Dipp i humörkurvan

Efter ganska många soliga veckor till största delen fyllda av bebisgrejpyssel hade O och jag ett rejält bakslag för ett par veckor sedan. Trist nog firade vi vår fjortonårsdag med att gräla riktigt ordentligt. Men nu är det över, och med några veckors perspektiv ser jag ganska tydligt att vi var trötta och stressade och hade alldeles för mycket omkring oss just då. Nu också, för den delen. Veckorna försvinner i en virvel av tjänsteresor, körrepetitioner, båtåtaganden, hämta-barn-kurs (ja, vi går en sådan, skriver kanske mer om den en annan gång). Det mesta är roligt men likaväl tröttande. Om vi dessutom bokar upp helgerna blir det inte mycket andrum kvar. Men nu har vi grälat klart och lugnat oss för den här gången.

Det grönögda monstret
Vad gäller mig själv så kan jag konstatera att jag inte är helt immun mot de välkända svarta känslorna ännu. Avundsjukan blossar alltför lätt upp igen. Det är okej, jag vet att jag får känna så, och att det går över, men det är jobbigt. Lika tröttsamt varje gång. Och det ställer mig i besvärliga situationer.

Vad ska jag säga till min snälla svärmor? Hon har i flera år nu kunnat se hur vi kämpar. Hon har försökt men inte kunnat förstå eller hjälpa. Hon har gjort så gott hon har kunnat, till exempel genom att tala så lite som möjligt om sitt barnbarn, O:s brorsdotter. För henne har det varit svårt att inte kunna dela glädjen över henne med oss, och hon har inte kunnat förstå min svartsjuka. Att hennes andre son har ett barn minskar ju inte våra chanser. Nu när ett barn äntligen är i sikte även för oss, tror och hoppas hon förstås att tillvaron ska börja normaliseras. Alldeles särskilt som vi ibland pratar om barnvagnar och bebiskoftor istället för att tiga och blinka bort tårar. Vad är naturligare än att hon då pratar om det barn som finns i hennes liv? Och hur skulle jag ens kunna andas om de känslor som då väcks hos mig?

För det är tyvärr så att jag kan rutscha ner i det där svarta hålet igen, när sorgen och orättvisan övermannar mig. Då är det lika färskt och blödande som någonsin, då är det som att vakna och inse att den värsta mardrömmen är sann: jag får aldrig föda mina barn. I detta enda jordeliv som är mig förunnat går jag miste om den upplevelse som lär vara den största, den som sätter oss i kontakt med urkrafterna, den som gör en mest levande. Jag har gjort allt för att få göra detta. Allt jag har kunnat har jag gjort, och jag har offrat mycket. Men jag får inte.

Lyckligtvis kan jag numera ganska snabbt besinna mig och inse att jag inte behöver tro på det där jordemorstramset. Livet blir inte riktigt som man har tänkt och planerat men det kan bli bra i alla fall. Jag kan (gudskelov!) själv välja hur mitt liv ska vara och hur jag vill definiera bilden av mig själv. Nä, jag vet inte hur det är att vara gravid och att föda. Än sen då. Det vet inga män heller. Det gör dem inte till sämre människor eller föräldrar. Jag är i första hand en människa, en tänkande och kännande sådan. I andra hand är jag kvinna. I de banorna har jag alltid tänkt, ända sedan jag var liten. Så fan heller att den uteblivna graviditeten förminskar mig, gör mig mindre mänsklig eller kvinnlig. Så fan heller att den ska förhindra mig från att bli mamma.

Än en gång hittar jag fotfäste i sörjan av svartsjuka, avundsjuka, sorg och ilska, och kavar mig upp ur hålet. Förhoppningsvis har svärmor (eller vem det nu är jag pratar med) under tiden inte märkt någonting.

Milstolpe: första plagget klart!
Och nu över till något helt annat och mycket trevligare: igår blev pastellkoftan klar, det första plagg jag har stickat till mitt (vårt) barn. Ålandsnalle får sitta modell (under protest, han tycker att han ser ut som ett missfoster ur Star Wars, och så insisterade han på att öronen skulle sticka ut ur huvan) tills Ollibollikoreaskrutt* själv kan posera. Nu pausar jag lite innan jag ger mig i kast med nästa kofta, eller kanske ännu hellre presenten till vårt barns fostermamma i Korea. Hon ska få en glest stickad sjal i rött, rosa och svart. Jag vet inget om denna kvinna, om hennes smak och intressen kan jag bara gissa. Hur väljer man då present? Jag vill ge henne något personligt. Så jag valde helt enkelt något jag själv skulle bli glad över att få. Köpte till och med extra garn för att sticka en likadan sjal till mig själv.

*O och jag har sedan ganska länge ett eget smeknamn på vårt barn. Det känns lite för privat för att skriva på hemsidan. Och någon Ollibolli från Bolivia blir det ju inte. OBK-skrutt är ett lite otympligt smeknamn, vi får se om jag hittar på något annat. Ni lär veta vem jag pratar om ändå.