2006-03-12

Dipp i humörkurvan

Efter ganska många soliga veckor till största delen fyllda av bebisgrejpyssel hade O och jag ett rejält bakslag för ett par veckor sedan. Trist nog firade vi vår fjortonårsdag med att gräla riktigt ordentligt. Men nu är det över, och med några veckors perspektiv ser jag ganska tydligt att vi var trötta och stressade och hade alldeles för mycket omkring oss just då. Nu också, för den delen. Veckorna försvinner i en virvel av tjänsteresor, körrepetitioner, båtåtaganden, hämta-barn-kurs (ja, vi går en sådan, skriver kanske mer om den en annan gång). Det mesta är roligt men likaväl tröttande. Om vi dessutom bokar upp helgerna blir det inte mycket andrum kvar. Men nu har vi grälat klart och lugnat oss för den här gången.

Det grönögda monstret
Vad gäller mig själv så kan jag konstatera att jag inte är helt immun mot de välkända svarta känslorna ännu. Avundsjukan blossar alltför lätt upp igen. Det är okej, jag vet att jag får känna så, och att det går över, men det är jobbigt. Lika tröttsamt varje gång. Och det ställer mig i besvärliga situationer.

Vad ska jag säga till min snälla svärmor? Hon har i flera år nu kunnat se hur vi kämpar. Hon har försökt men inte kunnat förstå eller hjälpa. Hon har gjort så gott hon har kunnat, till exempel genom att tala så lite som möjligt om sitt barnbarn, O:s brorsdotter. För henne har det varit svårt att inte kunna dela glädjen över henne med oss, och hon har inte kunnat förstå min svartsjuka. Att hennes andre son har ett barn minskar ju inte våra chanser. Nu när ett barn äntligen är i sikte även för oss, tror och hoppas hon förstås att tillvaron ska börja normaliseras. Alldeles särskilt som vi ibland pratar om barnvagnar och bebiskoftor istället för att tiga och blinka bort tårar. Vad är naturligare än att hon då pratar om det barn som finns i hennes liv? Och hur skulle jag ens kunna andas om de känslor som då väcks hos mig?

För det är tyvärr så att jag kan rutscha ner i det där svarta hålet igen, när sorgen och orättvisan övermannar mig. Då är det lika färskt och blödande som någonsin, då är det som att vakna och inse att den värsta mardrömmen är sann: jag får aldrig föda mina barn. I detta enda jordeliv som är mig förunnat går jag miste om den upplevelse som lär vara den största, den som sätter oss i kontakt med urkrafterna, den som gör en mest levande. Jag har gjort allt för att få göra detta. Allt jag har kunnat har jag gjort, och jag har offrat mycket. Men jag får inte.

Lyckligtvis kan jag numera ganska snabbt besinna mig och inse att jag inte behöver tro på det där jordemorstramset. Livet blir inte riktigt som man har tänkt och planerat men det kan bli bra i alla fall. Jag kan (gudskelov!) själv välja hur mitt liv ska vara och hur jag vill definiera bilden av mig själv. Nä, jag vet inte hur det är att vara gravid och att föda. Än sen då. Det vet inga män heller. Det gör dem inte till sämre människor eller föräldrar. Jag är i första hand en människa, en tänkande och kännande sådan. I andra hand är jag kvinna. I de banorna har jag alltid tänkt, ända sedan jag var liten. Så fan heller att den uteblivna graviditeten förminskar mig, gör mig mindre mänsklig eller kvinnlig. Så fan heller att den ska förhindra mig från att bli mamma.

Än en gång hittar jag fotfäste i sörjan av svartsjuka, avundsjuka, sorg och ilska, och kavar mig upp ur hålet. Förhoppningsvis har svärmor (eller vem det nu är jag pratar med) under tiden inte märkt någonting.

Milstolpe: första plagget klart!
Och nu över till något helt annat och mycket trevligare: igår blev pastellkoftan klar, det första plagg jag har stickat till mitt (vårt) barn. Ålandsnalle får sitta modell (under protest, han tycker att han ser ut som ett missfoster ur Star Wars, och så insisterade han på att öronen skulle sticka ut ur huvan) tills Ollibollikoreaskrutt* själv kan posera. Nu pausar jag lite innan jag ger mig i kast med nästa kofta, eller kanske ännu hellre presenten till vårt barns fostermamma i Korea. Hon ska få en glest stickad sjal i rött, rosa och svart. Jag vet inget om denna kvinna, om hennes smak och intressen kan jag bara gissa. Hur väljer man då present? Jag vill ge henne något personligt. Så jag valde helt enkelt något jag själv skulle bli glad över att få. Köpte till och med extra garn för att sticka en likadan sjal till mig själv.

*O och jag har sedan ganska länge ett eget smeknamn på vårt barn. Det känns lite för privat för att skriva på hemsidan. Och någon Ollibolli från Bolivia blir det ju inte. OBK-skrutt är ett lite otympligt smeknamn, vi får se om jag hittar på något annat. Ni lär veta vem jag pratar om ändå.

5 kommentarer:

  1. Kul att du skriver igen,jag tittar in nästan varje dag för att kolla... Supersöt kofta, jag blev alldeles inspirerad. Måste gå och rota bland restgarnerna.

    Kanske borde jag som inte är ofrivilligt barnlös hålla mun - säg åt mig i så fall. Jag ville bara säga att det där jordemorstramset känns lika främmande för mig nu, efter graviditet och förlossning, som det gjorde tidigare. Kontakt med urkrafterna? Inte jag i alla fall. Största upplevelsen? Inte förlossningen - men att få hålla mitt barn i famnen för första gången... Jag tror inte att det kan vara annorlunda för en adoptivförälder.

    Kanske är det en helt annan sak för någon som har fött flera barn. Kanske är det som med sex, att första gången sällan är någon höjdare och sen blir det bättre med erfarenhet. Men det känns också som att det är lite tabu att säga att ens förlossning mest var som ett rejält ryggskott kombinerat med en släng av magsjuka. Kanske är jag ett freak, men bortsett från den förväntan jag kände över att snart få träffa vårt barn, så fanns det ingenting fantastiskt över förlossningen. Jag hade hoppats på lite urkvinnlig mystik, om inte annat som kompensation för nio månader av illamående, halsbränna och ont i ryggen. Men pyttsan.

    Hoppas du inte tror att jag försöker skämta bort den sorg du känner över att inte få bli gravid och föda barn. Det är absolut inte det jag vill säga. Jag tycker bara att man gott kan vara lite skeptisk mot föda-barn-mystiken. Den "biologiska biten" är för mig fullständigt försumbar jämfört med upplevelsen av att vara förälder.

    SvaraRadera
  2. Hej Anna-Maria!
    Vad skönt att läsa det du skriver! Då kan vi tillsammans avfärda jordemorstramset då. Innerst inne tror jag som du att det måste vara själva föräldraskapet som är viktigt, inte hur barnet kom till en.

    Jag måste också säga att jag är alldeles extra glad och smickrad över att du som inte är ofrivilligt barnlös vill läsa det jag skriver :-) Tack för att du gör det!

    SvaraRadera
  3. Håller med Anna-Maria.
    Jag trodde nog också efter sex års barnlöshet att det där med graviditet och förlossning var en kvinnlig initialiserings-rit;
    -ingen förlossning -ingen RIKTIG KVINNA.

    Men när man då ÄNTLIGEN skulle få ingå i den magiska klubben....så blev det nåt fel på trollspöt.
    Gråtmildhet, halsbränna, ryggont, + 25 kilo, ständig kissnödighet och ännu ständigare oro. Noll procent magik.
    Bottennappet var nog när jag i v 40 fastnade i en hotellpool i Gävle, var så tjock och svullen och klumpig att jag inte kunde ta mig upp för trappan (som i o f s var trasig.)
    Fick snällt vänta i vattnet en timma tills mannen kom ner och letade efter mig. Inte mycket till urkvinnlighet eller magik där
    heller .

    Inte heller vill jag kalla mitt blödande, svullna och igensydda underliv efter förlossningen för bilden av kvinnlig urkraft.

    Nä, det STORA hände när vi fick träffa vår dotter för första gången.
    Det var så ofattbart galet och häftigt...och det kommer det att vara för er också.

    Jag känner märkligt nog inte att H kommer från mej och D.
    Trodde innan hon kom att jag skulle känna så starkt att hon var av VÅRT kött och blod.
    Och visst, ibland känner jag igen oss själva i henne,mest utseende- mässigt, vissa ansiktsuttryck.
    Men framför allt så är hon H, och bara H, en egen person med egen och stark personlighet, helt olik våra.

    Som Anna-Maria säger...det är att bli och vara förälder som är det magiska och stora, det är där urkraften finns. Den stora och osjälviska kärleken till en annan varelse finns det ingen motsvarighet till.

    SvaraRadera
  4. Hej Helga
    Jag följer fortfarande er resa :)
    Vill också instämma med Anna-maria och Annika graviditet och förlossning är nog något av det mest överskattade händelserna. Och det tycker jag verkligen efter vår resa var det faktiskt lite av en besvikelse.
    Kram
    Asra

    SvaraRadera
  5. Flickorna ovan tar orden ur munnen på mig. Inga urkrafter här heller. Tänkte inte ens på att jag skulle få träffa några barn heller utan hade fullt upp med att ha ont, ont, ont. Ser inget fantastiskt i det faktiskt.

    Dessutom tog det flera veckor innan den riktigt stora svallande kärleken infann sig. Visst tyckte jag om dem, det var inte så att jag fick psykos, men det var mer som om det var två små djur jag skulle sköta. Det låter ju väldigt hemskt men jag gillar djur. (tur, eller hur...?)

    Underbar kofta,
    kram på dig!

    SvaraRadera