmaskin häromåret.

Takrenoveringen fortskrider och går in i nya faser. Jag inleder en relation med takpannorna. Sjuhundra stycken har O skjutsat ner från taket på en ränna, jag har tagit emot dem och staplat dem. Så länge jag hanterade dem snabbt tänkte jag inte särskilt på dem, de som var trasiga slängde jag obarmhärtigt i en hög, struntande i om de krossades eller ej.

Men när jag ska börja sortera dem ser jag plötsligt på dem med nya ögon. Det finns två sorter. Tjocka, porösa med böjd kant och stor klack. Tunnare, ofta brända, med liten klack. Jag googlar på taktegel, gammalt, enkupigt och hittar en skrift som jag laddar ner och läser. Det måste banne mig vara handslaget tegel vi har, över hundra år gammalt. Man kan se att hörnen är handskurna, på en del av dem finns tumavtryck kvar. De händerna är borta sedan länge, vems var de? Plötsligt ångrar jag krossandet. Min nya bibel inskärper att handslaget tegel är ett kulturarv värt att bevara och att även trasiga pannor kan användas.





Ännu någon dag senare blir det uppenbart att det inte bara är teglet som är som förr i tiden här på ön. Q har kliat sig i håret i några dagar och skyllt på myggbett när jag har frågat. Men när jag vaknar i vargtimmen av klåda i nackgropen inser jag vad som är på färde. På morgonen rotar jag fram luskammen som jag av en gudomlig ingivelse packade ner. Vi har hittills varit förskonade från löss, vid alla larm från skolan har jag finkammat men kammat noll.

Det gör jag inte nu, både Q och jag är nerlusade så det förslår. Vi meddelar kusin som suckar, de är rutinerade. Jo, stora sysslingen visar sig ha han också. Hade jag kunnat förutspå, han kliar sig på samma omisskännliga sätt.

O är ute och fiskar och får order om att köpa lusmedel i parti och minut. Q och jag kammar varandra och knäcker löss mellan naglarna. Y har gått fri, tror jag det att lössen hellre bosätter sig i Q:s och mina ymniga kalufser. O som är friserad som en amerikansk marinkårssoldat behöver knappt ens kollas. Den praktiska aspekten av dylika frisyrer står med ens fullständigt klar.

Under kammandet tänker jag att även detta är ett kulturarv. Kamma noll, inte har jag tänkt på vad det syftar på förut. Luspudel, säger jag kärleksfullt till Q. Luskamning är helt klart en kärleksgärning, svårt att göra på sig själv, något man gör på dem man bryr sig om.

En vecka kvar på ön, en vecka kvar i paradiset som jag både hatar och älskar. En vecka tills vi återvänder till civilisationen.

1 kommentar:

  1. Jag var förskonad som liten men våra barn har haft både löss, mask och skabb. För det sistnämnda behöver man Tenutex, även känt som flatlusmedicin. Min sambo var mindre nöjd när han kom hem och berättade att han köpt flatlussalva för 500 spänn.

    SvaraRadera