Ikväll har jag sett Ett rum med utsikt. Nu ska jag strax gå och lägga mig med Elizabeth Zimmermann igen. Allt för att lugna mina nerver. Jag är lite virrig ikväll, glömde rentav att ge Y hans Lergigan. Ska kanske ta en hutt själv, apropå lugnande?
För idag har jag varit med Y på återbesök hos allergidoktorn. Provsvaren hade kommit på det blodprov som rutinmässigt tas för att kolla graden av jordnötsallergi. Både doktorn och jag trodde att han knappast har livshotande allergi, eftersom han inte fick några som helst andningssvårigheter de gånger han fått i sig jordnötter. Jag var till och med lite irriterad över att behöva komma på återbesök för ett provsvar, hade vi inte kunnat ta det på telefon. Helt omisstänksam utan aning om vad som väntade.
Y har tvättäkta jordnötsallergi och proverna visade på stor risk för anafylaktisk chock, ett livshotande tillstånd. Så nu har vi fått två adrenalinpennor och jag har fått lära mig hur man gör (inte svårt alls). Pennorna ligger tillsammans med annan medicin i en käck liten röd väska som enligt doktorn ska följa Y vart han går. "En del vill ha många pennor utskrivna, en på dagis, en hos mamma, en hos pappa. Så ska man inte göra. Där pojken är, där ska pennorna vara!"
Exakt hur detta ska gå till rent praktiskt vet jag inte hur doktorn tänker sig. Ska vi binda fast den käcka lilla väskan runt magen på Y? Och pennorna får ju inte frysa, går det bra om han har dem innanför overallen?
På tunnelbanan på väg till doktorn förkunnade Y att han vill ha en egen mobil. Undrar om en röd väska duger som substitut.
Jag raljerar. Egentligen är jag trött och lite ledsen. Och orolig. Tur att jag inte har värre hönsmammetendenser, för då hade jag väl inte velat släppa honom ur sikte någonsin.
Nåja. Man vänjer sig vid allt sägs det. Det hade kunnat vara värre. Vi klarar nog det här också.
Tror jag.
Vad tråkigt! Men vilken tur att pennorna finns och hoppas de får förbli oanvända. Sen tycker jag du förtjänar en skön helg nu med extra allt som är roligt och bra.
SvaraRaderaUsch.
SvaraRaderaMen har läkaren någon bra förklaring till varför Y klarat tidigare jordnötskontakter utan dramatik? Hur går det ihop med den stora risken?
Jag menar inte att man ska underskatta risker. Men när man har erfarenhet av konsekvenserna av den verkliga exponeringen, och de inte varit dramatiska, då skulle i alla fall jag undra.
Det kan ju finnas en enkel förklaring, som att det här är något som stegras med antalet exponeringar.
För övrigt är det ju inte läkarna som bestämmer hur man ska lösa praktiska frågor. Och det gör en ingenjör bättre.
Fick du se svaren eller fick du en kopia? Hur exakt såg de ut? (Undrar allergidianostikern...)
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaMed tokallerisk unge kan jag ändå rekommendera att ha en anapen (som jag antar du fick) hos dagmamma. I väska som hon alltid tar med på utflykt osv. Vi växlar om att hämta efter dagens slut. Det är lätt att inte få med sej allt och frustrerande att morgonen efter inte veta vad som tagits hem. Vantar här eller där gör inget, det finns det alltid extra av.
När barnet blir större får penna och annan akutmedicin bli följeslagare liksom mobil (och mössa/keps/näsring vad som må vara på modet). Än så länge har koll på detta och skuggar ungen...
Sen blir jag fundersam att de kan se på provet hur allvarlig reaktionen kan bli. Jag har förstått av vår allergiläkare att höga siffror inte behöver betyda allvarligare reaktion, eller att man ens reagerar alls. Bara att det finns en risk att man kan göra det. Vår son har inte särskilt höga siffror, men får ändå andningsproblem av vissa livsmedel.
Nåja,
du och O klarar detta!
Även om jordnöt i släktskap inte är en nöt så brukar den ju vara borttagen på många ställen så risken för att utsättas i skolomsorgen ska vara borta.
Tack för er sympati! I morgonljuset och efter en natts sömn (ihåligt sardoniskt skratt) känns det bättre. Så klart klarar vi detta.
SvaraRaderaJag fick inga provsvar, men hörde doktorn mumla något om 80. Om jag fattade rätt är det en riskbedömning och inget annat. Han framhöll att vi inte behöver ge adrenalin direkt om Y råkar få i sig jordnöt, utan vi ska avvakta och kolla reaktionen. Visar han symptom på chock (orolig, andningssvårigheter, kliar i hårbotten och handflator) - då, men inte annars.
Förklaringen till att symptomen hittills varit beskedliga är dels att reaktionen kan stegras, men också att de här proverna är en indikation på en risk.
Bra tips att ha pennor hos dagmamman, så tror jag att vi gör. Pratade kort med syster doktor igår, hon menade att det viktigaste är ju att vi får med oss adrenalin när vi är utanför allfartsvägarna. Så länge vi befinner oss i Storstockholm får man en ambulans på ganska kort tid.
Som sagt, så klart klarar vi detta. Ändå grät jag en skvätt igår. Fast det var lika mycket över att Y för femtielvte gången kliat sitt eksem (det som jag visade bild på i september) blodigt och kom springande med blodig tröja. Inatt sov han med bandage för att inte klia, med löfte om att få en peng till spargrisen för varje natt han gör det.
O var som vanligt lugn och trygg, och påpekade att Y själv inte far illa av något av detta. Och det är ju alldeles sant. Och viktigt.
Man vill väl ha pennor på alla ställen där han ofta är + att han har med sig var han går? När det är panikbrådis så är man inte alltid bra på att leta. Det är ett himla ansvar att lägga på ett barn om man bara har pennorna hos barnet. Även om han vet att pennorna är viktiga så läggs saker på märkliga ställen ibland.
SvaraRaderaJättekonstig inställning av läkaren! Självklart ska det väl finnas pennor på de vanliga ställen han brukar vara på för att minska risken att de ska glömmas!
SvaraRaderaFörstår din känsla, vi har en sak med N också som "hänger med oss" hela tiden. För oss är liksom det där med att det är "en sak till" som är jobbigt, inte grejen i sig.
Men självklart klarar ni det, det gör ni! Men, du har mina sympatier som sagt!
Jobbigt med allergier! Jag är själv nötallergiker, med penna i väskan, och jag upplever att de allra flesta har stor kunskap om just nötallergi. På förskolor serveras aldrig nötter till exempel. Det kan ju också finnas en möjlighet att din sons allergi växer bort, vi hoppas på det. Dock tvingas jag alltid till att vara den där jobbiga som tjatar (upplever jag själv) om att "Är det nötter i det här?" (Tål heller inte skaldjur.) Men man lär sig leva med det.
SvaraRaderaJag har ett barn på jobbet (jag arbetar med barn) som är väldigt allergiskt mot mycket. Det jag tänker på med honom är att han (han är fem år) har grym koll själv på att han inte får äta vissa saker. Men jag märker också att det finns en stor oro hos honom, för att han vet (har märkt) vad som händer när han käkar en del saker. Jag tror att man, samtidigt som man informerar barnet, måste jobba på att de ska känna sig trygga med att det faktiskt finns medicin till hands som fungerar. Att den alltid finns med och att de som är med barnet har kunskap.
Har missat att kommentera här men ser att du redan fått en mängd kloka kommentarer. Så jag vill bara säga KRAM och FAN.
SvaraRaderaMen appropå eksem. Jag har själv jobbigt med atopiska eksem och Bill har samma sak. För mig - och även för Bill - hjälper naturmedlet Efamol. Det är någon olja, Omega Någon Siffra. Jag upptäckte det under barnlösheten då jag testade det för att bli gravid. Gravid blev jag ju inte men eksemen försvann. Det kan vara värt att prova. Inget konstigt är det i det hela heller, det är oljekapslar, så för Bill petar jag hål på dem och häller det i morgonsmothien bara. Sedan beror det ju förstås på vilken sorts eksem man har. För min pappa hjälper det inte. Enda nackdelen är att det är rätt dyrt.
http://www.midsona.se/sv/Efamol/Om-Efamol/
SvaraRaderaHär står det att man behöver äta Efamol 2 - 3 månader för att se resultat. Så är det inte för mig. Om jag tar tre kapslar så liksom plattar de där nyblivna kliande prickarna liksom ut sig redan på ett par timmar. Kan man hindra eksemet från att sätta igång så behöver man inte kortisonsalvan heller.
Efamol är för övrigt det enda naturmedel som jag någonsin upplevt någon effekt av. Det mesta annat, har jag fått för mig, är mest bara lurendrejeri.