Om mig

Välkommen till min hemsida! Jag lade upp den i mars 2004 för att skriva av mig sorg, frustration och ilska över min och min mans infertilitet. Sedan länge visste jag att dagboksskrivande är en bra ventil, och jag fann stort stöd från likasinnade i samma situation på olika diskussionsforum. Kombinationen av dessa två var att börja blogga. Men jag hade också ett annat motiv. Jag längtade efter att läsa en historia om någon som genomgått samma sak och varit lika trött och förtvivlad men kommit ut på andra sidan med liv och äktenskap i behåll. Någon sådan historia hittade jag aldrig, så då bestämde jag mig för att skriva den själv.

Numera skriver jag mest om världens åttonde underverk, mer om honom senare. Men under ganska många år kretsade mitt liv kring min oförmåga att sätta barn till världen. Så jag drar det trista kapitlet först.

Sedan 1999 har min man O och jag velat ha barn. Under 2003 och 2004 gjorde vi fyra provrörsbefruktningar och fyra frysförsök utan resultat. Efter det var vi rejält slut. Vi vilade oss, flyttade från Göteborg till Stockholm, fick jobb, gjorde hemutredning för adoption och gjorde till sist en IVF till, den allra sista. Hade livet varit ett filmmanus hade jag blivit gravid då, men det blev jag inte. Trots alla år av oskyddat sex, fem perfekta IVF-cykler med en herrans massa ägg och befruktningar och tillhörande frysförsök har jag aldrig blivit gravid. Förklaringarna har varierat över tid. Först verkade felet mest ligga hos O, hans spermier ansågs vara missbildade medan jag föreföll vara fertil. Allt eftersom IVF:erna misslyckades upptäckte man små skavanker på mig också. Sköldkörtelrubbning, misstänkt endometrios, kassa äggledare. Men ingen förklaring verkade helt tillfredsställande.

Sommaren 2006 blev dramatisk. Ett rutiningrepp gav oss svaret på det vi nästan slutat undra över. Min livmoder är missbildad på ett sätt som omöjliggör graviditet. Det är mycket ovanligt, troligen medfött och går inte att se på ultraljud. Det var skönt att få en förklaring till sist, och konstigt nog har jag varken tänkt eller ältat speciellt mycket sedan dess.

Det har jag knappt haft tid till, för ett par veckor senare blev jag hastigt sjuk i vad som visade sig vara ryggmärgsinflammation, myelit. På några dagar försvann känseln från midjan och neråt. Myelit kan vara ett första tecken på MS som är en kronisk sjukdom och som hade begränsat våra möjligheter att adoptera. Jag var sjukskriven i åtta veckor och började sedan jobba deltid. Domningarna och den stora tröttheten jag känt gick långsamt tillbaka. Så kom beskedet att det inte var MS och vi kunde andas ut.

I oktober reste vi till Seoul i Korea för att hämta vår son Q, då åtta månader. Sedan dess har livet inte varit sig likt. Att få barn är mer än jag kunnat drömma om. Det har gjort mig hel igen. Q är ojämförligt det märkvärdigaste som har hänt mig, samtidigt som allt är enkelt och självklart.

Vem är då hon som kallar sig Helga? Jag är 37 år och är gift med O som är ett par år äldre. Vi har varit ihop i femton år och gifta i nio. Barnlösheten var en kris i vårt förhållande, särskilt för mig. Jag levde rövare och ifrågasatte och grubblade och grät och övervägde skilsmässa sisådär en gång i veckan. O bet ihop och led. Vi är lika i mycket, men väldigt olika när det gäller att hantera svårigheter. Men nu när vi har tagit oss igenom detta tror jag att det är vi för resten av livet.

Jag är civilingenjör och jobbar som projektledare inom telekom. Jobbet är kul men inte precis någon passion. Jag funderar rätt mycket på vad detta beror på, om jag har valt fel bana eller om jag helt enkelt inte är typen som brinner för att göra karriär. När jag kommer fram till ett svar ska jag berätta om det!

Fritiden ska man ju nämna också. Jag läser mycket och har alltid gjort. På något sätt lyckas jag läsa även nu. Q och jag är trogna kunder på biblioteket. Till min enorma glädje är även Q förtjust i böcker. Ett par av de bästa böcker jag har läst är Den gode maken av Gail Godwin, Maken av Gun-Britt Sundström, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne och en novellsamling av Guy de Maupassant. För att inte tala om barnböcker, allt av Astrid Lindgren förstås och så Kulla-Gulla och Anne på Grönkulla. Q kommer att tvingas lyssna på högläsning av dessa vare sig han vill eller inte!

Musik är också ett stort intresse. Tyvärr lyssnar jag inte så mycket numera, delvis tror jag det har att göra med en viss stresskänslighet som har kommit de senaste åren. Jag gillar tystnad. Men i bilen lyssnar jag gärna på musik. Mina eviga husgudar är Mozart, Verdi, Billie Holiday och Ella Fitzgerald. Ingen annan musik har berört mig som deras. Men jag gillar modernare musik också, t ex Morrissey, Kent, Abba, The Strokes för att rabbla några. (Inte så moderna kanske, vid närmare eftertanke!)

När vi flyttade till Stockholm förverkligade jag en gammal dröm och började sjunga i kör igen, en hobby som legat på is i femton år. Jag hade en osannolik tur och hittade rätt från början, en kör vars repertoar och personkemi passar mig perfekt. Och så ville de ha mig! Jag sjunger första alt och har till och med vågat mig på att sjunga solo ett par gånger. Vi repar en gång i veckan och ger minst två konserter per år. Så även om jag inte lyssnar så mycket på musik längre så får jag en regelbunden dos ändå.

Och så är jag intresserad av handarbete och trädgård också, hur kul låter detta. Korsord har jag i alla fall inte börjat med ännu! Handarbete innebär oftast stickning, och jag brukar ha flera projekt på gång samtidigt, ett kortare och ett längre. Just precis nu håller jag på med en vit ullkofta med strukturmönster och en randig rätstickad halsduk av mohair.

Trädgården var nära nog en passion för mig medan vi bodde i vårt hus i Göteborg och det var med stor sorg jag tog farväl av den. Nu har jag en ny trädgård, eftersom vi köpte sommarstuga i våras. Än så länge är den inte ett fullgott substitut för min gamla älskade. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men förmodligen har tidsbrist och småbarnsliv något med saken att göra.