2014-01-22

Bita sig i tungan, väga orden på guldvåg. Eller nåt annat.

Idag vid hämtningen frågade jag Q:s lärare om vi ska ha utvecklingssamtal den här terminen också. Javisst, hon satt med schemat precis nu. Egentligen hade jag tänkt stanna vid denna fråga, men det hampade sig så att jag sa det jag kanske borde ha sparat till samtalet. Att jag är lite fundersam på om Q är understimulerad på lektionerna, eftersom han klagar över att de är tråkiga.

Hennes ögon vidgades en smula, och så vände hon sig direkt till Q. Men då kanske det är bättre att du gör det du ska istället för att klaga över att det är tråkigt, sa hon ungefär. Han hängde med huvudet, och mottog under tystnad hennes lilla predikan om att inget blir roligare av att skjuta upp, även vuxna gör sånt de tycker är tråkigt, och så vidare.

Det hela blev inte helt lyckat. Självklart har hon rätt i någon mening, så jag protesterade inte. Samtidigt kan jag ju som sagt inte låta bli att tycka att skolan faktiskt kan få vara rolig ännu i första klass. Och jag ville vara lojal mot Q samtidigt som jag inte ville underminera lärarens auktoritet.

Det är skrivningen som är problemet, Q pressar ur sig tre ord då det helst ska vara sju meningar, sedan ger han upp. Och specialläraren har varit på henne och sagt att hon måste vara noggrann med hur barnen skriver, små bokstäver ska vara hälften så stora som stora, allt det där. Fast hon är lite rädd att döda deras kreativitet, de är så små ännu.

Efteråt fick Q visa mig sin skrivbok, och jag kunde vara alldeles ärlig i mitt översvallande beröm. Jag tycker att du skriver jättefint. Jag skrev inte alls lika fint som du när jag gick i första klass.

Sedan tittade vi på de teckningar och berättelser på temat Mitt jullov som satt uppnålade på väggen. Jag letade förstås efter Q:s, men den är inte färdig ännu. Han visade mig: Jag har flugit flygplan i 1 dygn. Jag har bytt flygplan några gonger. Så långt som till flodhästarna, krokodilerna och poolen hade han inte kommit. Överst på pappret hade han skrivit sitt fullständiga namn, inklusive det koreanska mellannamnet, alldeles rätt stavat.

Jag läste vidare på väggen, och kände mig återigen olustig. Jag har bott på ett fint hotell. Teckning med palmer. (Flicka. Såklart.) Jag har slapat i sofan. Teckning med skjutande streckgubbar, bloddroppar och texten DÖD. (Pojke.)

Berätta om ditt jullov, det låter ju oskyldigt. Men det är det inte. Världen är segregerad redan från början. Fast om det är klass eller kön i just det här fallet må vara osagt.

Hemma rapporterar jag för O, passar på medan Q är ute och leker. Han suckar, tycker att läraren är beskäftig. Häromdagen fick vi veckobrev om att barnen ska läsa högt minst tio minuter varje dag för en förälder. Det har faktiskt gått oväntat bra, Q väljer själv vad han vill läsa för oss och tragglar på och klarar relativt svåra ord som ljuv och djup. Men om inte vi klarar, orkar, prioriterar, hur ska det då gå för alla andra? Är det verkligen ett rimligt krav att ställa?

Kampen med skrivningen känner O igen från sin skoltid. Fy fan, säger han med känsla. Till saken hör att O än idag har en handstil som en psykopat. Jag brukar säga att det är tur att jag inte är grafologiskt vidskeplig. Ibland kan han inte själv tyda sina handlingslistor, och frågar mig vad det är han har skrivit.

Vad vi ska göra åt det här vet jag inte riktigt. Jo, två saker vet jag. Jag ska försöka forska vidare i vad det är som är tråkigt på lektionerna enligt Q, förutom skrivandet. Och så ska jag noga tänka efter vad jag vill framföra vid utvecklingssamtalet om några veckor.

(Under det att jag skriver detta faller min blick på en lapp som ligger på köksbordet. 14:00 står det med välkänd psykopathandstil. Under står det BAJS. Med bakvänt J.)

11 kommentarer:

  1. Lektionerna kan ju både vara tråkiga för att de är för lätta och för att han inte förstår. Det man inte förstår blir också tråkigt. Nu menar jag inte att han inte förstår själva fakta, men kanske förstår han inte varför de ska göra det de ska göra, eller varför de ska använda just den metoden, eller varför man inte får.....etc etc . Hoppas att du kan få ett bra samtal med honom om varför det är tråkigt!

    Jag tycker att tio minuters läsning om dagen är rimligt. Det är inte särskilt länge och läsningen behöver det för att utvecklas. Men det är förstås viktigt att det som ska läsas känns kul och intressant och att texten är lagom utmanande!

    SvaraRadera
  2. Vi har nyligen fått veta att vår sjuåring är särbegåvad. Han har i och för sig större problem än Q i skolan men det där varierar förstås.
    Wikipedia har en bra sida om särbegåvning - Just understimulering i skolan, lätt att läsa och svårt att skriva är kännetecken. Liksom svårigheter med auktoriteter, ovilja att göra saker utan att förstå varför och allmän frågvishet. Jag har skrivit tidigare att våra söner verkar ganska lika ...

    SvaraRadera
  3. "Särbegåvat barn" är det sidan på Wikipedia heter. Framför allt har den bra länkar vidare till mer information.

    SvaraRadera
  4. Huuu... det här liknar min egen skolgång och det var i den grå forntiden! Handstilen var SÅ viktig, och min handstil ser ut som om "ett koppel berusade spindlar släpat sig över papperet" (citat från en bok, vars titel jag inte minns). Liknar också mina egna barns skola, tyvärr - blir nästan rabiat när jag hör om rubriker som "Berätta om ditt jullov", för det är ju verkligen segregerande. Alla har ju inte råd att resa utomlands och bo på fina hotell. Q:s lärare tycks vara ett kapitel för sig och hennes predikan var verkligen inte uppmuntrande och tog inte heller avstamp i något positivt. Mina barn har tyvärr haft flera sådana lärare, som effektivt tryckt ner dem och deras självförtroende i skoskaften. Och hur går det för de barn vilkas föräldrar inte har tid, ork eller resurser för läxhjälp och koll av högläsning?
    Kram från Elvira

    SvaraRadera
  5. När det gäller skrivning så skrev våra barn väldigt lite för hand när de gick i ettan. Enligt läraren så är just att skriva för hand lite för svårt motoriskt för många sjuåringar. De fick skriva en del på dator ibland istället när de skulle skrivas mer. (De hade kanske 4 datorer för hela klassen så de fick turas om, och även jobba i grupp med det).
    Vår skola anser att det är bättre att fokusera på annat, läsning tex i ettan och sen köra mer med handstilen och att skriva för hand senare.
    Resultatet? Den äldre som är 13 har inte en speciellt vacker (eller lättläst) handstil medan den yngre skriver riktigt fint. Så handstilen handlar nog mycket om personliga anlag tror jag. Hänger ihop med hur man kan rita, för mina i alla fall.
    Men läsligt är ju bra att lära sig att skriva. (Båda pojkar om det nu skulle ha nån betydelse).
    /kaia

    SvaraRadera
  6. Åh, tack för era svar!

    HannaA, hur yttrar sig din sons svårigheter i skolan? Vill du berätta lite mer så är jag nyfiken. Och hur fick ni reda på hans särbegåvning? Genom skolan? Hur kommer skolan att bemöta honom nu?

    Mycket intressant detta med motorik och sjuåringar, det bekräftar den känsla jag har. Ska skriva lite mer om saken när jag får tid.

    Alltså, jag är till stora delar nöjd med Q:s lärare, även om det kanske inte verkar så. Det var delvis mitt fel att hon predikade som hon gjorde, förmodligen kände hon sig lite angripen vilket var klumpigt och ogenomtänkt av mig. Hon är som sagt mycket ambitiös och entusiastisk, vilket förlåter mycket. Och Q gillar henne, det gör han verkligen.

    SvaraRadera
  7. I mina barns skola fokuserar de inte på handstilen förrän i tvåan eller trean. Allt handlar om lusten att skriva. De har fått skriva helt fel, eller på dator, eller med kritor, eller hur de vill. Först i tvåan började de få påpekanden om mellanrum mellan orden, punkt och stor bokstav. Jag har varit positiv till det och trodde faktiskt att det var "så man gjorde" nuförtiden. Högläsning 10 minuter om dagen hade vi också... det var svårt att hitta rätt böcker som intresserade vår pojke men när vi väl gjorde det lossnade det. Där skulle skolan varit mer aktiv tycker jag! Tvåorna och treorna får gå in i förskoleklassen och högläsa sagor, det har också varit jättebra och taggat åtminstone min pojke. Han går i trean nu.

    SvaraRadera
  8. Om ni har iPad-padda. Ladda ner programmet skolstil och låt honom skriva på den! Dessutom ljudar den bokstäverna och orden - ger en utomordentlig feedback till barnen. Oftast kan man resonera med läraren att det är så kämpigt med stavning och motorik att det skriftliga berättandeto (ordval, antal ord i mening, röd tråd, fyllighet etc etc ) blir lidande att det är värt att pröva med padda/dator även i klassrummet. Och i kunskapskraven i läroplanen för år 1-3 står det att man ska kunna skriva med läslig handstil OCH på dator. Sid 227 i läroplan för grundskolan. Hänvisa till läroplanen!

    /Emma

    SvaraRadera
  9. Vår son är också särbegåvad, och det kräver ganska mycket av både föräldrar och lärare för att det ska fungera - både nu och på sikt.

    Jag vill minnas att jag läst en studie som säger att vi inte borde införa handskrivande under de första skolåren eftersom barnens motorik ofta inte är mogen nog för det. Det blir snarare att handen hämmar deras skrivande och deras kreativitet, och att det egentligen är att föredra att använda datorhjälpmedel den första skoltiden. Dessutom gör handskrivandet att det blir onödiga klyftor mellan barnen som inte beror på deras "litterära förmåga" utan deras motoriska mognad. Ganska intressant, tycker jag.

    Vår son är 10 år och använder dator som skrivhjälpmedel ganska ofta. Dessutom har han själv kommit på att om han skriver på engelska så blir det mer utmanande, och därmed mycket roligare. Så när han skriver för hand så är det engelska som gäller. Han läser för övrigt nästan bara engelska skönlitterära böcker också, av liknande anledning.

    SvaraRadera
  10. Oj, var ska jag börja. Främsta svårigheten är nog att han har svårt att acceptera det läraren säger om han tycker annorlunda. Han blir "trotsig" (men han tycker förstås att läraren är det). Dessutom blir han bråkig och lätt utåtagerande när han är understimulerad. Vilket tills helt nyligen var nästan jämt. Han blev den där killen som sitter och kastar sudd och stör för att något ska hända. Men många särbegåvade barn dagdrömmer istället.

    Elevhälsan gjorde en utredning då skolan misstänkte någon form av diagnos (de sa aldrig ADHD men jag gissar att det var det de trodde). De kom fram till att han är särbegåvad och just understimulerad pga det.

    Skolan har varit väldigt bra efter utredningen - han får ofta vara med på början av lektioner men sedan slippa repetitioner och göra något annat. Matte får han regelbundet räkna med en hjälplärare som kan anpassa undervisningen och ge uppgifter fram till nästa gång. Han behöver ju genomgångar som alla andra men går väldigt fort fram och har svårt att sitta och göra många tal av samma sort. Nu räknar han i treans mattebok.

    Ofta sitter han också med lyssnasagor när de andra har lektion. Han har lyssnat på Jorden runt på 80 dagar, Till jordens medelpunkt, Pinoccio, Dungelboken, Skattkammarön, Narnia och God natt mr Tom ... Böcker han inte kan läsa själv än men som håller honom stimulerad (och lugn och fin i klassrummet). Det fungerar faktiskt ganska bra just nu.

    Den här länken förklarar bra: http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/11/29/skolan-missar-sarbegavade



    SvaraRadera
  11. Jätteintressant läsning. Q är inte utåtagerande, snarare en dagdrömmare. Jag känner ju väl igen det trotsiga draget, eller självständiga är nog ett bättre ord. Han har svårt att åtlyda uppmaningar, vill själv pröva och ta reda på hur saker förhåller sig. Fast jag har en känsla av att detta funkar bättre i skolan än hemma.

    En annan sak jag känner igen är att vara intresserad av böcker man inte kan läsa själv ännu. Ibland har jag undrat om det är därför han inte läser själv fast han kan. Glappet mellan hans läsförmåga och de böcker som roar honom är för stort än så länge.

    Samtidigt är han en helt vanlig unge på många sätt, så jag tvivlar lite på att det skulle vara särbegåvning. Begåvad, ja. Men inte extremt.

    Fnissar ändå lite för mig själv när jag betänker det faktum att Q:s två bästa vänner som han hänger allra mest med, med vilka han skapar egna fantasivärldar, de utreds just nu. Den ene har fått en diagnos inom autismspektrat, den andre utreds som sagt. Båda killarna är högfungerande, mycket smarta, inte alls utåtagerande, men socialt lite kantiga. Q är helt klart den socialt smidigaste i trion. Men han älskar dem och funkar bra med dem.

    SvaraRadera