Igår berättade en bekant att hon väntar sitt tredje barn. Hon strålade, och jag gratulerade förstås.
Efteråt kände jag mig olustig, och var tvungen att tänka efter och bena upp mina känslor. Vad var det jag kände?
Jo, faktiskt. Avundsjuka.
Jag vill absolut inte ha ett tredje barn. Dessutom är det, av en rad orsaker, alldeles omöjligt.
Men ändå. Avundsjuk på de som kan välja. Som inte behöver spara ihop tvåhundra papp och sätta igång en process som i bästa fall tar cirka två år.
Avundsjuk på den som vill ha ett tredje barn. Som uppenbarligen har ork och kärlek över. Som inte konstant ligger på minus och med jämna mellanrum känner sig usel.
Och för allra första gången, ett sting av avundsjuka på den som har en son vars leende är alldeles detsamma som pappans.
Sedan tittade jag på mina vackra pojkar, finast i världen, och skämdes som en hund.
Men sju ganska svåra år av barnlöshet kanske kan få ge eko ibland, också långt efteråt.
Jo, jag tror jag också kommer att ha mina stunder. Just idag känns allt toppen efter att vi varit och haft ett bra samtal på familjerätten, men visst sätter sju år sina spår...Kort sagt, det är fullt tillåtet och väldigt mänskligt och förståeligt att känna som du gör!
SvaraRaderaKramkramkramkram!!
SvaraRaderaKramkramkramkram!!
SvaraRaderaHerregud Helga! Oavsett hur man fått sina barn. om man kämpat sig blodig gråtit sig till ett russin eller "bara" sniffat på mannens kalsonger tror jag att liknande känslor kan komma upp. Det handlar om att alla kan känna avundsjuka till andra omkring sig. Oavsett orsak. Oavsett OM det ens finns någon grund eller ej. Sådant tror jag vi ALLA känner ibland, men skäms ofta så mycket över att vi inte talar om det. Det är nog en del av att vara människa. Vissa känner som du avundsjuka för saker som rör sina barn. Andra avundsjuka om andra familjerelationer. ytterligare andra om helt andra saker. Så är det.
SvaraRaderaTycker dock att det är bra att du kan erkänna detta för dig själv. OCH faktiskt acceptera det. Alla spöken bleknar i ljuset. Så även dessa.
Att du har två underbara pojkar som du älskar över allt annat är det som räknas. Att du sedan i vissa stunder (ofta med trötthet sömnbrist och kanske även andra känslor av otillräcklighet) kan känna avund till någon/några i din omgivning som i dina ögon verkar ha det bättre är faktiskt helt naturligt. Glöm heller inte bort att det troligen finns många många som känner samma avund när de träffar dig. Vi ser alltför lätt vad ANDRA har men ibland har vi inte lika lätt att uppskatta de skatter vi själva har i våra liv. Tyvärr.
Stor Kram!
Det känns så väl igen - avundsjukan - den fula sjukan...
SvaraRaderaOch fulare blir den när de "lyckligt ovetande" om våra sår fördömer den...
Många kan inte förstå hur man kan känna avundsjuka gentemot någons graviditet - de tror ju att vi missunnar den som lyckats. Men som du säger så handlar det ju om att kunna välja... När, om och hur man får sitt barn...
Och avundsjuka på en familjesituation som inte krävt blod, svett och tårar på samma sätt. När det jobbigaste kanske är foglossning och sömnbrist med liten bebis. Vilket självklart ÄR jobbiga saker. Men det finns värre, värre som har lämnat ärr. Jag kan vara avundsjuk på familjer som fått sina barn utan att bli ärrade på det viset.
SvaraRaderaJag förstår dig så otroligt väl, speciellt när du säger "ett sting av avundsjuka på den som har en son vars leende är alldeles detsamma som pappans"... fast jag har just det.
SvaraRaderaJag har läst tidigare om dina obarn - men aldrig kommenterat. Men jag har tänkt en hel del på mina - på hur det är alldeles tvärt om för mig. För mitt obarn har alltid varit en mörk, brunögt mandelögd prins eller prinsessa. Ett barn med mörka ögon och en historia.
Jag blev diagnostiserad som steril redan i tidiga tonåren (eller innan kanske - jag var nog bara elva/tolv). Så för mig har mina barn alltid varit adopterade barn. Och jag har längtat efter dem, fantiserat om dem. Läst på om hur och varifrån. Förberett pojkvänner redan vid andra dejten. Skickat efter information om länder och läst böcker. Tills jag blev gravid.
Naturligtvis är mitt barn det bästa som hänt mig. Han är ett mirakel. Och visst har jag möjligheten att adoptera också. Men jag vill inte ha fler barn. Jag är nöjd. Jag har faktiskt inte orken. Och snart är jag för gammal.
Och jag skäms också som en hund ibland när jag tittar på min son och tycker att han är lite för lik sin pappa. Lite för blek och lite för... ja - olik mina obarn.
Den där bilden man hade i sin fantasi då man växte och blev vuxen. Som tonåring. Jag tror att den är oerhört stark oavsett hur den ser ut.
Och avundsjukan - den är ju som den är. Alla lever med sin. Man har kommit långt när man kan se den som du gör och inte maskerar den med antipatier och bakom ryggen prat.
Mitt barn är på pricken lik sin pappa - och jag tycker inte om det. Jag vill att hon ska vara lik mig.
SvaraRadera/Skäms (så jag inte vill skriva mitt namn)
Jag känner SÅ igen mig! Jag är fascinerad över hur LÄTT det går för de flesta att "skaffa" sig de barn de önskar. Och det är mest det som känns jobbigt, inte att de får biologiska barn. Jag har tre adopterade barn (från Korea!) och den där känslan har sakta klingat av under åren, men nog blommar den upp lite varje gång jag hör om någon som är gravid... fy, vilka käcka människor, tänker jag, tjoff - en bulle i ugnen bara! Jag har saknat själva graviditeten, men helst skulle jag då velat att mina a-ban legat därinne! Kram!
SvaraRaderaJag var jätteavundsjuk på min bästa kompis när hon var liten, hon hade en stor familj med mamma, pappa, mor- och farföräldar alldeles i närheten, kusiner etc. Mamma var hemma, bakade bullar och tog hand om, pappa jobbade och de hade fullt med djur och roliga saker. Det var en Bullerbyidyll hon växte upp i, trodde jag... När jag blev äldre förstod jag att hennes mamma var otrogen med grannen under hela hennes barndom, alla visste det men ingen pratade om det. Den idyll jag trodde de hade var bara en fasad och på många vis var min barndom (utan pappa och med en heltidsarbetande mamma som inte hade råd med roliga saker eller resor) mycket mer stabil och trygg.
SvaraRaderaDet jag menar är, andra människors liv kan verka så fina och man vill ha dem, eller delar av dem men när man kryper innanför deras skal så märkar man att det var inte alls var som man trott och man vill inte alls ha deras elände.
Men vännen
SvaraRaderaDet är helt okej att känna avundsjuka. Det är helt okej att vilka sälja sina barn på blocket, oavsätt om man innan har betalat dyrt (papp) för dem eller producerat dem själv.
Inte fan kan man gå omkring och vara tacksam hela tiden. Inte heller måste man vara mer tacksam över sina barn för att de har tagit år och sorger och vemoder att få dem. Livet skulle bli bra endimensionellt då.
Dessutom tror misstänksamma jag att alla som kvittrar för mycket har något lik i garderoben att dölja under smutstvätten. Til lskillnad från oss som flashar våra lik, alltså.
Puss
Kaffeflickan