Äntligen adoptivförälder av Eva Brenckert
Detta är en ganska tunn men informativ bok där adoptivföräldrar berättar om det första mötet och den första tiden med sina barn. Ett kapitel tar upp amning av adopterade barn, och ett annat vad som händer med parförhållandet när man får barn. Berättelserna är öppna och personliga vilket är bra. Jag funderade mycket under och efter läsningen. Detta är nog en bok som jag kommer att vilja återkomma till lite längre fram i adoptionsprocessen.
Jämfört med t ex Längtansbarnen så är denna bok mer ensidigt inriktad på den första tiden och anknytningen. Den tar inte upp vad som händer när barnen blir lite större, eller adoption av äldre barn, och heller inget om vägen till beslutet att adoptera. Det är inget fel i detta, men det kan vara bra att veta innan man läser boken.
The Childless Revolution - What It Means To Be Childless Today av Madelyn Cain
Detta är en av många böcker som tar upp det faktum att allt fler kvinnor i västvärlden förblir barnlösa, frivilligt eller ofrivilligt. Författaren har intervjuat ett stort antal barnlösa kvinnor, och delar in dem i tre grupper: de som valt att inte få barn, de som gärna hade velat men inte kunde, och de som kanske hade velat men där det av olika skäl inte blivit av. Berättelserna är intressanta att läsa just för att de är så olika.
En snabbkoll på nätet visade att det finns många negativa åsikter om boken, den anses koncentrera sig för mycket på ofrivillig barnlöshet och inte ge tillräckligt utrymme åt dem som väljer att leva utan barn. Men för mig var det fascinerande att läsa en bok om barnlöshet som inte förutsatte att den är ofrivillig. Den fick mig att känna mig mindre misslyckad och kanske till och med lite banbrytande och revolutionär som inte inrättar mig i ledet och har barn.
Sweet Grapes - How to Stop Being Infertile and Start Living Again av Jean W. Carter och Michael P. Carter
Jag läste förr på en amerikansk diskussionssida för IVF-veteraner. Enligt den uppfyller man kriterierna för att vara en veteran om man kan läsa denna bok utan att gråta. Jag har läst den två gånger men har inte uppnått veteranstatus ännu.
Makarna Carter utgår från sin egen historia och myntar begreppet "leva barnfritt". Efter att ha kommit underfund med sin infertilitet och konstaterat att varken IVF eller adoption var några alternativ för dem, bestämde de sig för att acceptera och bejaka sin barnlöshet, att göra den till barnfrihet. Boken handlar om hur de bar sig åt.
Det låter amerikanskt och flåshurtigt, och det är det, men inte så farligt som man skulle kunna tro. Jag blir inte irriterad eller provocerad av boken, utan snarare förundrad och lite avundsjuk. Och ibland gråter jag, för vissa av råden de ger känns fullständigt oapplicerbara för mig. Utan tvivel är det oerhört nyttigt att rannsaka sig själv för att ta reda på vilka djupa motiv och drifter som ligger bakom ens barnlängtan. Och det ligger nära till hands att ge råd om hur man skulle kunna tillfredsställa dessa drifter på andra sätt än genom att ha barn. Men förslagen känns oerhört platta för mig just nu. Hade jag inte vetat att författarna själva genomgått samma sak som jag hade jag förmodligen eldat upp boken. Men de lyckas på ett märkligt vis undvika att vara beskäftiga och istället förmedla en genuin omsorg och välmening. De har själva varit med om samma sorg som jag, men de har tagit sig ur den och de vill berätta hur. Jag är inte säker på att jag skulle lyckas göra samma sak (och jag hoppas att jag slipper), men jag respekterar och avundas dem.
Det livet ger av Anna Elias
Författaren berättar om sin upplevelse av barnlöshet och adoption och resonerar mer allmänt om känslor och beteenden under processen. Hon och hennes man visste tidigt att han inte kunde få barn. De valde att inte göra IVF eller någon annan fertilitetsbehandling och adopterade istället två pojkar från Colombia respektive Korea.
Vissa avsnitt av boken minns jag bättre än andra. Det är skönt att läsa avsnittet om bearbetning av barnlösheten. Att paret bestämde sig för att adoptera utan att göra IVF betyder inte att beslutet var lätt. Det är också intressant att läsa om författarens känslor för barnens biologiska mammor.
Boken är bra och är man intresserad av adoption ska man absolut läsa den. Men jag kan ändå inte skaka av mig en känsla av naiv präktighet. Kanske är det för att författaren så tydligt förklarar sina motiv för att inte göra IVF, kanske känner jag mig ifrågasatt av detta.
Barnen som aldrig blev: två kvinnors berättelse om barnlöshet av Sigbritt Ernald Netterfors och Inger Hallén
Titeln säger egentligen det mesta. Jag tycker mycket om den här boken, trots eller kanske just därför att delar av den är nästan outhärdliga att läsa. Boken är tunn, texten är komprimerad och nästan poetisk och går in under min hud och träffar mig rakt i hjärtat.
Kvinnorna i boken genomgår många bittra besvikelser, och några biologiska barn får de inte, men de finner ro på varsitt sätt. Att barnlöshet verkligen är en kris som berör ens djupaste identitet och skakar ens innersta, står fullständigt klart. Jag hade gärna velat att alla i min närhet hade läst den, och själv återkommer jag ofta till den.
Vill ha barn av Kerstin Fredholm och Ingela Johansson Rosander
Jag har inte varit så intresserad av att skaffa den här boken eftersom jag trodde mig redan ha läst de flesta texterna på webbtidningen villhabarn.com. Det visade sig visserligen stämma, men det var ändå en trevlig överraskning att läsa boken. Den är mycket bra och jag rekommenderar den verkligen till alla som vill veta mer om ofrivillig barnlöshet. Jag uppskattade särskilt avsnittet om psykologi och känslor. Bokens innehåll är väl avvägt mellan medicinska fakta och personliga berättelser att känna igen sig i.
Barnlös! Värdelös? av Kärsti Stiege, Lutt Jeorell, Beatrice Nettelbrandt-Hogg
Denna bok som utkom 1982 torde vara en av de första svenska böckerna om barnlöshet. Den känns trots sin ålder förvånansvärt aktuell.
Boken tecknar genom intervjuer, dikter och prosatexter en bred bild av barnlöshet, både frivillig och ofrivillig. Feministiska författare som Suzanne Brögger och Adrienne Rich ifrågasätter normen att ha barn. Kvinnor som har valt barnlöshet intervjuas, liksom kvinnor som offrar mycket för att bli med barn. Experter, läkare och psykologer intervjuas också.
Jag tycker att denna bok är väl värd att läsa just för dess bredd. Men man ska som sagt vara medveten om att den är mer än tjugo år gammal. Detta märks självklart i kapitlet om medicinska orsaker och åtgärder, IVF som idag är standardbehandling fanns knappt då. Men också intervjun med en psykoanalytiker om psykets påverkan på fertiliteten känns häpnadsväckande mossig.
Adopterad. Lämnad. Vald. Och sen? av Lotta Landerholm
Detta är en mycket fascinerande och ambitiös bok som jag definitivt kommer att läsa igen. Den avhandlar adoptioners historia - adoption är ju en mycket gammal företeelse. Den granskar adoptivfamiljers sammansättning och uppehåller sig länge vid det problematiska faktum att en adoption grundar sig i en förlust, både för barnet och för föräldrarna. Barnet har mist sina biologiska föräldrar, men har troligtvis också varit med om separationen från fosterfamilj eller barnhem. Dessutom har det i någon mening förlorat sin kultur, sitt språk, sin kända miljö, och tvingats anpassa sig till en ny. De allra flesta adoptivföräldrar har i sin tur lidit förlusten av det biologiska barn de inte fått. Den förlusten har kanske inte tagit sig ett så konkret uttryck som ett missfall eller ett dödfött barn. Men jag kan av egen erfarenhet intyga att misslyckade IVF-försök känns som en svår förlust. Frågan är hur man som adoptivförälder med denna känsla av förlust och misslyckande ska kunna möta sitt barn som förmodligen också bär på en sorg. Detta är intressant och skrämmande att fundera på.
Vidare granskar Landerholm hur det faktum att man är adopterad påverkar en genom livet, inte bara under barndomen, utan även i vuxen ålder - mötet med en eventuell partner, och den egna familjebildningen. Också detta är mycket fascinerande och för mig nya tankar. Som blivande adoptivförälder är det lätt att bara fokusera på barndomen, men adopterad är man ju hela livet och det vore konstigt om inte detta påverkade en livet igenom.
Detta är en bok jag vill äga, för jag kommer att vilja återkomma till den.
Linnea från Yujiang: en bok om att bli pappa av Petter Lidbeck
En skildring av ofrivillig barnlöshet, provrörsförsök och adoption från Kina. Inte lika fyllig och informativ som Längtansbarnen som behandlar samma ämne (se nedan). Inte lika saklig heller, i efterordet skriver författaren själv att texten är gapig. Kanske är det bra. Själv är jag inte så imponerad, men jag har förstått att många män är speciellt förtjusta i boken. Möjligen är det betydelsefullt att det är en man som skildrar infertilitet och adoption. Hur som helst. Har man som jag ett omättligt behov av att läsa om dessa ämnen ska man absolut läsa om Linnea, annars kanske det räcker med Längtansbarnen.
Hitta hem: Vuxna adopterade från Korea berättar av Sofia Lindström och Astrid Trotzig
Den här boken berörde mig mycket. Jag är verkligen glad att jag läste den. Det är vuxna människor som talar till mig, vuxna människor precis som jag, och de berättar oerhört generöst om sina liv, sina tankar kring ursprunget, sina möten med Korea och med de biologiska föräldrarna, sina relationer till de egna barnen. Och så vidare. Mest slående är hur olika de är allihop, men varför skulle de inte vara det? Adopterade är ingen homogen grupp, de är unika individer. Förstås. Det avspeglas i texterna. En del är mycket personliga och självutlämnande, andra inte. Men alla är bra. De hjälper mig alla på olika sätt att närma mig en förståelse av hur det kan vara att vara adopterad.
Längta barn, en antologi om barnlöshet, red. Kristina Thulin och Jenny Östergren
Denna bok var ganska omskriven när den kom ut 2004. Jag köpte den förstås omedelbart och plöjde den. Nu har jag läst om vissa delar av den två eller tre gånger. Den är bra. Ojämn, men bra.
Detta är en antologi, och har därmed både styrkor och svagheter. Styrkan är att man får många olika perspektiv på ofrivillig barnlöshet, många olika röster talar till en. Svagheten är att det blir ganska ytligt. Inte alla skribenter förmår väcka mitt intresse på de cirka åtta sidor de har till sitt förfogande. Ännu värre är det med de lösryckta intervjucitaten i notisform, från vanliga barnlösa icke-kändisar. Syftet är antagligen att förmedla till läsaren att man inte är ensam, men för mig blir det alltför snuttifierat.
Alla texter är verkligen inte bra. Linda Skugges får mig att vilja slänga boken tvärs över rummet. I rättvisans namn kanske jag ska erkänna att jag avskyr hennes stil annars också, hennes på samma gång slarviga och tillgjorda (nej inte alls uttrycksfulla utan bara dåliga) språk gör mig galen. För att inte tala om innehållet i texten En besatts dagbok, gnälligt och självömkande och ointressant dravel om hur dåligt hon mådde under de två och ett halvt år (!!) som de försökte få till barn nummer två (!!!). Lilla vän, suckar jag, du vet inte hur jävla lindrigt du kom undan. Kom tillbaks när du har riktiga problem att gnöla om. Som jag.
Som tur är finns det andra bättre bidrag i boken. Jag uppskattar särskilt Sture Nordhs och Åsa Mobergs texter, skrivna med ganska många års perspektiv på den biologiska barnlösheten. Nordh adopterade, Moberg förblev barnlös. Mobergs text är särskilt intressant eftersom hon filosoferar om fördelar med att inte ha barn. Visserligen kan jag inte alls köpa hennes resonemang, det som hon beskriver som fördelar låter i mina öron som ihåliga försäkringar om att livet blev bra fast hon inte vågade leva det fullt ut. Men intressant är det.
Ytterligare två texter som jag måste nämna är skrivna av makarna Marie-Jeanette och Patrik Löfgren. De gav upp efter många plågsamma IVF-försök för att instället adoptera från Kina. Särskilt hennes kapitel, med titeln IVF-helvetet, gör både ont och gott att läsa. Just så jävligt är det när försök efter försök misslyckas, när man inser att man kommer att höra till den lilla konstiga aparta skara som inte lyckas, klubben som ingen vill tillhöra, de som läkarna helst inte talar om, vi som nästan inte finns.
Längtansbarnen av Kerstin Weigl
Ska man läsa en enda bok om adoption är det den här. Ska man läsa en enda bok om infertilitet är det nog den här också. Själv har jag läst den tre, fyra gånger under olika stadier av vår barnlöshet.
Kerstin Weigl beskriver sin och makens väg till adoption och ett liv med barn via beslutet att skaffa barn, med påföljande upptäckt av infertilitet och tre försök med provrörsbefruktning. Alltihop tar tio år innan de kommer hem med Kajsa från Kina.
Men utöver den personliga skildringen har Weigl intervjuat ett stort antal par om deras väg till adoption, och hon varvar sin egen och deras berättelser med fakta. Detta är mycket skickligt genomfört. På så sätt tas alla svåra frågor upp, som adoption av äldre barn, av barn med handikapp, av svarta barn, adopterades möte med rasism. Boken väcker viktiga och nyttiga funderingar, det är inte för inte som den används som kurslitteratur i alla adoptionscirklar.
Kommentar nummer ett på den har listan gäller The Childless Revolution. Lättläst, inte särskilt djuplodande, men befriande accepterande av alla möjliga olika sätt att vara kvinna och inte ha barn. Möjligen eventuellt accepterande i överhand. Är det verkligen ett problem att flerfamiljshus är i lag förbjudna att diskriminera mot barnfamiljer? Och en svensk jämställdhetspräglad läsare förvånas över att författaren inte funderar ett dugg politiskt runt att kvinnor väljer bort barn för att inte behöva kompromissa med arbete och karriärer. Förvisso innebär kombinationen alltid en kompromiss, men den kompromissen kan ju bli mer eller mindre lyckad beroende på hur mycket annat stöd som finns runt om en, i form av barnets andre förälder, barnomsorg osv. Att boken handlar om både frivillig, ofrivillig och it-just-so-happened barnfri/löshet är ett plus tycker jag. För liksom det finns ett helt spektrum från Faan också! via Hoppsan! och Ja! till Äääntligen! av att ha barn så finns det förstås en hel massa sätt att inte ha barn på. Vilket så lätt glöms bort.
SvaraRaderaHurra! En bokkommentar!!
SvaraRaderaDet finns olika sätt att inte ha barn på - så klokt påpekat. Det har jag aldrig tänkt på vilket visar hur insnöad jag är :-)
Håller med om jämställdhetstankarna, de fick jag också när jag läste boken. Men man kan också undra vad senare generationer kommer att tycka. Vi svenska kvinnor (och ännu mer våra mammor) som tror oss (eller tros av andra) klara både barn och jobb kommer kanske att dömas hårt? Eller kommer domen att gälla omgivningen (staten, samhället, rådanden normer) som å ena sidan kräver att vi ska klara båda men inte erbjuder tillräckligt stöd?
Boken är ju amerikansk vilket märks inte minst i detta. Det finns något sympatiskt i att själv ta ansvar för sitt val mellan barn och karriär, samtidigt som det är enögt att tro att man gör valet alldeles själv. För man är aldrig opåverkad av det runt en.
Om val mellan karriär och familj håller jag möjligen mera med dig än med mig själv. Diskussionen runt Kristina Axen Olins avgång är ett intressant exempel. Jag har läst någon kommentar om att det är dags att göra uppdrag kompatibla med familj. Jag tycker att det låter absurt. Kanske avspeglar det tidsandans övertro på att allt är möjligt på samma gång, den som får folk att gå i väggen. Jag brukar inte peka på katolska kyrkan som en förebild, men celibatidén är tänkvärd. Den är inte ett utslag av prydhet men av tanken att det finns uppdrag som inte går att kombinera med familjeliv. Man kan ha mycket att invända mot andra negativa konsekvenser av att en därmed något världsfrånvänd församlingspräst ska vara en samtalspartner i familjefrågor, men engagemangskonfliktstanken är värd att reflektera över tycker jag.
SvaraRaderaYou forgot Andrew Jackson’s Big Block of Cheese with nary a macaroni in sight.
SvaraRadera