Det är som det är

Fyra dagar hos mamma. En trött, ledsen och modfälld gammal mamma.

Jag vill trösta och hjälpa men kan inte riktigt. Vår relation lägger sig i vägen.

Förvånas av att jag finner henne onåbar och självtillräcklig i sitt svåra. Kanske är det jag som är för lösningsorienterad. Kanske gör jag samma kardinalfel som hon gjorde när rollerna var ombytta. Att inte lyssna, att föreslå lösningar och ta illa upp när lösningarna förkastas. Jag kan inte riktigt glömma att hon sa mig att jag vältrade mig i sorgen över att inte få barn. Men själv har hon glömt det för länge sen.

Gammalt groll, vad svårt det är att bortse från. Vad svårt det är att bara vara, vara nära och finnas och i stort sett inte göra någonting. Fast jag försökte.

Men en gång klarade jag det inte. På fredagkvällen frågade hon som hon gör ungefär varannan gång vi pratas vid, om vi skickat ansökan till Korea ännu. Jag svalde irritationen (varför kommer hon aldrig ihåg vad jag säger?) och förklarade ganska ingående hur det ligger till. Att vi "snart" får börja samla papper. Att det är stopp för resbesked från Korea för resten av året. Att adoptionen troligen försenas någon månad, kanske två, men att det inte känns särskilt jobbigt. Det blir när det blir.

På söndagen slötittade vi på Poirot och småpratade under tiden, och då vände hon sig till mig och frågade "Och nu har ni väl skickat ansökan?".

Det brast för mig. Vad är det för fel? Är du sjuk, är du senil? Minns du inte att vi pratade om detta i en timme i förrgår? Just det. Varför lyssnar du aldrig på mig? Varför hör du inte på? Jag är din dotter, du behöver inte upprätthålla en jämn ström av småprat som går in genom ena örat och ut genom det andra. Varför känns allt så falskt och tillgjort? Kom nu för helvete ihåg detta: vi har inte skickat några papper till Korea. Jag blir tokig om du ställer samma fråga igen.

Efteråt kändes det som alltid lite skönt att ha blivit arg på henne, att ha rensat luften. Det är alldeles för många år som jag aldrig blev arg på mamma, aldrig markerade min vilja och mitt utrymme.

(Men dåligt samvete fick jag förstås också, tro inget annat. Men mamma tog utbrottet med knusende ro, min ilska gick snabbt över och då var allt som förut.)

Det är som det är. Vi har det som vi har det. Ganska bra egentligen. Kanske borde jag analysera mindre och försöka glömma det som har varit och inte tillåta mig att bli så förbannad över en oskyldig fråga som påminner mig om hur det ofta har varit i vår relation.

Eller så måste jag bara få bli arg ett par gånger till först. För att kunna lägga det bakom mig.

Styvfar då? Förtvivlat långsamt blir han bättre men aldrig som han var för fem veckor sedan. Han kommer aldrig mer att kunna gå själv. Ett svagt sluttande plan nedåt.

Mamma är livrädd för att han ska skickas hem för tidigt, så som han för tidigt skickades från sjukhuset till vårdhemmet. Hon är ständigt på helspänn, åker en extra vända sent på kvällen för att lämna stödstrumpor till hans svullna ben, bara för att nästa förmiddag upptäcka att strumporna inte satts på och utflykten sålunda var förgäves. Vänligt säger hon till personalen - för, som hon sedan suckar - det gagnar inte styvfar att hon skäller. Dessutom är de underbara, hängivna och överbelastade och förtjänar mer beröm än skäll.

Det är som det är.