Det är juli 1999 då vi över en sen middag med vin hemma i vår lägenhet bestämmer oss för att börja försöka få barn. Det är ett väl underbyggt beslut, det är inte första gången ämnet är uppe för diskussion.
O och jag har varit ihop i mer än sju år och gifta i snart ett och känner varann väl, vi vet precis vad den andre tycker. Jag vet att O tvekar om att alls vilja ha barn, att han skyggar för ansvaret och att han undrar om han skulle bli en bra pappa. Han vet att jag inte kan tänka mig att leva ett liv utan barn. Det pratade vi om redan som nyträffade studenter. Då visste jag att jag skulle vilja ha barn i framtiden, efter avklarad utbildning, och jag visste också att det i värsta fall kunde göra att jag valde bort O, om han framhärdade i att inte vilja ha barn. Eftersom vi var helt ärliga mot varann och visste precis var vi hade varann blev det aldrig någon konflikt om saken, och med jämna mellanrum pratade vi om det.
Denna sena kväll tar vi upp ämnet igen. Vi är som sagt gifta och har högskoleutbildning och fast jobb båda två. Jag trivs bra med mitt jobb fast det är mycket stressigt ibland, för O är det sämre. Han har ett krävande och stressigt jobb som slukar mycket engagemang och energi. Jag har inte förstått det ännu, men han är inte långt ifrån att bli utbränd. O och jag har olika sätt att hantera det som är jobbigt, jag pratar mycket, han håller hellre bekymren för sig själv.
Någon eller några veckor senare tar jag det sista p-pillret på den sista kartan. Just då är jag på hotell långt borta hemifrån, jag är på tjänsteresa. Är glad och förväntansfull.
Jag har regelbundna och smärtsamma menstruationer som vanligt under hösten. Efter många år med p-piller hade jag nästan glömt hur ont det kan göra med mensvärk. Ändå känns det ok att det gör ont, det är en bekräftelse på att kroppen fungerar som den ska. Jag noterar belåtet att mensen är tämligen regelbunden. Funderar lite på när ägglossningen inträffar, och är någon gång irriterad över att en tjänsteresa krockar med ägglossning. Men annars lever vi precis som vanligt, och jag är inte särskilt orolig eftersom jag vet att det kan ta tid att bli med barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar