Aber doch

Veckan som gick var påfrestande. Q var hemma från dagmamman i mer än en vecka, eftersom både hon och han var sjuka. Y har som sagt varit sjuk, två rejäla förkylningar direkt efter varann. O har jobbat mycket. Farmor åkte hem förra onsdagen, och även om morfar inkallades som tillfällig support blev det flera långa dagar ensam med båda barnen.

Det låter jobbigt, sa terapeuten. Hur har det gått då? Har du blivit arg, och hur blev det då?

Jag blev alldeles tyst, och började skratta efter en stund. Det har ju gått bra! Men det har jag inte sett. Jag har varit så uppfylld av mina egna känslor. Är det jobbigt känner jag mig automatiskt otillräcklig, och missar att jag faktiskt klarat påfrestningen bra. Att resultatet var bra.

En gång minns jag att jag var på väg att bli tvärarg på Q, men sansade mig. Jag hade hårda ord på tungan, var på väg att ryta till, hade till och med spänt musklerna för att göra - något. Men det var som att ilskan steg lite långsammare än den brukar. Jag hann tänka. Inte mycket, men det jag tänkte var: nej.

Framsteg alltså. Hurra!