Faktaböcker om barnlöshet och adoption

Äntligen adoptivförälder av Eva Brenckert
Detta är en ganska tunn men informativ bok där adoptivföräldrar berättar om det första mötet och den första tiden med sina barn. Ett kapitel tar upp amning av adopterade barn, och ett annat vad som händer med parförhållandet när man får barn. Berättelserna är öppna och personliga vilket är bra. Jag funderade mycket under och efter läsningen. Detta är nog en bok som jag kommer att vilja återkomma till lite längre fram i adoptionsprocessen.

Jämfört med t ex Längtansbarnen så är denna bok mer ensidigt inriktad på den första tiden och anknytningen. Den tar inte upp vad som händer när barnen blir lite större, eller adoption av äldre barn, och heller inget om vägen till beslutet att adoptera. Det är inget fel i detta, men det kan vara bra att veta innan man läser boken.

The Childless Revolution - What It Means To Be Childless Today av Madelyn Cain
Detta är en av många böcker som tar upp det faktum att allt fler kvinnor i västvärlden förblir barnlösa, frivilligt eller ofrivilligt. Författaren har intervjuat ett stort antal barnlösa kvinnor, och delar in dem i tre grupper: de som valt att inte få barn, de som gärna hade velat men inte kunde, och de som kanske hade velat men där det av olika skäl inte blivit av. Berättelserna är intressanta att läsa just för att de är så olika.

En snabbkoll på nätet visade att det finns många negativa åsikter om boken, den anses koncentrera sig för mycket på ofrivillig barnlöshet och inte ge tillräckligt utrymme åt dem som väljer att leva utan barn. Men för mig var det fascinerande att läsa en bok om barnlöshet som inte förutsatte att den är ofrivillig. Den fick mig att känna mig mindre misslyckad och kanske till och med lite banbrytande och revolutionär som inte inrättar mig i ledet och har barn.

Sweet Grapes - How to Stop Being Infertile and Start Living Again av Jean W. Carter och Michael P. Carter
Jag läste förr på en amerikansk diskussionssida för IVF-veteraner. Enligt den uppfyller man kriterierna för att vara en veteran om man kan läsa denna bok utan att gråta. Jag har läst den två gånger men har inte uppnått veteranstatus ännu.

Makarna Carter utgår från sin egen historia och myntar begreppet "leva barnfritt". Efter att ha kommit underfund med sin infertilitet och konstaterat att varken IVF eller adoption var några alternativ för dem, bestämde de sig för att acceptera och bejaka sin barnlöshet, att göra den till barnfrihet. Boken handlar om hur de bar sig åt.

Det låter amerikanskt och flåshurtigt, och det är det, men inte så farligt som man skulle kunna tro. Jag blir inte irriterad eller provocerad av boken, utan snarare förundrad och lite avundsjuk. Och ibland gråter jag, för vissa av råden de ger känns fullständigt oapplicerbara för mig. Utan tvivel är det oerhört nyttigt att rannsaka sig själv för att ta reda på vilka djupa motiv och drifter som ligger bakom ens barnlängtan. Och det ligger nära till hands att ge råd om hur man skulle kunna tillfredsställa dessa drifter på andra sätt än genom att ha barn. Men förslagen känns oerhört platta för mig just nu. Hade jag inte vetat att författarna själva genomgått samma sak som jag hade jag förmodligen eldat upp boken. Men de lyckas på ett märkligt vis undvika att vara beskäftiga och istället förmedla en genuin omsorg och välmening. De har själva varit med om samma sorg som jag, men de har tagit sig ur den och de vill berätta hur. Jag är inte säker på att jag skulle lyckas göra samma sak (och jag hoppas att jag slipper), men jag respekterar och avundas dem.

Det livet ger av Anna Elias
Författaren berättar om sin upplevelse av barnlöshet och adoption och resonerar mer allmänt om känslor och beteenden under processen. Hon och hennes man visste tidigt att han inte kunde få barn. De valde att inte göra IVF eller någon annan fertilitetsbehandling och adopterade istället två pojkar från Colombia respektive Korea.

Vissa avsnitt av boken minns jag bättre än andra. Det är skönt att läsa avsnittet om bearbetning av barnlösheten. Att paret bestämde sig för att adoptera utan att göra IVF betyder inte att beslutet var lätt. Det är också intressant att läsa om författarens känslor för barnens biologiska mammor.

Boken är bra och är man intresserad av adoption ska man absolut läsa den. Men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av naiv präktighet. Kanske är det för att författaren så tydligt förklarar sina motiv för att inte göra IVF, kanske känner jag mig ifrågasatt av detta.

Barnen som aldrig blev: två kvinnors berättelse om barnlöshet av Sigbritt Ernald Netterfors och Inger Hallén
Titeln säger egentligen det mesta. Jag tycker mycket om den här boken, trots eller kanske just därför att delar av den är nästan outhärdliga att läsa. Boken är tunn, texten är komprimerad och nästan poetisk och går in under min hud och träffar mig rakt i hjärtat.

Kvinnorna i boken genomgår många bittra besvikelser, och några biologiska barn får de inte, men de finner ro på varsitt sätt. Att barnlöshet verkligen är en kris som berör ens djupaste identitet och skakar ens innersta, står fullständigt klart. Jag hade gärna velat att alla i min närhet hade läst den, och själv återkommer jag ofta till den.

Vill ha barn av Kerstin Fredholm och Ingela Johansson Rosander
Jag har inte varit så intresserad av att skaffa den här boken eftersom jag trodde mig redan ha läst de flesta texterna på webbtidningen villhabarn.com. Det visade sig visserligen stämma, men det var ändå en trevlig överraskning att läsa boken. Den är mycket bra och jag rekommenderar den verkligen till alla som vill veta mer om ofrivillig barnlöshet. Jag uppskattade särskilt avsnittet om psykologi och känslor. Bokens innehåll är väl avvägt mellan medicinska fakta och personliga berättelser att känna igen sig i.

Barnlös! Värdelös? av Kärsti Stiege, Lutt Jeorell, Beatrice Nettelbrandt-Hogg
Denna bok som utkom 1982 torde vara en av de första svenska böckerna om barnlöshet. Den känns trots sin ålder förvånansvärt aktuell.
Boken tecknar genom intervjuer, dikter och prosatexter en bred bild av barnlöshet, både frivillig och ofrivillig. Feministiska författare som Suzanne Brögger och Adrienne Rich ifrågasätter normen att ha barn. Kvinnor som har valt barnlöshet intervjuas, liksom kvinnor som offrar mycket för att bli med barn. Experter, läkare och psykologer intervjuas också.

Jag tycker att denna bok är väl värd att läsa just för dess bredd. Men man ska som sagt vara medveten om att den är mer än tjugo år gammal. Detta märks självklart i kapitlet om medicinska orsaker och åtgärder, IVF som idag är standardbehandling fanns knappt då. Men också intervjun med en psykoanalytiker om psykets påverkan på fertiliteten känns häpnadsväckande mossig.

Adopterad. Lämnad. Vald. Och sen? av Lotta Landerholm
Detta är en mycket fascinerande och ambitiös bok som jag definitivt kommer att läsa igen. Den avhandlar adoptioners historia - adoption är ju en mycket gammal företeelse. Den granskar adoptivfamiljers sammansättning och uppehåller sig länge vid det problematiska faktum att en adoption grundar sig i en förlust, både för barnet och för föräldrarna. Barnet har mist sina biologiska föräldrar, men har troligtvis också varit med om separationen från fosterfamilj eller barnhem. Dessutom har det i någon mening förlorat sin kultur, sitt språk, sin kända miljö, och tvingats anpassa sig till en ny. De allra flesta adoptivföräldrar har i sin tur lidit förlusten av det biologiska barn de inte fått. Den förlusten har kanske inte tagit sig ett så konkret uttryck som ett missfall eller ett dödfött barn. Men jag kan av egen erfarenhet intyga att misslyckade IVF-försök känns som en svår förlust. Frågan är hur man som adoptivförälder med denna känsla av förlust och misslyckande ska kunna möta sitt barn som förmodligen också bär på en sorg. Detta är intressant och skrämmande att fundera på.

Vidare granskar Landerholm hur det faktum att man är adopterad påverkar en genom livet, inte bara under barndomen, utan även i vuxen ålder - mötet med en eventuell partner, och den egna familjebildningen. Också detta är mycket fascinerande och för mig nya tankar. Som blivande adoptivförälder är det lätt att bara fokusera på barndomen, men adopterad är man ju hela livet och det vore konstigt om inte detta påverkade en livet igenom.

Detta är en bok jag vill äga, för jag kommer att vilja återkomma till den.

Linnea från Yujiang: en bok om att bli pappa av Petter Lidbeck
En skildring av ofrivillig barnlöshet, provrörsförsök och adoption från Kina. Inte lika fyllig och informativ som Längtansbarnen som behandlar samma ämne (se nedan). Inte lika saklig heller, i efterordet skriver författaren själv att texten är gapig. Kanske är det bra. Själv är jag inte så imponerad, men jag har förstått att många män är speciellt förtjusta i boken. Möjligen är det betydelsefullt att det är en man som skildrar infertilitet och adoption. Hur som helst. Har man som jag ett omättligt behov av att läsa om dessa ämnen ska man absolut läsa om Linnea, annars kanske det räcker med Längtansbarnen.

Hitta hem: Vuxna adopterade från Korea berättar av Sofia Lindström och Astrid Trotzig
Den här boken berörde mig mycket. Jag är verkligen glad att jag läste den. Det är vuxna människor som talar till mig, vuxna människor precis som jag, och de berättar oerhört generöst om sina liv, sina tankar kring ursprunget, sina möten med Korea och med de biologiska föräldrarna, sina relationer till de egna barnen. Och så vidare. Mest slående är hur olika de är allihop, men varför skulle de inte vara det? Adopterade är ingen homogen grupp, de är unika individer. Förstås. Det avspeglas i texterna. En del är mycket personliga och självutlämnande, andra inte. Men alla är bra. De hjälper mig alla på olika sätt att närma mig en förståelse av hur det kan vara att vara adopterad.

Längta barn, en antologi om barnlöshet, red. Kristina Thulin och Jenny Östergren
Denna bok var ganska omskriven när den kom ut 2004. Jag köpte den förstås omedelbart och plöjde den. Nu har jag läst om vissa delar av den två eller tre gånger. Den är bra. Ojämn, men bra.

Detta är en antologi, och har därmed både styrkor och svagheter. Styrkan är att man får många olika perspektiv på ofrivillig barnlöshet, många olika röster talar till en. Svagheten är att det blir ganska ytligt. Inte alla skribenter förmår väcka mitt intresse på de cirka åtta sidor de har till sitt förfogande. Ännu värre är det med de lösryckta intervjucitaten i notisform, från vanliga barnlösa icke-kändisar. Syftet är antagligen att förmedla till läsaren att man inte är ensam, men för mig blir det alltför snuttifierat.

Alla texter är verkligen inte bra. Linda Skugges får mig att vilja slänga boken tvärs över rummet. I rättvisans namn kanske jag ska erkänna att jag avskyr hennes stil annars också, hennes på samma gång slarviga och tillgjorda (nej inte alls uttrycksfulla utan bara dåliga) språk gör mig galen. För att inte tala om innehållet i texten En besatts dagbok, gnälligt och självömkande och ointressant dravel om hur dåligt hon mådde under de två och ett halvt år (!!) som de försökte få till barn nummer två (!!!). Lilla vän, suckar jag, du vet inte hur jävla lindrigt du kom undan. Kom tillbaks när du har riktiga problem att gnöla om. Som jag.

Som tur är finns det andra bättre bidrag i boken. Jag uppskattar särskilt Sture Nordhs och Åsa Mobergs texter, skrivna med ganska många års perspektiv på den biologiska barnlösheten. Nordh adopterade, Moberg förblev barnlös. Mobergs text är särskilt intressant eftersom hon filosoferar om fördelar med att inte ha barn. Visserligen kan jag inte alls köpa hennes resonemang, det som hon beskriver som fördelar låter i mina öron som ihåliga försäkringar om att livet blev bra fast hon inte vågade leva det fullt ut. Men intressant är det.

Ytterligare två texter som jag måste nämna är skrivna av makarna Marie-Jeanette och Patrik Löfgren. De gav upp efter många plågsamma IVF-försök för att instället adoptera från Kina. Särskilt hennes kapitel, med titeln IVF-helvetet, gör både ont och gott att läsa. Just så jävligt är det när försök efter försök misslyckas, när man inser att man kommer att höra till den lilla konstiga aparta skara som inte lyckas, klubben som ingen vill tillhöra, de som läkarna helst inte talar om, vi som nästan inte finns.

Längtansbarnen av Kerstin Weigl
Ska man läsa en enda bok om adoption är det den här. Ska man läsa en enda bok om infertilitet är det nog den här också. Själv har jag läst den tre, fyra gånger under olika stadier av vår barnlöshet.

Kerstin Weigl beskriver sin och makens väg till adoption och ett liv med barn via beslutet att skaffa barn, med påföljande upptäckt av infertilitet och tre försök med provrörsbefruktning. Alltihop tar tio år innan de kommer hem med Kajsa från Kina.

Men utöver den personliga skildringen har Weigl intervjuat ett stort antal par om deras väg till adoption, och hon varvar sin egen och deras berättelser med fakta. Detta är mycket skickligt genomfört. På så sätt tas alla svåra frågor upp, som adoption av äldre barn, av barn med handikapp, av svarta barn, adopterades möte med rasism. Boken väcker viktiga och nyttiga funderingar, det är inte för inte som den används som kurslitteratur i alla adoptionscirklar.

Faktaböcker om barnlöshet och adoption

Äntligen adoptivförälder av Eva Brenckert
Detta är en ganska tunn men informativ bok där adoptivföräldrar berättar om det första mötet och den första tiden med sina barn. Ett kapitel tar upp amning av adopterade barn, och ett annat vad som händer med parförhållandet när man får barn. Berättelserna är öppna och personliga vilket är bra. Jag funderade mycket under och efter läsningen. Detta är nog en bok som jag kommer att vilja återkomma till lite längre fram i adoptionsprocessen.

Jämfört med t ex Längtansbarnen så är denna bok mer ensidigt inriktad på den första tiden och anknytningen. Den tar inte upp vad som händer när barnen blir lite större, eller adoption av äldre barn, och heller inget om vägen till beslutet att adoptera. Det är inget fel i detta, men det kan vara bra att veta innan man läser boken.

The Childless Revolution - What It Means To Be Childless Today av Madelyn Cain
Detta är en av många böcker som tar upp det faktum att allt fler kvinnor i västvärlden förblir barnlösa, frivilligt eller ofrivilligt. Författaren har intervjuat ett stort antal barnlösa kvinnor, och delar in dem i tre grupper: de som valt att inte få barn, de som gärna hade velat men inte kunde, och de som kanske hade velat men där det av olika skäl inte blivit av. Berättelserna är intressanta att läsa just för att de är så olika.

En snabbkoll på nätet visade att det finns många negativa åsikter om boken, den anses koncentrera sig för mycket på ofrivillig barnlöshet och inte ge tillräckligt utrymme åt dem som väljer att leva utan barn. Men för mig var det fascinerande att läsa en bok om barnlöshet som inte förutsatte att den är ofrivillig. Den fick mig att känna mig mindre misslyckad och kanske till och med lite banbrytande och revolutionär som inte inrättar mig i ledet och har barn.

Sweet Grapes - How to Stop Being Infertile and Start Living Again av Jean W. Carter och Michael P. Carter
Jag läste förr på en amerikansk diskussionssida för IVF-veteraner. Enligt den uppfyller man kriterierna för att vara en veteran om man kan läsa denna bok utan att gråta. Jag har läst den två gånger men har inte uppnått veteranstatus ännu.

Makarna Carter utgår från sin egen historia och myntar begreppet "leva barnfritt". Efter att ha kommit underfund med sin infertilitet och konstaterat att varken IVF eller adoption var några alternativ för dem, bestämde de sig för att acceptera och bejaka sin barnlöshet, att göra den till barnfrihet. Boken handlar om hur de bar sig åt.

Det låter amerikanskt och flåshurtigt, och det är det, men inte så farligt som man skulle kunna tro. Jag blir inte irriterad eller provocerad av boken, utan snarare förundrad och lite avundsjuk. Och ibland gråter jag, för vissa av råden de ger känns fullständigt oapplicerbara för mig. Utan tvivel är det oerhört nyttigt att rannsaka sig själv för att ta reda på vilka djupa motiv och drifter som ligger bakom ens barnlängtan. Och det ligger nära till hands att ge råd om hur man skulle kunna tillfredsställa dessa drifter på andra sätt än genom att ha barn. Men förslagen känns oerhört platta för mig just nu. Hade jag inte vetat att författarna själva genomgått samma sak som jag hade jag förmodligen eldat upp boken. Men de lyckas på ett märkligt vis undvika att vara beskäftiga och istället förmedla en genuin omsorg och välmening. De har själva varit med om samma sorg som jag, men de har tagit sig ur den och de vill berätta hur. Jag är inte säker på att jag skulle lyckas göra samma sak (och jag hoppas att jag slipper), men jag respekterar och avundas dem.

Det livet ger av Anna Elias
Författaren berättar om sin upplevelse av barnlöshet och adoption och resonerar mer allmänt om känslor och beteenden under processen. Hon och hennes man visste tidigt att han inte kunde få barn. De valde att inte göra IVF eller någon annan fertilitetsbehandling och adopterade istället två pojkar från Colombia respektive Korea.

Vissa avsnitt av boken minns jag bättre än andra. Det är skönt att läsa avsnittet om bearbetning av barnlösheten. Att paret bestämde sig för att adoptera utan att göra IVF betyder inte att beslutet var lätt. Det är också intressant att läsa om författarens känslor för barnens biologiska mammor.

Boken är bra och är man intresserad av adoption ska man absolut läsa den. Men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av naiv präktighet. Kanske är det för att författaren så tydligt förklarar sina motiv för att inte göra IVF, kanske känner jag mig ifrågasatt av detta.

Barnen som aldrig blev: två kvinnors berättelse om barnlöshet av Sigbritt Ernald Netterfors och Inger Hallén
Titeln säger egentligen det mesta. Jag tycker mycket om den här boken, trots eller kanske just därför att delar av den är nästan outhärdliga att läsa. Boken är tunn, texten är komprimerad och nästan poetisk och går in under min hud och träffar mig rakt i hjärtat.

Kvinnorna i boken genomgår många bittra besvikelser, och några biologiska barn får de inte, men de finner ro på varsitt sätt. Att barnlöshet verkligen är en kris som berör ens djupaste identitet och skakar ens innersta, står fullständigt klart. Jag hade gärna velat att alla i min närhet hade läst den, och själv återkommer jag ofta till den.

Vill ha barn av Kerstin Fredholm och Ingela Johansson Rosander
Jag har inte varit så intresserad av att skaffa den här boken eftersom jag trodde mig redan ha läst de flesta texterna på webbtidningen villhabarn.com. Det visade sig visserligen stämma, men det var ändå en trevlig överraskning att läsa boken. Den är mycket bra och jag rekommenderar den verkligen till alla som vill veta mer om ofrivillig barnlöshet. Jag uppskattade särskilt avsnittet om psykologi och känslor. Bokens innehåll är väl avvägt mellan medicinska fakta och personliga berättelser att känna igen sig i.

Barnlös! Värdelös? av Kärsti Stiege, Lutt Jeorell, Beatrice Nettelbrandt-Hogg
Denna bok som utkom 1982 torde vara en av de första svenska böckerna om barnlöshet. Den känns trots sin ålder förvånansvärt aktuell.
Boken tecknar genom intervjuer, dikter och prosatexter en bred bild av barnlöshet, både frivillig och ofrivillig. Feministiska författare som Suzanne Brögger och Adrienne Rich ifrågasätter normen att ha barn. Kvinnor som har valt barnlöshet intervjuas, liksom kvinnor som offrar mycket för att bli med barn. Experter, läkare och psykologer intervjuas också.

Jag tycker att denna bok är väl värd att läsa just för dess bredd. Men man ska som sagt vara medveten om att den är mer än tjugo år gammal. Detta märks självklart i kapitlet om medicinska orsaker och åtgärder, IVF som idag är standardbehandling fanns knappt då. Men också intervjun med en psykoanalytiker om psykets påverkan på fertiliteten känns häpnadsväckande mossig.

Adopterad. Lämnad. Vald. Och sen? av Lotta Landerholm
Detta är en mycket fascinerande och ambitiös bok som jag definitivt kommer att läsa igen. Den avhandlar adoptioners historia - adoption är ju en mycket gammal företeelse. Den granskar adoptivfamiljers sammansättning och uppehåller sig länge vid det problematiska faktum att en adoption grundar sig i en förlust, både för barnet och för föräldrarna. Barnet har mist sina biologiska föräldrar, men har troligtvis också varit med om separationen från fosterfamilj eller barnhem. Dessutom har det i någon mening förlorat sin kultur, sitt språk, sin kända miljö, och tvingats anpassa sig till en ny. De allra flesta adoptivföräldrar har i sin tur lidit förlusten av det biologiska barn de inte fått. Den förlusten har kanske inte tagit sig ett så konkret uttryck som ett missfall eller ett dödfött barn. Men jag kan av egen erfarenhet intyga att misslyckade IVF-försök känns som en svår förlust. Frågan är hur man som adoptivförälder med denna känsla av förlust och misslyckande ska kunna möta sitt barn som förmodligen också bär på en sorg. Detta är intressant och skrämmande att fundera på.

Vidare granskar Landerholm hur det faktum att man är adopterad påverkar en genom livet, inte bara under barndomen, utan även i vuxen ålder - mötet med en eventuell partner, och den egna familjebildningen. Också detta är mycket fascinerande och för mig nya tankar. Som blivande adoptivförälder är det lätt att bara fokusera på barndomen, men adopterad är man ju hela livet och det vore konstigt om inte detta påverkade en livet igenom.

Detta är en bok jag vill äga, för jag kommer att vilja återkomma till den.

Linnea från Yujiang: en bok om att bli pappa av Petter Lidbeck
En skildring av ofrivillig barnlöshet, provrörsförsök och adoption från Kina. Inte lika fyllig och informativ som Längtansbarnen som behandlar samma ämne (se nedan). Inte lika saklig heller, i efterordet skriver författaren själv att texten är gapig. Kanske är det bra. Själv är jag inte så imponerad, men jag har förstått att många män är speciellt förtjusta i boken. Möjligen är det betydelsefullt att det är en man som skildrar infertilitet och adoption. Hur som helst. Har man som jag ett omättligt behov av att läsa om dessa ämnen ska man absolut läsa om Linnea, annars kanske det räcker med Längtansbarnen.

Hitta hem: Vuxna adopterade från Korea berättar av Sofia Lindström och Astrid Trotzig
Den här boken berörde mig mycket. Jag är verkligen glad att jag läste den. Det är vuxna människor som talar till mig, vuxna människor precis som jag, och de berättar oerhört generöst om sina liv, sina tankar kring ursprunget, sina möten med Korea och med de biologiska föräldrarna, sina relationer till de egna barnen. Och så vidare. Mest slående är hur olika de är allihop, men varför skulle de inte vara det? Adopterade är ingen homogen grupp, de är unika individer. Förstås. Det avspeglas i texterna. En del är mycket personliga och självutlämnande, andra inte. Men alla är bra. De hjälper mig alla på olika sätt att närma mig en förståelse av hur det kan vara att vara adopterad.

Längta barn, en antologi om barnlöshet, red. Kristina Thulin och Jenny Östergren
Denna bok var ganska omskriven när den kom ut 2004. Jag köpte den förstås omedelbart och plöjde den. Nu har jag läst om vissa delar av den två eller tre gånger. Den är bra. Ojämn, men bra.

Detta är en antologi, och har därmed både styrkor och svagheter. Styrkan är att man får många olika perspektiv på ofrivillig barnlöshet, många olika röster talar till en. Svagheten är att det blir ganska ytligt. Inte alla skribenter förmår väcka mitt intresse på de cirka åtta sidor de har till sitt förfogande. Ännu värre är det med de lösryckta intervjucitaten i notisform, från vanliga barnlösa icke-kändisar. Syftet är antagligen att förmedla till läsaren att man inte är ensam, men för mig blir det alltför snuttifierat.

Alla texter är verkligen inte bra. Linda Skugges får mig att vilja slänga boken tvärs över rummet. I rättvisans namn kanske jag ska erkänna att jag avskyr hennes stil annars också, hennes på samma gång slarviga och tillgjorda (nej inte alls uttrycksfulla utan bara dåliga) språk gör mig galen. För att inte tala om innehållet i texten En besatts dagbok, gnälligt och självömkande och ointressant dravel om hur dåligt hon mådde under de två och ett halvt år (!!) som de försökte få till barn nummer två (!!!). Lilla vän, suckar jag, du vet inte hur jävla lindrigt du kom undan. Kom tillbaks när du har riktiga problem att gnöla om. Som jag.

Som tur är finns det andra bättre bidrag i boken. Jag uppskattar särskilt Sture Nordhs och Åsa Mobergs texter, skrivna med ganska många års perspektiv på den biologiska barnlösheten. Nordh adopterade, Moberg förblev barnlös. Mobergs text är särskilt intressant eftersom hon filosoferar om fördelar med att inte ha barn. Visserligen kan jag inte alls köpa hennes resonemang, det som hon beskriver som fördelar låter i mina öron som ihåliga försäkringar om att livet blev bra fast hon inte vågade leva det fullt ut. Men intressant är det.

Ytterligare två texter som jag måste nämna är skrivna av makarna Marie-Jeanette och Patrik Löfgren. De gav upp efter många plågsamma IVF-försök för att instället adoptera från Kina. Särskilt hennes kapitel, med titeln IVF-helvetet, gör både ont och gott att läsa. Just så jävligt är det när försök efter försök misslyckas, när man inser att man kommer att höra till den lilla konstiga aparta skara som inte lyckas, klubben som ingen vill tillhöra, de som läkarna helst inte talar om, vi som nästan inte finns.

Längtansbarnen av Kerstin Weigl
Ska man läsa en enda bok om adoption är det den här. Ska man läsa en enda bok om infertilitet är det nog den här också. Själv har jag läst den tre, fyra gånger under olika stadier av vår barnlöshet.

Kerstin Weigl beskriver sin och makens väg till adoption och ett liv med barn via beslutet att skaffa barn, med påföljande upptäckt av infertilitet och tre försök med provrörsbefruktning. Alltihop tar tio år innan de kommer hem med Kajsa från Kina.

Men utöver den personliga skildringen har Weigl intervjuat ett stort antal par om deras väg till adoption, och hon varvar sin egen och deras berättelser med fakta. Detta är mycket skickligt genomfört. På så sätt tas alla svåra frågor upp, som adoption av äldre barn, av barn med handikapp, av svarta barn, adopterades möte med rasism. Boken väcker viktiga och nyttiga funderingar, det är inte för inte som den används som kurslitteratur i alla adoptionscirklar.

Skönlitteratur om barnlöshet och adoption

Inconceivable av Ben Elton (Fruktlösa försök på svenska)
En humoristisk skildring av barnlöshet och IVF, som också gett upphov till en film. Bokens styrka är att den skildrar historien både från mannens och kvinnans synpunkt. I texten om författaren står det att han är pappa till tvillingar så man kan förmoda att delar av boken är självupplevd, fast troligen har han lagt till en del komiska knorrar. Eller så saknar jag humor, men fullt så kul tyckte jag inte att det var att göra IVF. (Men så hade jag inte Rowan Atkinson som gynekolog heller, som i filmen).

För att vara lite snällare så ska jag nämna att jag gillade boken mer när jag läste den första gången, innan vi hade gjort IVF. Den är kanske inte lämplig att läsa när man krälar i det djupaste träsket. Onekligen är den välskriven och fyndig, och avsnitten med mannens och kvinnans dagboksskildringar av samma händelser är roliga. Det är också sympatiskt att de inte lyckas på vare sig första eller andra försöket, det hade varit en enkel lösning att förfalla till. Slutet är inte direkt lyckligt men inte olyckligt heller.

Filmen som baserats på boken heter Maybe Baby (biopubliken anses tydligen inte besitta ett ordförråd som inbegriper "inconceivable") och är välgjord och välspelad, framför allt gäller detta huvudrollerna. Helt irrelevant: jag ger den extra charmpoäng eftersom de har lagt till en basset hound i handlingen (min man och jag hade en basset tidigare).

Passionsfrukten av Karel Glastra van Loon
Nu tänker jag såga den här boken fullständigt, så den som till äventyrs vill läsa den bör hoppa över detta stycke. Jag kanske är orättvis i min bedömning, läste boken på bussen och i Sahlgrenskas väntrum en dag när jag var trött, irriterad, ledsen, rädd och orolig. Så ta recensionen med en nypa salt.

Passionsfrukten handlar om en man som under en fertilitetsutredning får reda på att han är steril på grund av ett kromosomfel. Sorgligt förstås, men dessutom tillkommer ett krux: han har redan en trettonårig son. Pojkens mamma är död sedan många år tillbaka (hänger ni med?). Den nya hustrun var bästa vän med den döda frun, en bit in i boken kommer en spirituell beskrivning av en trekant mellan huvudpersonen och hans fru och hennes bästis (som alltså blir ny fru när den gamla frun är död, är det säkert att ni hänger med?). Boken handlar om hur vår man letar efter sin sons riktige far. Jag ska erkänna att jag inte orkade läsa hela boken utan tjuvkikade i slutet, vilket kanske var dumt för jag tappade all lust att läsa ut boken. Pojkens riktige far är hans farfar, alltså huvudpersonens pappa. Suck. I rest my case.

Den sista kvinnan från Ur av Anita Goldman
Anita Goldman har skrivit en krönika i Aftonbladet om sin upplevelse av ofrivillig barnlöshet (jag har letat men inte hittat den, annars hade jag länkat). Kanske är det hennes personliga erfarenheter som har inspirerat henne till denna bok.

I Gamla testamentet berättas om patriarken Abraham, vars hustru Sara var ofruktsam. Abraham gick på Saras uppmaning till slavflickan Hagar, och fick sonen Ismael med henne. Först när Sara och Abraham var mycket gamla lovade Gud dem att de skulle få en son, vilket också skedde.

Goldman återberättar denna historia och gör den till Saras berättelse. Sara kommer från Ur och tror inte på Abrahams gud, hennes folk dyrkar modergudinnan Ishtar. De övriga kvinnorna i stammen har stor respekt för Sara, hövdingens hustru som förutom skönhet och makt också äger läkedomskunskap. Saras utanförskap blir desto större genom hennes ofruktsamhet, och avståndet mellan henne och de andra kvinnorna gör henne oförmögen att dela sorgen med dem. Hon känner sig ensam och förnedrad.
Till sist föds då Isak, när Sara är gammal och böjd. Kärleken till sonen är stor, men den ger henne inte upprättelse för hennes förlorade liv.

Jag tycker att bokens inledning är mycket bra, det är en stark skildring av smärta och utanförskap. Att Sara inte är av samma folk eller religion som Abraham ger en intressant dimension åt boken. Avslutningen blir lite märklig. Goldman har valt att följa bibeln mycket nära, enligt den är Sara mycket gammal när hon får barn, det är alltså ett underverk. Man hade kunnat tänka sig en friare tolkning av detta, att Sara får barn långt senare än andra kvinnor men fortfarande i fertil ålder, men Goldman skriver rent ut att hon är över nittio år när det sker. I mitt tycke gör det berättelsen sämre, men visst kan jag acceptera att Gud kan göra lite som han vill, åtminstone i böcker.

Svagt positiv av Anna-Leena Härkönen
Den här boken sägs handla om barnlöshet. Det håller jag inte riktigt med om, men eftersom jag nu har läst den så skriver jag om den här.

Anna-Leena Härkönen är författare och skådespelerska och såvitt jag förstår ganska känd i Finland. Detta är en självbiografisk skildring av hennes graviditet, förlossning och första tid som mamma. Kopplingen till barnlöshet kommer av att det är under arbetet med en pjäs om ämnet som hon kommer på att hon vill ha barn. Hon blir snabbt gravid, får två tidiga missfall, blir gravid igen och föder en son. Graviditeten är komplicerad och den första tiden som mamma likaså. Hon blir hemskickad för tidigt från BB, amningen krånglar och hon känner sig osäker och hjälplös i sin nya roll.

Jag läste snabbt igenom boken, den är inte svårläst. Som osminkad skildring av hur det kan vara att få barn är den inte alls dum. Men vill man läsa om ofrivillig barnlöshet blir man nog besviken.

Må döden sova av Anna Jansson
Detta är en riktigt dålig bok. Jag är inte särskilt förtjust i deckare, det medges, men bra deckare gillar jag. Denna är inte bra. Kombinationen av provrörsbefruktning och galna vetenskapsmän samt tillika galna blivande fäder som vill klona sig själva (eller hur det nu var) blir riktigt motbjudande. Det finns faktiskt ingen anledning alls att läsa denna bok.

Lilla livet av Nina Lekander
Lilla livet handlar om Maria och Josef som gärna vill ha ett barn. Åtminstone vill Maria det, men till hennes förtvivlan går det inte så bra. De får ta provrörsbefruktning till hjälp, och lyckas. Maria blir gravid. Då flyr Josef.
Jag skrattade högt åt boken i början, kanske för att jag var mitt uppe i IVF-behandlingens bisarra våndor när jag läste den. Det kanske är en förutsättning för att roas av det absurda i att spruta in en medicin gjord på nunnekiss för att kanske bli med barn (jo, det är sant, medicinen Menopur som fortfarande används i vissa fall, görs av urin från "post-menopausal women". Fast de måste nog inte vara nunnor).

Hög igenkänningsfaktor, det märks att Nina Lekander själv har varit med om det hon skriver om. Men när Maria blev gravid och Josef övergav henne, tyckte jag inte om boken längre. Det kanske säger mer om mig än om boken. Jag retade mig på båda huvudpersonernas omognad och velighet. Överge sin fru när hon är gravid med ett efterlängtat barn, vad fan är detta? Sitta och pimpla vin och röka och grina när man äntligen har blivit på smällen, skärp till dig och var glad och tacksam!

Jag rekommenderar boken i alla fall och skulle gärna diskutera den med någon annan. Jag kommer nog att läsa om den, då ska det bli intressant att se om jag har ändrat åsikt.

Leva vidare av Susanne Levin
Leva vidare handlar om Lea som växer upp i en svenskjudisk familj i Uppsala på 60-talet. Leas ungerska mamma miste hela sin familj i Auschwitz, kom som flykting till Sverige och skapade sig ett nytt liv och en ny familj. Hon döper sina två barn efter sina döda föräldrar. Leas uppväxt är idyllisk och kärleksfull men mammans upplevelser påverkar henne starkt. Hennes judiska identitet blir mycket viktig för henne, men framför allt präglas hennes liv av en enda önskan: att få barn, att föda judiska barn, att föra släkten vidare.

Boken är bra, utan tvekan, men den lämnar mig tämligen oberörd. Kanske är det för att den till största delen koncentreras på Leas uppväxt. De två faktorer som påverkar henne så starkt, mammans upplevelser och hennes egen infertilitet, finns med bara som bakgrund, och jag vill gärna veta mer om dem.

Som min egen av Susanne Levin
Detta är en fristående fortsättning på Leva vidare. Lea och hennes man har nu adopterat två barn från Colombia. Med tiden visar det sig att dottern Amanda har ett förståndshandikapp. Också den här boken är bra, det är roligt att veta "hur det gick". Jag fäster mig mest vid den intensiva beskrivningen av kärleken till barnen, och det intressanta resonemanget om hur Lea lär sig att släppa sin dröm om att få judiska barn. Hennes barn har egna identiteter som måste respekteras. De växer upp som svenskar, med en judisk mamma, men deras biologiska ursprung finns i Colombia, de är av afrikansk härkomst och födda i katolsk tro.

En bondflickas historia av Guy de Maupassant
Maupassant är en av mina tonårs älsklingsförfattare. Ingen behärskar novellformatet som han. Elegant, ironisk men ändå känslosam. En bondflickas historia är en söt berättelse om ett kvinnoöde som mycket väl kan ha verklighetsbakgrund. Den hör kanske inte till Maupassants bästa noveller, men den ger en innerlig beskrivning av kärlek, och den slutar lyckligt. På denna trevliga sida finns den och många andra av hans noveller på engelska.

Marmeladprovet av Vibeke Olsson
När jag sökte på "barnlöshet" i Göteborgs bibliotekskatalog fick jag träff på Marmeladprovet. Barnlöshet spelar inte huvudrollen i romanen, men finns med i bakgrunden. Bokens huvudperson är Sirkka, som har blivit övergiven av sin man Kurt för en annan kvinna. Denna kvinna är ett samhällets olycksbarn som Kurt och Sirkka har tagit hand om, och på så sätt är Sirkka alltså dubbelt sviken. Hon plågas av sorg, ilska och dåligt självförtroende, och återkommer ofta till att det enda hon och mannen hade gemensamt var en fertilitetsutredning. Inga barn, alltså är hon är ingen riktig kvinna. Inte ens deras kristna tro kunde hålla äktenskapet vid liv.

Boken är välskriven och gripande och känns mycket äkta. Jag råkar veta att Vibeke Olsson adopterat som ensamstående, så kanske är mycket i romanen självupplevt. Det är lätt att slå Sirkkas förtvivlan ifrån sig och tycka att hon överdriver, om man inte haft liknande känslor själv. Boken är knappast att rekommendera om man vill bli uppmuntrad och på gott humör, men den ger en stark upplevelse.

Resan av Marianne Peltomaa
Denna bok är intressant eftersom den beskriver en adoption både från barnets och förälderns synvinkel. I vartannat kapitel berättas två historier: om Anna, som bor i Finland och som bestämt sig för att adoptera som ensamstående, och om femåriga Nora som bor i fosterfamilj i Colombia. Till sist möts de och deras gemensamma liv börjar. Boken handlar både om den yttre resan mellan Finland och Colombia, men också om en inre resa, att bli en familj. Nora är till en början mycket reserverad och lillgammal, van att ta ansvar för sina fostersyskon. Hon är inte alls beredd att bli dotter åt en främmande kvinna som talar konstig spanska. När boken slutar har Anna och Nora börjat närma sig varann men inte mycket mer. Detta skildras på ett mycket insiktsfullt sätt.

En riktig familj av Marianne Peltomaa
Detta är fortsättningen på historien om Anna och Nora. Nora har funnit sig till rätta med sitt nya liv och är en helt annan flicka än i Resan. Hon har ett varmt men ibland också stormigt förhållande till sin mamma. Peltomaa beskriver skickligt hur Nora ständigt prövar och utmanar deras relation. Hon bråkar och protesterar och vägrar inordna sig, men kommer alltid tillbaka.

En riktig familj handlar också om hur familjen utökas med Pablo, också från Colombia. Pablo är tre år och hörselskadad, och inte lika tuff som Nora. Men även han vågar så småningom tro och lita på att han nu tillhör en familj och har en mamma. Under den första tiden vaknar han varje natt och tassar runt i lägenheten för att kontrollera att mamma och storasyster verkligen finns kvar. Han är trygg först när han har försäkrat sig om att de sover i sina sängar och allt är som det ska vara.

Båda böckerna är välskrivna och engagerande. Anna, Nora och Pablo blev mycket levande för mig och jag tänkte länge på dem efter att ha läst ut böckerna. Är man det minsta intresserad av adoption bör man absolut läsa dem, eftersom de beskriver tiden efter adoptionen och inte bara vägen dit.

Mixed Blessings av Danielle Steel (Lyckans lotteri på svenska)
Jag har aldrig läst någon bok av Danielle Steel förut, och hade knappast kommit på tanken om jag inte läst om denna på en amerikansk nätsida om infertilitet.

Boken handlar om tre par som alla konfronteras med svårigheter att få barn. Deras utgångslägen är mycket olika men gemensamt för dem alla är att infertiliteten bereder dem stor sorg och smärta.

Jag hade mycket lätt att identifiera mig med bokens Diana och hennes förtvivlan vid beskedet om att hennes äggledare är förstörda. Hennes liv kollapsar fullständigt, och alla nära relationer påverkas. Äktenskapet knakar, hon orkar inte träffa sina fruktsamma systrar som föder barn på löpande band, hennes oroliga och välmenande föräldrar kan inte ge henne stöd eller tröst. Återigen kan denna förtvivlan kanske verka osannolik för den som inte har upplevt den, men jag kan intyga att författaren inte överdriver.

Rörande är också porträttet av Charlie, som är föräldralös och har vuxit upp på barnhem. Han önskar inget högre än att få barn och skapa en familj och på så sätt också vårda det övergivna barnet inom honom själv. Hans fru är inte alls med på noterna och själva naturen är grymmare ändå: Charlie visar sig vara steril.

Inte för något av de tre paren är IVF ett alternativ. Jag tycker förstås att det är en av bokens svagheter, eftersom IVF i verkligheten är den behandlingsmetod som är effektivast. Det hade också varit kul att läsa en skönlitterär skildring av IVF. För övrigt är de medicinska procedurerna helt korrekt beskrivna, såvitt jag kan bedöma. Danielle Steel verkar veta vad hon gör.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att bokens huvudpersoner till sist får det de längtar efter, på ett eller annat sätt. Tröttsamt nog blir en av kvinnorna gravid efter att ha adopterat, och därmed får en mycket vanlig vanföreställning ytterligare näring. Det är också irriterande att läsa om fyrtiotreåriga Pilar som blir gravid inte en utan två gånger genom insemination och dessutom ytterligare en gång på naturlig väg (ursäkta, kunde inte avhålla mig från att avslöja för mycket). Allt detta är lite för enkla utvägar, och inte särskilt realistiska.

Men i det stora hela är detta en riktigt bra bok om infertilitet. Det är trevligt när ens fördomar kommer på skam.

Ägglossning av Judith Uyterlinde
Detta är en bok som jag länge tänkt läsa, men det har inte blivit av. Den var svår att få tag i på biblioteket, och vid tjuvläsning i bokhandeln fick jag för mig att jag inte skulle gilla den. Men det var fel. Jag sträckläste den på ett par timmar.

Historien känner vi igen, i romanform beskrivs hur ett framgångsrikt förälskat par försöker få barn. Det går inte. Jo, kvinnan blir gravid, men får missfall, och blir sedan inte gravid igen. Utredningar, flera misslyckade IVF:er följer. Kvinnan, som är bokens berättarjag, översköljs av svartsjuka när släktingar och vänner blir med barn. I efterordet får man veta att paret så småningom blev föräldrar genom adoption.

För mig var det trösterikt att läsa om huvudpersonens svartsjuka och ilska, dessa känslor har för mig varit något av det allra svåraste med infertiliteten. Det var också på något konstigt sätt skönt att läsa om ett par som har sådan jämmerlig otur med allt i behandlingssvängen. Skönt att det inte bara är vi.
Så med risk för att vara tjatig rekommenderar jag härmed ännu en bok att känna igen sig i.

Henrys bok av Barbara Vine
Barbara Vine är en pseudonym för deckarförfattarinnan Ruth Rendell, som hon använder när hon skriver psykologiska spänningsromaner. Jag har läst flera av dem och gillar dem.

Henrys bok handlar om författaren Martin Nanther som arbetar med en biografi över sin förfader Henry Nanther. Denne var läkare åt drottning Victoria och expert på blödarsjuka som ju förekom i de brittiska och ryska kungahusen. Snart upptäcker Martin att Henry gjort något oförlåtligt i vetenskapens namn, men frågan är vad? Samtidigt får han tillfälle att fundera över betydelsen av arv och biologi, i Henrys såväl som i sitt eget liv.

Det kan verka konstigt att rekommendera denna bok som infertilitetsläsning, men faktum är temat förekommer, liksom en skildring av hur olika kvinnor och män kan reagera. Detta är inte romanens huvudämne, utan beskrivs lite vid sidan av, men ändå på ett trovärdigt sätt. Dessutom är det en spännande och välskriven bok.

Skönlitteratur om barnlöshet och adoption

Inconceivable av Ben Elton (Fruktlösa försök på svenska)
En humoristisk skildring av barnlöshet och IVF, som också gett upphov till en film. Bokens styrka är att den skildrar historien både från mannens och kvinnans synpunkt. I texten om författaren står det att han är pappa till tvillingar så man kan förmoda att delar av boken är självupplevd, fast troligen har han lagt till en del komiska knorrar. Eller så saknar jag humor, men fullt så kul tyckte jag inte att det var att göra IVF. (Men så hade jag inte Rowan Atkinson som gynekolog heller, som i filmen).

För att vara lite snällare så ska jag nämna att jag gillade boken mer när jag läste den första gången, innan vi hade gjort IVF. Den är kanske inte lämplig att läsa när man krälar i det djupaste träsket. Onekligen är den välskriven och fyndig, och avsnitten med mannens och kvinnans dagboksskildringar av samma händelser är roliga. Det är också sympatiskt att de inte lyckas på vare sig första eller andra försöket, det hade varit en enkel lösning att förfalla till. Slutet är inte direkt lyckligt men inte olyckligt heller.

Filmen som baserats på boken heter Maybe Baby (biopubliken anses tydligen inte besitta ett ordförråd som inbegriper "inconceivable") och är välgjord och välspelad, framför allt gäller detta huvudrollerna. Helt irrelevant: jag ger den extra charmpoäng eftersom de har lagt till en basset hound i handlingen (min man och jag hade en basset tidigare).

Passionsfrukten av Karel Glastra van Loon
Nu tänker jag såga den här boken fullständigt, så den som till äventyrs vill läsa den bör hoppa över detta stycke. Jag kanske är orättvis i min bedömning, läste boken på bussen och i Sahlgrenskas väntrum en dag när jag var trött, irriterad, ledsen, rädd och orolig. Så ta recensionen med en nypa salt.

Passionsfrukten handlar om en man som under en fertilitetsutredning får reda på att han är steril på grund av ett kromosomfel. Sorgligt förstås, men dessutom tillkommer ett krux: han har redan en trettonårig son. Pojkens mamma är död sedan många år tillbaka (hänger ni med?). Den nya hustrun var bästa vän med den döda frun, en bit in i boken kommer en spirituell beskrivning av en trekant mellan huvudpersonen och hans fru och hennes bästis (som alltså blir ny fru när den gamla frun är död, är det säkert att ni hänger med?). Boken handlar om hur vår man letar efter sin sons riktige far. Jag ska erkänna att jag inte orkade läsa hela boken utan tjuvkikade i slutet, vilket kanske var dumt för jag tappade all lust att läsa ut boken. Pojkens riktige far är hans farfar, alltså huvudpersonens pappa. Suck. I rest my case.

Den sista kvinnan från Ur av Anita Goldman
Anita Goldman har skrivit en krönika i Aftonbladet om sin upplevelse av ofrivillig barnlöshet (jag har letat men inte hittat den, annars hade jag länkat). Kanske är det hennes personliga erfarenheter som har inspirerat henne till denna bok.

I Gamla testamentet berättas om patriarken Abraham, vars hustru Sara var ofruktsam. Abraham gick på Saras uppmaning till slavflickan Hagar, och fick sonen Ismael med henne. Först när Sara och Abraham var mycket gamla lovade Gud dem att de skulle få en son, vilket också skedde.

Goldman återberättar denna historia och gör den till Saras berättelse. Sara kommer från Ur och tror inte på Abrahams gud, hennes folk dyrkar modergudinnan Ishtar. De övriga kvinnorna i stammen har stor respekt för Sara, hövdingens hustru som förutom skönhet och makt också äger läkedomskunskap. Saras utanförskap blir desto större genom hennes ofruktsamhet, och avståndet mellan henne och de andra kvinnorna gör henne oförmögen att dela sorgen med dem. Hon känner sig ensam och förnedrad.
Till sist föds då Isak, när Sara är gammal och böjd. Kärleken till sonen är stor, men den ger henne inte upprättelse för hennes förlorade liv.

Jag tycker att bokens inledning är mycket bra, det är en stark skildring av smärta och utanförskap. Att Sara inte är av samma folk eller religion som Abraham ger en intressant dimension åt boken. Avslutningen blir lite märklig. Goldman har valt att följa bibeln mycket nära, enligt den är Sara mycket gammal när hon får barn, det är alltså ett underverk. Man hade kunnat tänka sig en friare tolkning av detta, att Sara får barn långt senare än andra kvinnor men fortfarande i fertil ålder, men Goldman skriver rent ut att hon är över nittio år när det sker. I mitt tycke gör det berättelsen sämre, men visst kan jag acceptera att Gud kan göra lite som han vill, åtminstone i böcker.

Svagt positiv av Anna-Leena Härkönen
Den här boken sägs handla om barnlöshet. Det håller jag inte riktigt med om, men eftersom jag nu har läst den så skriver jag om den här.

Anna-Leena Härkönen är författare och skådespelerska och såvitt jag förstår ganska känd i Finland. Detta är en självbiografisk skildring av hennes graviditet, förlossning och första tid som mamma. Kopplingen till barnlöshet kommer av att det är under arbetet med en pjäs om ämnet som hon kommer på att hon vill ha barn. Hon blir snabbt gravid, får två tidiga missfall, blir gravid igen och föder en son. Graviditeten är komplicerad och den första tiden som mamma likaså. Hon blir hemskickad för tidigt från BB, amningen krånglar och hon känner sig osäker och hjälplös i sin nya roll.

Jag läste snabbt igenom boken, den är inte svårläst. Som osminkad skildring av hur det kan vara att få barn är den inte alls dum. Men vill man läsa om ofrivillig barnlöshet blir man nog besviken.

Må döden sova av Anna Jansson
Detta är en riktigt dålig bok. Jag är inte särskilt förtjust i deckare, det medges, men bra deckare gillar jag. Denna är inte bra. Kombinationen av provrörsbefruktning och galna vetenskapsmän samt tillika galna blivande fäder som vill klona sig själva (eller hur det nu var) blir riktigt motbjudande. Det finns faktiskt ingen anledning alls att läsa denna bok.

Lilla livet av Nina Lekander
Lilla livet handlar om Maria och Josef som gärna vill ha ett barn. Åtminstone vill Maria det, men till hennes förtvivlan går det inte så bra. De får ta provrörsbefruktning till hjälp, och lyckas. Maria blir gravid. Då flyr Josef.
Jag skrattade högt åt boken i början, kanske för att jag var mitt uppe i IVF-behandlingens bisarra våndor när jag läste den. Det kanske är en förutsättning för att roas av det absurda i att spruta in en medicin gjord på nunnekiss för att kanske bli med barn (jo, det är sant, medicinen Menopur som fortfarande används i vissa fall, görs av urin från "post-menopausal women". Fast de måste nog inte vara nunnor).

Hög igenkänningsfaktor, det märks att Nina Lekander själv har varit med om det hon skriver om. Men när Maria blev gravid och Josef övergav henne, tyckte jag inte om boken längre. Det kanske säger mer om mig än om boken. Jag retade mig på båda huvudpersonernas omognad och velighet. Överge sin fru när hon är gravid med ett efterlängtat barn, vad fan är detta? Sitta och pimpla vin och röka och grina när man äntligen har blivit på smällen, skärp till dig och var glad och tacksam!

Jag rekommenderar boken i alla fall och skulle gärna diskutera den med någon annan. Jag kommer nog att läsa om den, då ska det bli intressant att se om jag har ändrat åsikt.

Leva vidare av Susanne Levin
Leva vidare handlar om Lea som växer upp i en svenskjudisk familj i Uppsala på 60-talet. Leas ungerska mamma miste hela sin familj i Auschwitz, kom som flykting till Sverige och skapade sig ett nytt liv och en ny familj. Hon döper sina två barn efter sina döda föräldrar. Leas uppväxt är idyllisk och kärleksfull men mammans upplevelser påverkar henne starkt. Hennes judiska identitet blir mycket viktig för henne, men framför allt präglas hennes liv av en enda önskan: att få barn, att föda judiska barn, att föra släkten vidare.

Boken är bra, utan tvekan, men den lämnar mig tämligen oberörd. Kanske är det för att den till största delen koncentreras på Leas uppväxt. De två faktorer som påverkar henne så starkt, mammans upplevelser och hennes egen infertilitet, finns med bara som bakgrund, och jag vill gärna veta mer om dem.

Som min egen av Susanne Levin
Detta är en fristående fortsättning på Leva vidare. Lea och hennes man har nu adopterat två barn från Colombia. Med tiden visar det sig att dottern Amanda har ett förståndshandikapp. Också den här boken är bra, det är roligt att veta "hur det gick". Jag fäster mig mest vid den intensiva beskrivningen av kärleken till barnen, och det intressanta resonemanget om hur Lea lär sig att släppa sin dröm om att få judiska barn. Hennes barn har egna identiteter som måste respekteras. De växer upp som svenskar, med en judisk mamma, men deras biologiska ursprung finns i Colombia, de är av afrikansk härkomst och födda i katolsk tro.

En bondflickas historia av Guy de Maupassant
Maupassant är en av mina tonårs älsklingsförfattare. Ingen behärskar novellformatet som han. Elegant, ironisk men ändå känslosam. En bondflickas historia är en söt berättelse om ett kvinnoöde som mycket väl kan ha verklighetsbakgrund. Den hör kanske inte till Maupassants bästa noveller, men den ger en innerlig beskrivning av kärlek, och den slutar lyckligt. På denna trevliga sida finns den och många andra av hans noveller på engelska.

Marmeladprovet av Vibeke Olsson
När jag sökte på "barnlöshet" i Göteborgs bibliotekskatalog fick jag träff på Marmeladprovet. Barnlöshet spelar inte huvudrollen i romanen, men finns med i bakgrunden. Bokens huvudperson är Sirkka, som har blivit övergiven av sin man Kurt för en annan kvinna. Denna kvinna är ett samhällets olycksbarn som Kurt och Sirkka har tagit hand om, och på så sätt är Sirkka alltså dubbelt sviken. Hon plågas av sorg, ilska och dåligt självförtroende, och återkommer ofta till att det enda hon och mannen hade gemensamt var en fertilitetsutredning. Inga barn, alltså är hon är ingen riktig kvinna. Inte ens deras kristna tro kunde hålla äktenskapet vid liv.

Boken är välskriven och gripande och känns mycket äkta. Jag råkar veta att Vibeke Olsson adopterat som ensamstående, så kanske är mycket i romanen självupplevt. Det är lätt att slå Sirkkas förtvivlan ifrån sig och tycka att hon överdriver, om man inte haft liknande känslor själv. Boken är knappast att rekommendera om man vill bli uppmuntrad och på gott humör, men den ger en stark upplevelse.

Resan av Marianne Peltomaa
Denna bok är intressant eftersom den beskriver en adoption både från barnets och förälderns synvinkel. I vartannat kapitel berättas två historier: om Anna, som bor i Finland och som bestämt sig för att adoptera som ensamstående, och om femåriga Nora som bor i fosterfamilj i Colombia. Till sist möts de och deras gemensamma liv börjar. Boken handlar både om den yttre resan mellan Finland och Colombia, men också om en inre resa, att bli en familj. Nora är till en början mycket reserverad och lillgammal, van att ta ansvar för sina fostersyskon. Hon är inte alls beredd att bli dotter åt en främmande kvinna som talar konstig spanska. När boken slutar har Anna och Nora börjat närma sig varann men inte mycket mer. Detta skildras på ett mycket insiktsfullt sätt.

En riktig familj av Marianne Peltomaa
Detta är fortsättningen på historien om Anna och Nora. Nora har funnit sig till rätta med sitt nya liv och är en helt annan flicka än i Resan. Hon har ett varmt men ibland också stormigt förhållande till sin mamma. Peltomaa beskriver skickligt hur Nora ständigt prövar och utmanar deras relation. Hon bråkar och protesterar och vägrar inordna sig, men kommer alltid tillbaka.

En riktig familj handlar också om hur familjen utökas med Pablo, också från Colombia. Pablo är tre år och hörselskadad, och inte lika tuff som Nora. Men även han vågar så småningom tro och lita på att han nu tillhör en familj och har en mamma. Under den första tiden vaknar han varje natt och tassar runt i lägenheten för att kontrollera att mamma och storasyster verkligen finns kvar. Han är trygg först när han har försäkrat sig om att de sover i sina sängar och allt är som det ska vara.

Båda böckerna är välskrivna och engagerande. Anna, Nora och Pablo blev mycket levande för mig och jag tänkte länge på dem efter att ha läst ut böckerna. Är man det minsta intresserad av adoption bör man absolut läsa dem, eftersom de beskriver tiden efter adoptionen och inte bara vägen dit.

Mixed Blessings av Danielle Steel (Lyckans lotteri på svenska)
Jag har aldrig läst någon bok av Danielle Steel förut, och hade knappast kommit på tanken om jag inte läst om denna på en amerikansk nätsida om infertilitet.

Boken handlar om tre par som alla konfronteras med svårigheter att få barn. Deras utgångslägen är mycket olika men gemensamt för dem alla är att infertiliteten bereder dem stor sorg och smärta.

Jag hade mycket lätt att identifiera mig med bokens Diana och hennes förtvivlan vid beskedet om att hennes äggledare är förstörda. Hennes liv kollapsar fullständigt, och alla nära relationer påverkas. Äktenskapet knakar, hon orkar inte träffa sina fruktsamma systrar som föder barn på löpande band, hennes oroliga och välmenande föräldrar kan inte ge henne stöd eller tröst. Återigen kan denna förtvivlan kanske verka osannolik för den som inte har upplevt den, men jag kan intyga att författaren inte överdriver.

Rörande är också porträttet av Charlie, som är föräldralös och har vuxit upp på barnhem. Han önskar inget högre än att få barn och skapa en familj och på så sätt också vårda det övergivna barnet inom honom själv. Hans fru är inte alls med på noterna och själva naturen är grymmare ändå: Charlie visar sig vara steril.

Inte för något av de tre paren är IVF ett alternativ. Jag tycker förstås att det är en av bokens svagheter, eftersom IVF i verkligheten är den behandlingsmetod som är effektivast. Det hade också varit kul att läsa en skönlitterär skildring av IVF. För övrigt är de medicinska procedurerna helt korrekt beskrivna, såvitt jag kan bedöma. Danielle Steel verkar veta vad hon gör.

Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att bokens huvudpersoner till sist får det de längtar efter, på ett eller annat sätt. Tröttsamt nog blir en av kvinnorna gravid efter att ha adopterat, och därmed får en mycket vanlig vanföreställning ytterligare näring. Det är också irriterande att läsa om fyrtiotreåriga Pilar som blir gravid inte en utan två gånger genom insemination och dessutom ytterligare en gång på naturlig väg (ursäkta, kunde inte avhålla mig från att avslöja för mycket). Allt detta är lite för enkla utvägar, och inte särskilt realistiska.

Men i det stora hela är detta en riktigt bra bok om infertilitet. Det är trevligt när ens fördomar kommer på skam.

Ägglossning av Judith Uyterlinde
Detta är en bok som jag länge tänkt läsa, men det har inte blivit av. Den var svår att få tag i på biblioteket, och vid tjuvläsning i bokhandeln fick jag för mig att jag inte skulle gilla den. Men det var fel. Jag sträckläste den på ett par timmar.

Historien känner vi igen, i romanform beskrivs hur ett framgångsrikt förälskat par försöker få barn. Det går inte. Jo, kvinnan blir gravid, men får missfall, och blir sedan inte gravid igen. Utredningar, flera misslyckade IVF:er följer. Kvinnan, som är bokens berättarjag, översköljs av svartsjuka när släktingar och vänner blir med barn. I efterordet får man veta att paret så småningom blev föräldrar genom adoption.

För mig var det trösterikt att läsa om huvudpersonens svartsjuka och ilska, dessa känslor har för mig varit något av det allra svåraste med infertiliteten. Det var också på något konstigt sätt skönt att läsa om ett par som har sådan jämmerlig otur med allt i behandlingssvängen. Skönt att det inte bara är vi.
Så med risk för att vara tjatig rekommenderar jag härmed ännu en bok att känna igen sig i.

Henrys bok av Barbara Vine
Barbara Vine är en pseudonym för deckarförfattarinnan Ruth Rendell, som hon använder när hon skriver psykologiska spänningsromaner. Jag har läst flera av dem och gillar dem.

Henrys bok handlar om författaren Martin Nanther som arbetar med en biografi över sin förfader Henry Nanther. Denne var läkare åt drottning Victoria och expert på blödarsjuka som ju förekom i de brittiska och ryska kungahusen. Snart upptäcker Martin att Henry gjort något oförlåtligt i vetenskapens namn, men frågan är vad? Samtidigt får han tillfälle att fundera över betydelsen av arv och biologi, i Henrys såväl som i sitt eget liv.

Det kan verka konstigt att rekommendera denna bok som infertilitetsläsning, men faktum är temat förekommer, liksom en skildring av hur olika kvinnor och män kan reagera. Detta är inte romanens huvudämne, utan beskrivs lite vid sidan av, men ändå på ett trovärdigt sätt. Dessutom är det en spännande och välskriven bok.