Nu är det jobbigt. Svårt att andas, svårt att känna glädje. Vad pratar jag om, svårt? Omöjligt att känna glädje. Jag ser inte fram emot någonting. Hela livet känns som den vitgråa dimma jag ser när jag tittar ut genom fönstret.
O och jag har det jobbigt nu. Vi grälar mycket, tjafsar, gnager och nöter på varandra. Det är ingens fel, jo kanske lite mera mitt än hans. Vi borde verkligen försöka låta bli det och försöka vara snälla mot varann, försöka ta fram det som är bra. Men jag orkar inte just nu, och förmodligen inte han heller. Han säger att också han börjar tröttna på vår tillvaro.
Jag önskar så att något enda litet trevligt eller roligt kunde inträffa, något som lyfter mig lite. Något som bara kommer, dimper ner från ovan. Jag vill fan ta mig ha något gratis nu. Jag orkar inte föra krig mot livet på fyra fronter samtidigt.
Senare
Det känns lite bättre. O och jag är sams, och i helgen får vi lite andrum från varann eftersom jag åker på internat med kören. Jag undrar om inte denna kör är min livlina. När jag mår riktigt sopigt sätter jag mig vid pianot och klinkar på mina stämmor, och oftast blir jag lite gladare. Det är också skönt att umgås ytligt med ett gäng snälla människor som inte vet så mycket om mig. De ser inte den misslyckade svartsynta arbetslösa Helga med en hög resultatlösa provrörsbefruktningar i bagaget. De ser bara Helga, första alt, nyinflyttad till Stockholm, hon sjunger inte så starkt men rent, hon pluggar duktigt och läser noter hjälpligt. Det är skönt att slippa dra på min sorgliga historia.
Just nu förbereder O middagen, delikat som vanligt, medan jag har bestämt mig för att få iväg två jobbansökningar. Efter det ska jag låta jobbsökandet vila i några dagar och tänka på annat. Jag tror att jag behöver det nu.
Och till sist, två saker som är spännande och lite skrämmande: vår hemutredning ska börja. Första samtalet är den 30 mars. Igår fick vi dessutom mejl om en riktig adoptionskurs - lajv denna gång - som börjar den 22 mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar