Lite ganska bättre

Monstret gjorde alltså ett återbesök i förrgår kväll. Men han var vänlig nog att denna gång avlägga visit innan O eller jag hade hunnit somna. Mellan halv elva och elva var Y hysterisk, arg och okontaktbar. (Att ta ut honom i kalluften och rentav doppa tåspetsarna i snön hade ingen som helst effekt. Nu vet vi det.) Attacken var häftigare och längre än vanligt, vilket kanske beror på Lergiganet. Eller på något helt annat.

Det enda som hjälper är att låta monstret rasa klart. När han (hon? hen? den? det?) gjort det återlämnades min Y till mig, en sömnig liten pojke som nickade tyst när jag kramade honom och viskade att nu lägger jag dig i din säng. Han kurade ihop sig med handen under kinden och somnade tvärt.

Det gjorde inte jag. Jag försökte inte ens. Istället läste jag en nyförvärvad bok, Knitter's Almanac av Elizabeth Zimmermann från pärm till pärm, och det behövdes allt hennes trivsamma och intelligenta småprat om vår gemensamma hobby (det finns värre nördar än jag! Ännu har jag inte lärt mig att sticka och läsa samtidigt, men det går enligt EZ.) för att fördriva monstervisitens effekter.

Efter jobbet men före hämtningen av barnen la jag mig ovanpå min säng och dåsade i tjugo minuter.

Inatt var det som vanligt, Y pep någon gång vid elvatiden men somnade om efter en kram. Mitt i natten vaknade han och skrek, O hämtade honom till oss. Klockan fyra anslöt sig också Q, då vaknade jag till och flyttade efter en stund över till hans tomma säng. En vanlig, okej natt, om än med lite för få timmars sömn.

Vi kämpar på, byter sängar med varann, stjäl oss den sömn vi kan. Och uthärdar.