2013-12-08

Prickigt, prickigt

Andra advent, det skymmer utanför fönstren. Saffransdegen jäser i bunken, jag bloggar medan pojkarna ritar teckningar och O vilar middag.

Fullständig idyll? Jo, egentligen. Fast ändå..

Det har varit lite mycket de senaste veckorna, känner jag. Oron över sköldkörteln (ska till Karolinska nu i veckan för samtal och bokning av eventuell operation), strulet med skolan (rapport från föräldramötet och tankar kring detta kommer i ett senare inlägg). Och så sover jag så förbannat dåligt också. Kommer i säng för sent, och störs varje natt av snarkar, sparkar eller något annat från någon av männen i mitt liv.

Och nu: vattkoppor. Ett par av Q:s klasskompisar har varit sjuka och jag gratulerade oss till att ha den saken överstånden, Q hade en mycket lindrig släng av vattkoppor redan i ettårsåldern.

Men igår morse över lördagsfrukosten hade Q något han ville visa, några konstiga prickar som kliade. För övrigt var han pigg och glad, men på eftermiddagen tyckte jag att han verkade hängigare än vanligt och då medgav han att han var lite trött. Tempen visade 38 grader så det var då inte konstigt.

Idag är han praktfullt prickig över precis hela kroppen, så diagnosen är solklar. Inte vet jag vad han hade när han var bebis, men jag minns en kollega som skadeglatt sa att vid lindriga fall kan man få vattkoppor ännu en gång.

Så långt allt väl. Q får vara hemma den närmaste veckan, för en gångs skull har O det ganska lugnt på jobbet så han tar merparten av vabbandet. Om en vecka torde Q vara frisk igen, förutom prickarna är han i fin form och klagar bara lite över kliandet.

Frågan är om Y klarar sig. Vattkoppor lär för det första vara oerhört smittsamt och för det andra ha lång inkubationstid. Q smittar förmodligen som allra mest just nu, men det kan alltså dröja både två och tre veckor innan Y blir sjuk.

Om knappa två veckor är det tänkt att vi ska sitta på ett plan till Sydafrika, i sällskap med svärmor, svåger, svägerska och barnens kusin. Jo, för svärmor vill fira sin stundande sjuttioårsdag med en drömresa till Afrika i sällskap med sina söner, barnbarn och svärdöttrar.

En konsultation via Facebook med en av släktens alla läkare bekräftade det vi misstänkt: flyga med vattkoppor är ingen höjdare. Förmodligen släpps vi inte ens ombord.

Det bästa hade förstås varit om Y blev sjuk nu de allra närmaste dagarna, så han hinner bli frisk igen före resan och vi slipper oroa oss. Näst bäst att han inte blir sjuk alls, men det vet vi ju inte förrän efteråt.

Blir han sjuk får vi väl skaffa läkarintyg, avboka eller omboka biljetterna och så får jag stanna hemma med honom tills han är bättre. En jul i litet format med Y låter i och för sig ganska mysigt. Morfar kommer säkert och håller oss sällskap.

Det som retar mig mest är att vi normalt sett alltid är hemma på jul, och njuter av det. Vi hör inte till dem som åker på långresor med småbarn, har alltid undrat hur de orkar, hur de vågar ta risken, att de tycker att det är värt besväret.

Nu när vi för en gångs skull ska resa är det med blandade känslor från min sida. Visst är det skönt att slippa julstöket, fast det är inte särskilt betungande. Visst ska det bli fantastiskt att uppleva Sydafrika i sällskap med barnen. Fast jag har knappt hunnit tänka på det, knappt hunnit eller orkat glädja mig.

Det jag verkligen inte behöver just nu, de sista veckorna före jul, är ett extra oros- och stressmoment som det här. Det är som uttänkt för att stressa mig, jag har oerhört svårt för den här sortens ovisshet. Man ska tänka positivt, inte ta ut något i förskott, yadayada, blablabla. Jag fixar inte det.

Men just nu ska jag baka ut lussekatterna tillsammans med den prickige och den oprickige, och försöka skita i mina i-landsproblem.

5 kommentarer:

  1. Vi har flugit med vattkoppssmittat barn. Det var ingen som frågade någonting. I och för sig var det charterflyg hem från Medelhavet och det kanske är annorlunda med reguljärflyg. Men det var verkligen ingen som frågade något alls och barnkraken var prickig som en liten salami.... Men jag hoppas att han slipper bli sjuk!

    SvaraRadera
  2. Full förståelse för den våndan. Att det är en världslig sak gör det inte lättare, tänker jag - tvärtom lägger det möjligen till en liten dos av skam över att känna obehag över situationen.

    Nu brukar det ju vara så att vånda över ovisshet är värst i början och slutet av ovissheten. Förhoppningsvis går det att släppa tankarna mitt på. Det finns ju faktiskt inte särskilt mycket mera att göra än att vänta och se, och så skaffa information under tiden. Finns ingen bra barnläkare till Y som kan rådfrågas?

    Må de goda makterna som ingen vet om de finns vara med dig och din sköldkörtel!

    SvaraRadera
  3. Usch, både för sköldkörtel och för vattkoppor. Och det är ju själva fan att det ska slå till just nu när ni ska iväg.

    Vår flicka fick lunginflammation (!) när vi var i Thailand när hon var ett drygt år, eller snarare så var hon förkyld redan när vi åkte, och så utvecklades det till lungimflammation på plats. Då är det skönt att vara i ett land med fungerande, engelskspråkig sjukvård. Och till de länderna räknas definitivt även Sydafrika. Fast vattkoppor blir man ju inte jättesjuk av. Jag hoppas så att ni får komma iväg! Och att besöket på KS går bra, så klart.

    SvaraRadera