Mer än något annat just nu önskar jag mig ett fotografi på Q:s biologiska mamma.
Igår kväll under nattningen berättade jag en saga. Den handlade om den finaste pojken i världen som var två år och som hade en mamma som hette Helga och en pappa som hette O. När den lilla pojken var liten och var den finaste bebisen i världen bodde han i Korea hos en fostermamma som hette Mrs Kim och som tyckte så mycket om honom.
Så långt gott och väl. Q lyssnade storögt och kommenterade ibland. När jag kom till biten om vems mage han legat i och att hon inte kunde ta hand om en bebis (ens om han var finast i världen) tappade han intresset, så det gick vi snabbt igenom och sedan sjöng vi istället.
Efteråt funderade jag. Rådet att tidigt, redan innan barnet kan förstå, börja prata om adoptionen känns väldigt vettigt. Då hittar man bra formuleringar och lär sig att prata om det på ett naturligt och vardagligt sätt. För barnet blir historien om adoptionen något det alltid har känt till.
Jag måste tänka på hur jag vill berätta om Q:s biologiska mamma. Till att börja med: vad ska jag kalla henne? Din mamma i Korea? Din Koreamamma? Hennes namn, som jag inte ens vet hur jag ska uttala? Det är svårt. För att inte tala om den springande punkten: att hon inte behöll honom. Hur förklarar man det? Men hon tyckte så väldigt mycket om dig i alla fall. Aj, det klingar falskt. Just detta kan jag ju inte veta. Men hur ska jag kunna säga något annat?
Fostermamman är så mycket lättare. Hon är minst lika viktig, det var hon som gav honom den första tryggheten. Hon är länken från hans till största delen okända ursprung till hans liv här med oss. På henne har vi kort, och om henne kan jag tryggt säga att hon älskade honom. Det har jag sett med egna ögon.
Helst hade jag velat låta Q bestämma, låta informationen kommma i den takt han frågar. Men hur ska han kunna veta att det finns frågor att ställa, frågor som inte är förbjudna, om vi aldrig tar upp ämnet?
Det är här jag tänker att ett foto hade varit så bra. En liten bild, aldrig så suddig. Den skulle jag sätta i fin ram och ha i Q:s rum. Kanske säga godnatt till precis som vi gör med keramikdjuren på väggen, papegojan i fönstret, dalahästarna och mamma och pappa på bröllopsfotot. En bild som blir en del av vardagen och som rätt vad det är väcker de viktiga frågorna.
Nog kan man säga att allra första mamman tyckte så väldigt mycket om. För det var ju inte för att hon inte gjorde det som hon lämnade bort, det var ju för att hon levde i ett samhälle där det inte var möjligt för henne att behålla. Fast vi förstås har svårt att tänka oss in i hur det är att leva den koreanska kulturen inifrån - men kanske är det ändå inte en sån halsbrytande avgrund? Astrid Lindgren, sagotanten, med så varmt engagemang för barn, såg sig tvingad till samma val i Sverige med sitt första barn.
SvaraRaderaEn spontan och kanske helt tokig tanke jag fick när jag läste ditt inlägg är att du kanske kunde sy/köpa en docka/mjukdjur som får symbolisera Qs första mamma. Någon ni kan säga god natt till och prata om.
SvaraRaderaDet kommer ju så klart inte att fungera när han blir större men nu för att lättare komma in på samtal om den tiden.
Glöm mitt förslag om det verkar dumt. Jag har inte adopterat och inte satt mig in i problematiken tillräckligt för att kunna komma med genomtänkta idéer.
Jag tänkte också i kattmammans banor, men på att symbolen kunde vara en bild från staden där ni hämtade Q och där kanske både hans första fostermamma och hans allra första mamma finns. Så får ni säga godnatt till ett Korea som kanske i samma stund är på väg att vakna - men det blir ju något kul att prata om när Q blivit stor nog att fundera över rymden och jorden!
SvaraRaderaHelga,
SvaraRaderavad fint du berättar! :-)
Jag tror det är såååå rätt att ni pratar om detta med Q redan nu. Även om han kanske inte "tar in" allt på det sättet som man gör när man är äldre.
Mina föräldrar (särksilt min mamma) berättade för mig om Korea och om att jag var född där så tidigt i min barndom att det känns som om jag alltid vetat om det.
Mina föräldrar hade dock otroligt lite kunskap om hur jag haft det där innan jag kom till Sverige. De hade inga namn på bioföräldrar eller så. De visste att jag bott hos en "fostermamma" som själv hade flera barn, och som försörjde sig på att ta hand om barn som skulle bortadopteras. Men endast ett sådant åt gången. De visste att hon bott någonstans längs en bergssluttning och gått med mig på ryggen ner till staden varje gång hjag skulle till sjukhuset för olika koller och besök.
Jag minns att min mamma sa att de fått veta att hon tagit otroligt väl hand om mig.
Jag minns inte riktigt vad jag tänkte och kände när hon berättade allt detta för mig. Det handlade inte om 1 gång eller så, utan var en återkommande historia. Men jag vet att mina föräldrar berättade att jag när jag var kanske 3 år eller så, själv började fantisera en massa om Korea och mitt liv och min familj där. Jag berättade långa och mycket detaljerade berättelser där jag beskrev alla mina släktingar i Korea för dem. Av detta minns jag själv faktiskt ingenting. Men att jag tydligen fantiserade så mycket måste ju tyda på att jag tänkte mycket på detta och "bearbetade" den informationen jag fick...
En sak jag minns var att vi hade en bok om Korea också. Med fina vackra bilder i. På storslagen natur. Och vackra människor i vackra folkdräkter. Ja du vet säkert ungefär...?
Tydligen hade vi bläddrat mycket i den. Och jag minns att jag tyctkte väldigt mycket om att titta på de vackra bilderna medan mamma och pappa berättade lite om vad man såg. (det lilla de nu visste)
Men en gång ska jag tydligen ha frågat "men allt ser så fint och bra ut där. Alla är så glada. Varför kunde jag då inte stanna kvar?". Detta minns jag inte heller att jag frågade, men mamma berättade det för mig senare. Och hon sa att hon hade tyckt den frågan var så smart, men samtidigt så himla svår att svara på. För visst är det lättare att förklara för ett litet barn att det inte kan stanna hos en familj som svälter ihjäl, än hos en familj som ekonomiskt och materiellt kanske har det bra.
Jag minns som sagt inte vad hon svarade på detta, men jag kinns att jag senare förstod att min biomamma inte kunde ta hand om mig av någon anledning som kunde vara den enkla att hon inte var gift. Så det var nog något sådant som min mamma försökte förklara det hela.
Jag tycker förresten att båda förslagen ovan var bra vad gäller Q's biomamma.
Om han själv tycker om att tex rita kan man även be honom rita sin familj. Dig, din man, sig själv. Och då även kanske även sin biomamma??? Sedan kan ni ju rama in teckningen och på så sätt kan han prata med er alla (även sim biomamma) när han vill. Och det är då hans "egen bild" av henne som finns där??
Jag är säker på att Q förstår att ni älskar honom och att han varit älskad hela vägen tillbaka.
Och allvarligt talat. Det där att man en gång blev bortlämnad, det ÄR inte så traumatiskt att tänka på som barn faktiskt.
Inte som man kanske kan tro som vuxen?
Huvudsaken är att man känner att man är älskad och känner trygghet där man befinner sig "nu". Hos sina föräldrar. Har man den plattformen att stå på så kan man handskas med tanken och känslan att man en gång varit i en annan familj men inte kunde vara kvar där av.
KRAAAM!
Tack Saltistjejen för att du berättar om dina minnen! Och tack ni andra också förstås. Det är bra förslag ni kommer med, jag ska tänka på dem. Det kanske är dumt att snöa in på en bild, det räcker nog att ha något som symboliserar biomamman. Vi har redan flera bilder från Korea uppsatta lite varstans i hemmet. Jag ska tänka vidare!
SvaraRaderaJag tror du har rätt Saltistjejen i att det inte behöver vara så traumatiskt för barn att få reda på att de blivit bortlämnade. Barn är så konkreta och praktiska och accepterar faktum. Åtminstone när de är små.
Jo, en sak till. Naturligtvis vill jag inte på något sätt förmedla att Q:s biomamma inte tyckte om honom! Det jag menar är att jag inte vill trassla in mig i "hon älskade dig så mycket att hon gjorde det som var bäst för dig, nämligen övergav dig". Men jag är övertygad om att hon hade älskat honom om hon bara fått en chans att känna honom. Nästan varje dag tänker jag på det, att jag önskar att hon visste vilken fin son hon har.
SvaraRaderaVisst är det inte så stor skillnad på Korea och Sverige. Det är inte länge sedan som liknande förhållanden rådde här. Både O och jag har äldre släktingar vars historia speglar detta. Fast om man ska vara petnoga så lämnade AL inte bort sin son för gott. Han bodde i fosterhem några år, sedan hos hennes föräldrar för att sedan flytta hem till henne och herr Lindgren. Jag har läst på ;-)