Högt och lågt, men bra

Efter en vecka på ett nytt jobb är det omöjligt att veta om detta kommer att bli bra eller inte. Men det finns en rad positiva indikationer. Sånt som man aldrig får reda på förrän man är på plats. En hel del är rena småsaker, som ändå påverkar mitt välbefinnande ganska mycket. Andra är oerhört viktiga och handlar om ledningens inställning till personalen. Sånt som är avgörande för om en arbetsgivare är bra eller inte. Här kommer de, huller om buller:

• Kaffet är riktigt, riktigt gott. Maskinen både mal bönor och skummar mjölk och producerar kaffe i nästan baristaklass. Och det är lättmjölk som används, så jag behöver inte ha alltför dåligt samvete. Finns alltså inte minsta anledning att besöka det i och för sig utmärkta kafeet i bottenvåningen och göra av med pengar (eller ställas inför kaloririka frestelser) där. Det är så gott att jag måst sätta en maxgräns för två per dag, mer klarar inte min mage av.
• När man är sugen på något men fyllt sin kaffekvot kan man botanisera i den rejält tilltagna fruktkorgen. Som fylls på varje dag, inte en gång i veckan som på mitt förra jobb. Där var frukten alltid slut inom ett par timmar.
• IT-policyn tyder på att företaget tycks ha en generös och förtroendefull inställning till sina anställda. Vi får installera vad fan vi vill på våra datorer. Kör inte tunga nedladdningar via jobbets nätverk, bara. Och begränsa porrsurfningen, föreslog jag, och fick den unge IT-killen att fnissa förtjust.
• I måndags frågade jag VD:n om jag fick ställa en obekväm fråga. Shoot. Det är många som ska sluta och har slutat nyligen. Varför det? Han studsade lite, men fann sig och gav en ganska bra förklaring som gick ut på att de som slutade i höstas nog gjorde det på grund av missnöje och oro över framtiden, men att de som går nu gör det för att de fått lockande erbjudanden och för att de vill pröva något annat. Min närmaste chef satt med, men sa inget. Imorse tog hon upp frågan igen och sa att hon gjort samma analys och att det var bra att jag frågade. Det tycker jag med, och jag är nöjd med hur frågan landade.
• Andra dagen satt jag med i ett långt möte som utmynnade i knäckfrågan om vi hade tillräckligt på fötterna att offerera en produkt eller inte. Klockan närmade sig tolv, blodsockret sjönk, alla argument började gå i cirklar. VD:n höjde händerna och äskade tystnad. Vi bryter för lunch! Jag vill inte ta beslut nu. Äta, sedan ses vi om en timme igen. (Låter det som det enda vettiga förslaget? Det är det, men det är långt ifrån alla chefer som resonerar så. Tro mig.)
• Varje fredag äter vi frukost tillsammans allihop. Då passar VD:n på att hålla ett informellt tal där han berättar om vad som händer med orderingång, ekonomi, ledningsbeslut, med mera. Mycket sympatiskt. 
• Eget rum. Jag tror att jag tycker om det. Det är så ovant. Tystnaden. Ovan men vilsam. Något lite saknar jag möjligheten att slänga ut en fråga i luften och få svar, eller möjligheten att socialprata med kollegorna. 
• En stor andel av personalen tycks anlända till jobbet vid niotiden på morgonen, utan att det höjs några ögonbryn. Perfekt för en sömntuta som jag.
• Det finns ibland en hund på kontoret. Inte kul om man är allergiker, men nu är jag ju inte det utan gillar hundar. Gillar också, återigen, den flexibla och förtroendefulla inställning detta tyder på.
• Under min första vecka jobbade jag mycket tillsammans med VD:n. Min närmaste chef rapporterar direkt till honom. Korta beslutsvägar, änligen får jag pröva hur det funkar i praktiken.
• Sagde VD närmar sig de sextio. Min chef är sex-sju år äldre än jag. Förra veckan nyanställdes en femtioåring. Äntligen har jag seniora personer omkring mig. Äntligen en arbetsgivare som inte enbart söker 35-åringar med tjugo års erfarenhet. (Se denna artikel, jag kan intyga att den inte överdriver.) För mig, som kommer från ett företag där alla chefer satt på sitt första jobb och ingen var född tidigare än 1974, är detta en lisa.