Jag tänker fortfarande på ett samtal jag hade med mamma i förra veckan, ett av de bättre på länge, åtminstone för mig. Jag vågade säga det jag tänker och fick prata till punkt, och det jag sa verkade landa väl hos henne.
Hon började med att hon nu funderar på att resa till Galapagosöarna, och jag suckade. Inte för att jag missunnar henne att resa, det gör jag inte. Men för att hennes attityd ger mig en kliande olustig känsla. Hon vill att jag ska jubla och säga o så spännande och fantastiskt, klart du ska resa till Galapagos, så underbart roligt för dig! När det jag känner är något helt annat. För mig ter sig hennes resande (Indien i oktober, Gambia i december, Ecuador i mars?) vara ångestdrivet och lätt maniskt snarare än vilsamt och avkopplande. Det är inte precis några pensionärsresor hon ger sig ut på heller, utan rejäla strapatser med tidsskillnad och relativt stora umbäranden. Och framför allt: det verkar inte som att hon blir särskilt glad av resandet, mest trött.
Ungefär detta sa jag, för första gången, fast jag tänkt det så länge. Resorna är en flykt, förstår du väl, utbrast hon.
Jo, jag vet. Men istället för att stjäla dig den där flykten, kan du inte försöka göra något åt din situation hemma?
Måste du verkligen hälsa på styvfar varje dag? Du ringer honom två gånger per dag, och hälsar på honom en gång.
Jag tvekar alltid att ha allvarliga samtal med mamma, framför allt sådana som rör henne själv och hennes känsloliv, för det är ett gungfly att ge sig ut på. Mer än en gång har försöken slutat med smärre katastrofer. Men den här gången blir annorlunda, för en gångs skull blir det en dialog, och framför allt slipper jag höra flosklerna.
Flosklerna - jag kallar dem så, helt uppriktigt och brutalt, för jag är så trött på dem - om att hon inte ångrar någonting, att han har gett henne så fantastiskt mycket, att han är så fin och så oförstörd av sin ålder.
(Det senare är en sanning med modifikation. Han är 95 år och läser tidningen varje dag och förstår vad han läser, och kan fortfarande spela piano. Det är onekligen imponerande, men oförstörd är han förstås inte. Varför låtsas?)
Jo, hon måste hälsa på honom varje dag, svarar hon. Hans tillvaro kretsar kring hennes besök. (När jag pratar med min syster någon dag senare säger hon att styvfar på sistone blivit om möjligt än mer fixerad vid mammas besök, hur dags hon kommer och hur länge hon stannar.)
Han var alltid väldigt uppfylld av mamma, fokuserad på och förälskad i henne, det minns jag från min uppväxt. Så småningom överfördes merparten av de känslorna på min syster, styvfar var en hängiven och kärleksfull far. (Troligen har det sedan syster blev vuxen skett en återflytt, slår det mig nu. Mamma är återigen ensam sol i hans liv.)
Man ska vara trogen och trofast, säger både moral och konvenans. Det vore mycket fult att överge en åldrig make vars enda glädje man är, och som inte gjort något annat ont än att bli väldigt gammal.
Men samtidigt - hur mycket kan man begära av en människa egentligen? Mamma är snart sjuttio, och inte frisk hon heller. Styvfar kan leva i tio eller fem år till - hans syster blev 103. Det skulle mycket väl kunna hända att mamma dör före honom. Det vore sannerligen en grym ironi.
Man ska inte leva sitt liv i väntan på, det ska levas här och nu. Inte på flykt, inte i stulna pauser i exotiska miljöer, i ständig ångest för återgången till vardagen.
Allt detta tänker jag, men säger inte. Men det här säger jag åtminstone:
Har han ens en aning om hur hon upplever situationen?
Jag minns hur han var förr, hur han aldrig velat henne annat än gott. Om den han var då kunde se dem nu, se hur hon mår, vad hade han tyckt då?
Något svar får jag inte. Jo, efter en paus säger mamma att hon nog ska återuppta kontakten med sin terapeut. Gott så.
Det är så sorgligt när människor lever pliktliv. Även om det är en lyrikfloska "att göra det man måste är att göra det man vill" så tycker jag den funkar rätt bra. Om man inte vill göra nåt, så måste man inte. Om man känner att man måste göra nåt så ska det vara för att man vill.
SvaraRaderaOj vad svårt.
SvaraRaderaJag har sett hur det kan slita på en människa att ta hand om en åldrande förälder - hur svårt det måste vara med en åldrande partner kan jag inte riktigt föreställa mig.
Och jag har verkligen frågat mig om det den ena får ut uppväger det den andra betalar. Men kan man egentligen resonera så? Att engagera sig mindre måste ju också vara ett reellt alternativ. Om alternativet är att gå hemma med dåligt samvete?
Så är det en sak som vi som vuxna barn inte kan förstå hos våra föräldrar. Åldrandet. Ett 'hysteriskt' resande till alla slags exotiska platser, skulle också kunna vara motiverat av någon slags hinna-med-innan-försent-drift. Å ena sidan är det ju kanske din mammas ensak om hon vill resa och utsätta sig för strapatserna? Å andra sidan, om du märker att resorna inte gör henne något gott, ja då förstår jag om det känns avigt.
Som du ser har jag egentligen inte något att komma med, bara strödda reflektioner.
Men fint att ni kunde prata med varandra på ett vettigt sätt.
Och, jo, nog skulle det bli enklare för henne om hon erkände att det slet på henne, att hon inte älskade sin man mindre för att hon tyckte att det var arbetsamt och slitsamt.
SvaraRaderaTack för era kommentarer!
SvaraRaderaDet ÄR ett hinna-innan-det-är-försent-resande. Och jag har rannsakat mig själv om jag inte i själva verket är bitter och missunnsam småbarnsmamma som vill att mamma ska vara en sån där bullmormor som hämtar och lämnar ett par dagar i veckan, sån som våra grannar har. Eller att jag är sur för att hon bränner mitt arv i förtid.
Helt fri från sådana känslor kan jag inte svära mig. Men jag hoppas att jag reagerar av omsorg om henne. För hon mår definitivt inte bra.
Hon är hopplös på att erkänna dubbla känslor, det har hon alltid varit. Hos sig själv, det vill säga. Faktum är att jag undrar hur mycket hon egentligen älskar honom. Om hon någonsin gjort det. Om hon har ångrat sig. Hennes försäkrande att hon aldrig ångrat sitt val, gör mig misstänksam.
Såg Anna Wahlgren hos Skavlan häromdagen, och hjälp, det finns grader av galenskap men nog kände jag igen ett och annat. Fast det är oanständigt att likna min mamma vid AW, det är det.
Intressant att läsa om din mamma och styvfar, inte minst för att min man är 19 år äldre än jag. Åldersskillnaden har man ju alltid vetat om (vi har varit tillsammans snart tre decennier), men hur blir det... när han är 95 (om han blir det) är jag 76 (om jag blir det)... hans far blev 97 år. Vem vet.
SvaraRaderaDet är just det, Ullah. Vem vet. Man kan dö vid 46 (som vår vän D) eller vid 63 (som svärfar) eller mot alla odds fylla 95 (som styvfar).
SvaraRaderaDet är en av orsakerna, men inte den enda, till att jag blir så irriterad när folk säger att det måste hon ju ändå ha räknat med när hon gifter sig med en man som är så mycket äldre. Ja, att han skulle bli gammal. Men kanske inte fullt så gammal. Och den vetskapen gör inte bördan lättare att bära.
Och man kan bli dygnetruntvårdare till sin jämnåriga precis pensionerade fru och vägra släppa iväg henne till ett boende av miljoner olika rädslor vilket drabbade svärfar. Och det jag tror är annorlunda för vår generation men jag kan ha fel även där är att vi i högre gred kan säga som det är till fler omkring oss. Svärfar och kanske även din mamma har hela tiden andras tyckanden strängt inom sig och svärfar säger det inte men ibland kommer det gram att han inte kan överge henne - vad skulle folk säga om hon bodde på ett hem? (Men så får han höra att han är duktig också som kämpar så av bekanta).
SvaraRaderaMen att han till oss skulle kunna säga vad han fantiserar om, vad han egentligen gråter över när han är slutkörd. Att han kunde vara helt ärlig om vad han känner och orkar gentemot fler - att han skulle förstå att ingen skulle döma honom. Eller din mamma.../ Stella