2008-05-07

Ett vardagsdrama

I rollerna: Jag själv, Q iklädd sin Hello Kitty-tröja, fem pojkar i sjuårsåldern anförda av en fräknig ledare med stubbat hår, röd tröja och ring i örat.
Scenen: En förortslekplats

(Q springer ivrigt fram emot pojkarna, jag tiotalet steg efter. De betraktar honom med nådigt nedlåtande.)

Ledarpojken (får syn på mig): Mäh! Ni ser ju inte likadana ut!
Jag (med upplysningsiver): Nej, och det du vad det beror på? Han är adopterad. Det heter så. Han har inte legat i min mage, utan vi åkte till ett land som heter Korea och hämtade honom.
(Alla pojkarna lyssnar uppmärksamt utom Q som intresserar sig för gruset på marken.)
Ledarpojken: Är hans riktiga familj död?
Jag: Nej, det är de inte, men de kunde inte ta hand om honom.
Ledarpojken (vänd till Q, med en plötslig utmanande glimt i ögonen): Ta och stick hem till din riktiga mamma!
Jag (arg, går rakt i fällan): Jag ÄR hans riktiga mamma!
Pojke nr 2 (bjäbbande): Nä, de-erunte! För du är bara en plastmamma!
Jag (barnsligt värdig): Plastmamma är samma sak som styvmamma och det är INTE samma sak som adoptivmamma, så det så.
Tystnad.
Ledarpojken (tittar på Q): Är det en kille eller tjej?
Jag (vänligt): Vad tror du?
Ledarpojken: Kille. Fast killar kan inte ha rosa.
Jag (går i nästa fälla, tröjan är för fan grön, det är trycket som är rosa): Kan de väl. Du har ju röd tröja, det är inte så stor skillnad.
Ledarpojken (eftersinnande): Rött och rosa är inte samma. Men vad får man om man blandar rött och rosa?
Jag: Vet inte. Det blir nog ännu mera rosa.
Tystnad förutom Q som nynnar och småpratar för sig själv.
Jag (slagen av snilleblixt): Men vet du en sak? När jag var liten kunde inte pojkar ha örhänge som du har, det hade bara flickor då.
Ledarpojken (häpet): Nähä!? Vaffö då?
Jag: Det bara var så. Fånigt va.
Ledarpojken: Mm.
Jag (tar Q i handen): Hejdå!
Ledarpojken: Hejdå.

Efteråt var jag fundersam, beslutsam, vemodig och faktiskt också lite rörd. Av följande anledningar.

Fundersam: Här fick jag en inblick i något kommer att ingå i Q:s vardag. Hur ska jag på bästa sätt vaccinera honom så att han kan skaka av sig elakheterna, inte bli arg eller ledsen, och kanske ge svar på tal?

Beslutsam: Nästa gång måste jag komma ihåg att inte bli arg utan istället fråga: "Varför säger du så?" Världens bästa motreplik.

Vemodig: Javisstja, det var ju så här det var att vara barn. Det hade jag nästan glömt.

Motvilligt rörd: Av pojkarnas ambivalenta attityd. Deras uppenbara lust att retas och provocera var lika tydligt uppblandad med en längtan efter kontakt. Undrar varför? Var de ovana vid att en vuxen pratar med dem och tar dem på allvar?

Jag önskar att jag kunde fortsätta ha den här inblicken i Q:s liv och den omvärld som möter honom men det går förstås inte. Han är redan på väg ut i livet och det är precis som det ska vara. Men ändå.

8 kommentarer:

  1. Så fint: beskrivet, tänkt och påkommet. Fullträff det där med örhänge. Jag tror du började vaccineringen just där på lekplatsen.

    SvaraRadera
  2. Å Helga, hur mycket man än vill skydda sina barn så kommer man inte att kunna det. Livet är som du vet livet och Q lär gå på många minor under sin uppväxt och även senare. MEN en sak kan du ge honom. Och det är ett gott självförtroende. En bas han kan stå på när stormarna viner. Han komemr emd all säkerhet att bli ledsen, upprörd, förbannad många många gånger i sitt liv. På dumma personer, inkompetenta personer, näsvisa och elaka personer. Men om han har en grundtrygghet så kommer han att klara av att hantera dessa personer och situationer. Jag lovar!
    Tycker du gjorde det rätta på lekplatsen iallafall! Att öppna för en dialog med barn är ändå det allra bästa man kan göra. Ofta handlar det ändå om att de faktiskt inte har tillräcklig kunskap för att kunna förstå. Men att prata med dem gör att man faktiskt ökar på deras kunskapsnivå. Det kasnke inte alltid märks direkt, men jag tror att det spelar roll! I långa loppet.
    Kram
    :-)

    SvaraRadera
  3. Jo, jag tror att det finns en massa brn som inte har någon vuxen att snacka med om allvarliga saker. För en massa år sen jobbade jag extra på ett dagis och där fanns två killar som vile provocera hela tiden. Efter att hag gått några omgångar med bråkstakarna börjde de prata och prata och prata mera. DE hade ett enormt uppdämt behov av att dela med sig av sina funderingar. Att bråka var deras patentlösning på att få vuxnas uppmärksamhet när de egentligen sökte nåt annat. Jag får fortfarande lite ont i magen när jag minns hur den ena killens föräldrar bara snäste av honom oavsett vad han hade att berätta. Undrar just hur det gick för honom.

    SvaraRadera
  4. Glöm bara inte bort att de små kastrullerna också har öron...det gäller att hitta på såna svar som känns bra för honom (Q)också. Det kommer en dag när han bara kommer att tycka det är PINSAMT när morsan skall hålla föredrag för kretiochpleti om vad adoption betyder...


    (Hälsar en som också bävar för vad framtiden kommer att föra med sej för lille sonen)

    Lilleskutt

    SvaraRadera
  5. Lilleskutt - jo det är ju självklart! Samtidigt så känns det nästan ännu viktigare att visa att adoptionen är okej att prata om och fråga om och inget man hymlar med. Att svara på en direkt fråga är inte att föreläsa för kretiochpleti (fast jag förstår att det inte var så du menade).

    När Q är lite större och det kommer frågor ska jag vända mig till honom och fråga om han vill svara själv, för att inte prata över huvudet på honom.

    Men visst, det är en balansgång och den kommer inte alltid att vara helt lätt.

    SvaraRadera
  6. Åhhh, ont i hjärtat.

    Jag vill ALLTID kunna finnas till hands och kunna skydda mitt barn. Jag vill inte att han ska behöva lära sig den hårda vägen att alla inte vill honom väl alla gånger.

    Usch vad ont det gör att tänka på.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Du hanterade den här situationen på ett fantastiskt bra sätt tycker jag. Barn är ärliga och tycker om att få ärliga svar. Framför allt ska de inte få ett intryck av det är något som man inte FÅR prata om.

    Eftersom Q kommer att tala svenska lika bra som sina föräldrar brukar det inte vara några större problem med integrationen i t.ex. skolan. De adoptivbarn jag mött som lärare har många gånger hört till de mest populära eleverna i klassen.

    SvaraRadera