Förutsägbarhet

Jag läste ut en bok igår, den heter Fem gånger mer kärlek och var mycket intressant. Titeln syftar på att ett barn behöver fem gånger mer beröm och positiv feedback än kritik. För att bygga en fungerande relation med barnet och för att få en trevligare vardag uppmanas föräldrar att släppa fyra av fem konflikter. Positivt beteende ska resultera i uppmärksamhet, negativt beteende ska helst inte göra det.

Fylld av goda föresatser bestämde jag mig för följande:

Tjata mindre
Välja mina strider
Kontrollera mitt temperament

För det har blivit mycket tjat och tjafs på sistone. Till exempel så berömde jag mig förr av att vara en cool mamma som inte la mig i hur mycket Q åt utan litade på att han klarade den bedömningen själv. Mitt (och O:s förstås) ansvar är att tillhandahålla mat på regelbundna tider, Q:s ansvar är att få i sig det han behöver.

Förändringen har kommit smygande, utan att jag märkt den själv. Men plötsligt insåg jag att jag numera mattjatar, särskilt om frukost. Alltså - no more!

Humöret är ju ett kapitel för sig. Egentligen borde jag gräva djupare i mitt inre och analysera varför jag blir så rasande på Q ibland, eller ännu bättre, hitta en strategi för att hantera mina känslor. För som boken så klokt påpekar vill jag vara en annan förebild för Q än den som vid press tappar humöret och skriker.

Imorse skred jag till verket. Till en början gick det riktigt bra. Vi kom förbi frukost och avstängning av TV:n (Q tittar på barn-TV en stund varje morgon medan jag dricker te och läser tidning). Men vid påklädningen brakade allt och sammanfattningsvis var detta en av de värsta morgnar vi någonsin haft. Q var rasande arg och ledsen och så småningom blev jag det också. När han råkade skalla mig på munnen kunde jag faktiskt inte hålla tårarna tillbaka, av smärta, trötthet och besvikelse.

Men iväg till dagmamman kom vi och skildes med en puss. Och jag tog mig en rejäl funderare i bilen.

Kanske är det inte en slump att Q varit helt rysk just idag, den dag då jag bestämt mig för att inte tjata och inte få något utbrott. Plötsligt betedde jag mig oförutsägbart. Han vet att utdraget tjafs och bråk för eller senare resulterar i arg mamma. Vad gav jag honom för alternativ idag annat än att fortsätta tänja på gränserna?

Trots - eller kanske på grund av denna inledning tror jag på strategin och ska fortsätta med den.

Och så har vi en annan - delikat - fråga. Igår fick Q löfte om att gå på kondis i eftermiddag, förutsatt att han inte bråkade på morgonen eller vid hämtningen. Först efter katastrofmorgonen kom jag ihåg det löftet. Jag vet inte om Q mindes det, kanske gav det upphov till extra förtvivlan?

Hur hämtningen blir står ännu skrivet i stjärnorna. Och ska man egentligen muta barn på detta flagranta sätt? Å andra sidan är jag själv rätt sugen på bakelse, banne mig.

Uppdatering: en ängel i Q-hamn upphämtades, en ängel som hade "bara vilat" (sovit som en stock, enligt dagmamman). Vi sammanstrålade med änglapappan och gick på kondis och smorde kråset. Nu sover - snart - alla änglar i detta hushåll.