Idag har varit en riktig skitdag. Jag vaknade med halsont och ställde in dagens träningspass. O gav sig dock iväg som planerat, men någonstans måste vår kommunikation ha klickat, för han var borta längre än jag trodde varpå jag såg hela dagsplaneringen rasa och blev arg. Extra arg eftersom jag var ur gängorna redan innan. Jävla väder ute dessutom. Lördag som ska föreställa veckans bästa dag.
Stämningen i familjen var alltså inte på topp när det drog ihop sig till dagens ödesstund: simskola för Q. Men först lite bakgrund.
Q är spänstig och fysiskt försigkommen och sålunda rätt bra på vattenlek. Han simmar hundsim med simdyna, och hoppar från flytbrygga eller poolkant utan flytetyg. Det är alltså inte någon större brådska med att lära honom simma "på riktigt" men han har själv uttryckt intresse, förmodligen inspirerad av grannbarnen som går på simskola. Så O anmälde honom och tänkte att det skulle bli en trevlig lördagsaktivitet för honom och Q några veckor framöver. Vi köpte simglasögon och nya badbyxor, Q var stolt och förväntansfull.
Första gången var förra lördagen, och det gick bra till en början. Men plötsligt fick Q totalt psykbryt, började skrika och ville upp ur vattnet och vägrade återvända. Både O och senare jag försökte utröna vad det var som hade hänt men fick ingen större klarhet. Q ville eller snarare kunde inte förklara. Vår känsla är att inget särskilt egentligen hände, snarare att han blev besviken på simskolan som på något sätt inte motsvarade hans förväntningar. (Att han är ovillig att delta i gruppaktiviteter vet vi ju sedan förut.)
Under veckan har vi inte pratat särskilt mycket mer om saken, utan legat lågt. Q har på eget initiativ övat att doppa ansiktet i vattnet i badkaret, det går jättebra.
Imorse konstaterade vi så att det var lördag, och Q blev genast betänksam. Jag vill inte gå idag, sa han, vi går dit nästa vecka istället. Ånej. Efter en stunds resonerande gick han med på att prova simskolan idag fast han tyckte det var läskigt/tråkigt/allmänt dumt (exakt vad vet vi fortfarande inte) och så lovade vi att han skulle slippa om han efter detta fortfarande inte ville. Vi tummade på saken och alla var glada.
När det var dags att åka fick Q ett utbrott, som jag hanterade illa, jag blev alldeles för arg. O tog över och resonerade och påminde om löftet, att han lovat att prova. Till sist kom de iväg.
En timme senare återvände de, O som ett åskmoln. Q hade villigt lekt och simmat i bassängen med honom men sedan vägrat gå in till simskolan, och vidare varit mycket kreativ i sina ursäkter. Jag längtar efter mamma nu, simfröken ser dum ut, de letar efter skatter på fel sätt, och så vidare.
Q å sin sida stod ute vid brevlådan och vägrade komma in. Sedan O hämtat in honom låg han med ytterkläderna på i en hög på hallgolvet och vägrade svara på tilltal. Därefter på sin säng med huvudet i kudden och händerna för öronen. Skamsen? Förmodligen. Men framför allt trotsig. Rebell, revolutionär, upprorsmakare i tyst men enveten kamp mot överheten.
Kvällen blev tyvärr inte särskilt trevlig efter detta. Varken O eller jag klarade att lyfta oss i håret och svälja vår irritation men också oro. Vad tar det åt ungen? Vi måste ha gjort något kardinalfel, hur kunde det bli så här? Skidskola är förstås lika bra att avboka det också? Herregud, han ska ju börja i skolan till hösten, hur ska det gå? Och så vidare.
Naturligtvis överreagerar vi. Vi är inte ett dugg oroliga för att Q inte ska lära sig simma. Inte heller bryr vi oss om att vi betalat en nu onödig avgift för simskolan. (Fast av pedagogiska skäl har vi faktiskt nämnt det för Q.)
Det som gnager mig är att det känns som att jag borde kunnat hjälpa Q med det här. Han och vi har försatt honom i en situation som han av någon anledning inte vill eller kan klara av, och vi kunde inte hjälpa honom att hitta nyckeln. Jag trodde att jag var på rätt väg när jag bad honom lita på mig och lova mig att prova bara idag, för jag trodde verkligen att han skulle tycka det var roligt om han gav det en chans. Och jag var övertygad om att han skulle känna sig glad och stolt efter att ha övervunnit sin rädsla eller motvilja. Jag ville hjälpa honom att växa och lyckas och istället har det blivit tvärtom!
Ilskan har runnit av mig, istället är jag vemodig och sorgsen. Själv ligger han och sover, men hans bild blickar mot mig från ett foto. Ett år gammalt, han var mycket rundare i kinderna då. Det går så fort. Min bestämda pojke. Jag borde lita på dig och din trygghet och ditt själv, ditt kan-själv, din självklarhet. Ändå känns det som att jag måste skydda dig. Från vem? Från dig själv, men ibland också från mig och de känslor du kan väcka hos mig.
Aldrig anade jag att de skulle vara så motstridiga. När man är mamma, då är man väl mild och klok och upphöjd över maktkamper? Inte blir man väl själv reducerad till en arg och trotsig sexåring?
Lägg ner simskolan! Och låt honom slippa förklara.
SvaraRaderaSäga att han inte ville hjälpte inte, förhandla hjälpte inte, men blåvägra hjälpte...så pojken har lärt sig vad som funkar när man inte vill....
SvaraRaderaNej men allvarligt så beskriver du mycket bra hur det ofta känns, all oro och all självkritik som fyller hela huvudet med jobbiga tankar både före, under och efteråt.
Simskolan vill han inte gå i i nuvarande form. Och även om allt det där kan lösa sig av sig självt vill ni ju känna att ni gör något för att hjälpa honom åt rätt håll. Ni har märkt att han är emot gruppaktiviteter, och då är det rätt tänkt att han kanske behöver extra stöd för att våga just sådant. Då kan man tänka ut knep för hur man kan göra just sånt lite enklare för honom. Göra ett överkrav till ett OK krav helt enkelt. Kan en kompis gå med på simskolan? Kan han få belöningar för att vara med en kort stund varje vecka, kanske på en helt ny simskola nästa termin? Kan han få gå i en mindre grupp, och/eller i en annan simhall? Kan ni välja en simskola där föräldern får vara med i vattnet och på så sätt stötta honom? Eller....bara vänta och se, det är ju också en metod. Lycka till!/AK
Vänta och se är vad vi gör nu. Det fåniga med alltihop är att det verkligen inte är någon brådska med simskola. Vi trodde i vår enfald att han skulle tycka det var roligt.
SvaraRaderaJust nu vill vi inte pressa och tjata mer på honom, och därmed blir det svårt att utröna vad det var som inte funkade, vilket gör att vi inte riktigt vet hur vi skulle kunna göra överkravet till ett OK krav.
Men mitt i mitt dåliga samvete över att ställa för höga krav på honom, tänker jag också på att han en dag måste lära sig att övervinna det inre motståndet. Annars lär livet bli besvärligt för honom. Och hur ska jag kunna hjälpa honom med det? Att det kanske är alldeles för tidigt att göra det nu, är ju en annan sak.
"att han en dag måste lära sig att övervinna det inre motståndet. Annars lär livet bli besvärligt ... hur ska jag kunna hjälpa honom"
SvaraRaderaJag tycker vi ska utgå ifrån att du har en klok son. Och att barn tvingar oss vuxna att kasta en del av våra "måste" idéer över bord.
Det är bra att kunna övervinna inre motstånd - inför vissa saker. Att kunna simma är bra (och ett "krav" i åk 5) men inte livsnödvändigt för att leva ett gott liv. Det är däremot "livsviktigt" att ha integritet och kunna avgöra vad jag vill och behöver och kommunicera det klokt. Din son verkar ha kommit långt på den fronten! Att i alla lägen kunna övervinna inre motstånd är klart osunt.
Har i o f s precis läst Juuls senaste bok, "Ge plats åt familjen" tror jag den heter. Kanske därav dessa tankegångar?! :)
Har ett barn som p g a osynligt funktionshinder är ibland det mest oflexibla som går i ett par skor ... så känns det i a f. Av just det barnet lär jag mig megamycket om egna fixa idéer och mina svårigheter att slakta diverse heliga kor. Skitjobbigt men så nyttigt.
Kämpa på, Helga
kram
Maria SA
Man kan vara vuxen och inte kunna sätta ord på, kanske inte ens ana, vad det är som gör att man INTE VILL något. För att inte tala om kreativiteten i ursäkter...
SvaraRaderaJag hade för ett år sedan en tanke om att Prinsen skulle gå varje lördag på Plask och lek med sin pappa. Redan första gången fick Prinsen ett bryt. Han tänkte inte alls hoppa i bassängen. Jag fattade inte alls vad som var fel, men nu i efterhand tror jag att det var för att hela miljön var ny för honom. Vi hade aldrig tidigare varit i simhallen då Sambon och jag inte är några badhusmänniskor. Jag ringde simhallen och fick trots att anmälan var bindande tillbaka pengarna. Nu går Sambon till simhallen ibland och det fungerar mycket bättre.
SvaraRaderaJag vet hur det känns när man vill lyfta sitt barn och så gör man i slutänden, med ovilja, så att barnet känner sig misslyckat. Fruktansvärt jobbigt att brottas med.
Jag skulle lägga ner simskolan om det inte funkar. Kan ni inte gå utan instruktör så att han får bada ? Kanske också att han lär sig simma då. Annars är han nog redo vid ett annat tillfälle.
Nu har jag läst de andras mycket mer vältaliga svar, och de stärker min övertygelse - låt honom slippa just nu! Han kommer att få träna att vara tillsammans med andra i övermått med alla skolår som väntar honom!
SvaraRadera(Jag trodde mina söner skulle gilla badminton. Icke sa Nicke - den lille vägrade efter ett par gånger. Han är helt enkelt inte typen. Simskolan fick vi ge upp pga ständiga infektioner. Det går fler tåg!)
"Det är däremot "livsviktigt" att ha integritet och kunna avgöra vad jag vill och behöver och kommunicera det klokt. Din son verkar ha kommit långt på den fronten! Att i alla lägen kunna övervinna inre motstånd är klart osunt."
SvaraRaderaVisst är det så! Och det är en trösterik tanke också. För ett drag hos Q som oroar oss inte så lite är hans personlighetsförändring i kompisars närhet, hans vilja och önskan att vara tuff och stor, vi är överraskade över att detta drag syns så tidigt, han är ännu inte sex år. Det vi innerst inne är rädda för blir ju fånigt när man formulerar det. "Råka i dåligt sällskap", "falla för grupptrycket" och sånt där. Men faktiskt så visar han redan nu prov på stark integritet, och får man hoppas, en inre kompass.
Det är förstås inte den typen av inre motstånd jag tänker på, utan det jag själv dagligen bekämpar. Att inte alltid blint följa lustprincipen. Att kliva ur sängen på morgonen. Att pallra sig iväg till det där träningspasset, jag vet ju hur bra jag kommer att må efteråt. Att sluta skjuta upp det dödtråkiga skrivarbetet, det blir ju bara ångest och elände av det, bättre att göra det med en gång. Och så vidare. Nu tog jag exempel från min egen vardag, Q har många år att öva innan han är där jag är nu. Men ändå.
(Ett intressant exempel som jag till och från funderar på är hur man ska göra med musik. Är det något jag ångrar så är det att jag inte började spela ett instrument när jag var liten, jag hade många chanser men tackade alltid nej. Idag vet jag att jag är tillräckligt musikalisk för att ha kunnat uppnå en hyfsad hobbynivå. Så mycket glädje jag hade haft av det! Som tur är kan man börja med sång ganska sent i livet och få glädjen den vägen. Men mina föräldrar hade behövt pressa mig, och på ett sätt är jag väl tacksam över att de inte gjorde det, på ett annat sätt lite irriterad. Nåja, Q lär knappast gå att pressa så troligen behöver jag inte fundera på frågan.)
Och för att förtydliga: vi skiter i simskolan tills vidare. Jag har nästan lyckats övertala O att avboka skidskolan också.
En annan sak är att vi (i vår medelklasstillvaro) är omgivna av ungar med tusen och en fritidsaktiviteter. Ett år äldre kompisen går på simskola och tränar hockey och nu pratas det om judo också. Blir alldeles matt, hur fan orkar de, både barn och föräldrar?
Det här behöver du inte svara på, jag får bara lite tankar.
SvaraRaderaÄr det så att han aldrig/sällan övervinner sitt motstånd? Har det alltid varit så eller är det en period nu?
Är det oftast kopplat till gruppaktiviteter eller är det så i annat också?
Vad är det i gruppaktiviteter som han inte gillar? Mängden människor? Blygsel? Konkurrens om uppmärksamhet, hjälp? Följa instruktioner - av ledare eller andra föräldrar, av er?
När ni gör aktiviteter med andra föräldrar och barn - i liten grupp - hur är det då?
Kan han känna sig maktlös (få syskon) och därför utforskar hur mycket han kan styra.
Simskoleavhopp är nog vanligare än andra aktiviteter för att även om barnen är vattenvana och tycker det är kul att leka med föräldrarna så är det kan det finnas enkla vattensituationer där det även även vattenvana barn blir osäkra utan föräldrar intill.
Kan ni öva på gruppaktiviteter? Gympa med barn och föräldrar finns hos friskisosvettis. Få en positiv erfarenhet. /Stella
Stella, jag svarar gärna! Lite osorterat dock.
SvaraRaderaNej, Q övervinner sällan sitt motstånd. Han är egensinnig och har stark integritet.
Ja, det är oftast kopplat till gruppaktiviteter. Luciatåg vägrade han, sånguppvisning hos förra dagmamman var förknippat med stark oro. Gympa hos nya dagmamman vägrade han i början, men har nu accepterat. F&S har vi provat, gick sådär. Jag trodde han skulle älska det, men han ville helst titta på.
Om vi det visste, vad det är han inte gillar. Han en känsla av att han vill ha kontroll. Själv. Följa instruktioner tycker han inte om att göra, möjligen av andra, äldre barn, men inte våra och definitivt inte från främmande ledare.
Ja, det där med syskonaspekten har vi förstås funderat på. Det måste ha varit en chock för Q att få syskon, Y var ju synnerligen bestämd och dominerande från början. Fast hur länge sitter det i?? Det är 1,5 år sedan nu.
Det är ju kul att lära sig saker och på just skidskolan i fjällen sker utvecklingen fort - bekräftar sig själv - så jag skulle forska i om ni kan vara med - om det nu skulle göra skillnad.
SvaraRaderaKompisens aktivitetsnivå skulle göra mig oroad. Svårt att välja bort i livet är det nåt man vill förmedla? Vad är det för fel med en aktivitet och vardagsfamiljeliv? Såsom bad, teater, stugvistelse mm. Ha tråkigt.../Stella
Det där med syskon å jag vet inte alls om det påverkar så är det nu det har blivit vardag, satt sig - för alla i familjen.
SvaraRaderaLuciatåg mm är uppvisning. Kontroll och bedömning. Gympa också. Konst. Musik. Allt kan värderas.
Är det nåt han förlorar sig i/gillar?/Stella
Precis, Stella. Vardagsliv och umgänge med familjen, det prioriterar vi. I hemlighet är jag lite lättad över att simskolan sket sig, skönt att slippa ha en tid att passa varje lördag.
SvaraRaderaDu sätter fingret på en sak här: uppvisning och bedömning. Kanske är det så enkelt. Jag behöver fundera på om Q är självkritisk och ambitiös, jag vet faktiskt inte riktigt. Något säger mig att det kanske är det detta handlar om.
Q förlorar sig i mycket. Han är påfallande envis när det gäller att lära sig något nytt, när han får hålla på själv alltså. För ett tag sedan var vi på museum där det fanns leksakspilbågar. I en halvtimme stod Q och övade på att skjuta, jag fick slita honom därifrån. Även finmotoriska saker kan fängsla honom, han är duktig på pussel och att skriva/rita.
Min första tanke när jag läste inlägget var: kan han ha känt att det var viktigt för er, och reagerat på det? Alltså, det kanske inte är viktigt för er att han lär sig simma just nu, men om ni funderar och oroar er lite över hans förhållningssätt till vissa saker så kanske han reagerar på det? Och samarbetar spegelvänt, med Juul-termer.
SvaraRaderaJag känner igen mig (inbillar jag mig, fast det kan ju vara helt annorlunda) i både barnet Q och dig som förälder. Jag kämpar själv med att inte överanalysera och oroa mig för mycket som förälder, men var går gränsen, och hur hanterar man den medvetenhet - snarare än oro - som man väl ändå bör ha om de utmaningar barnen ställs inför?
Jag vet verkligen inte. Men jag tror att det är rätt som ni nu gör: bara slappna av och låta Q vara hemma med er och mysa. Kanske är det lättare att lära sig övervinna saker som måste göras, om man har fått lära sig att ens egen vilja är giltig och viktig när det gäller sådant som man faktiskt inte måste.
Själv fick jag ofta göra saker, t ex gruppaktiviteter, mot min vilja som barn. Jag har inte blivit bra på att övervinna saker av det, snarare har jag haft lätt att tappa bort min egen vilja/lust och missat att uppskatta det som faktiskt är roligt pga känslor av krav och tvång. Nu tror jag inte att ni alls är som mina föräldrar var, men detta är något som jag själv tänker på.
Tack för ett tänkvärt inlägg.
Eftersom mina föräldrar inte var (särskilt) intresserade av att lära mig något när jag var liten, försökte jag kompensera detta genom att vara överintresserad av mitt barns hobbyer istället. Hon skulle minsann få prova allt möjligt (som jag hittade på..). Det blev gympa, konståkning, skidåkning, målning, pianolektioner, dataskola, balett, tennis, scouterna, simning etc.
SvaraRaderaMen jag tror att hon mest av allt uppskattade när hon fick lukta på blommorna i trädgården :-)
Eller hoppa på studsmattan i egen takt. Eller måla när hon själv kände för det. Och springa på tennisbanan utan att behöva träffa bollen.
Vi har pratat om detta i efterhand. Hon sa att det var "hysteriskt", men att hon ville MIG väl och därför gick med på det mesta. Hur galet tråkiga saker jag sen än hittade på.
Stackars unge.