Jag läser Ann Heberleins Ett gott liv. Den är bra, fast lite snårig. Ja, en del handlar om Förläggaren som, enligt henne, på ett skamlöst sätt utnyttjade hennes sjukdom utan att ta hänsyn till - eller förstå? - hur sjuk hon var. Men boken innehåller mycket mer. Hon är bra, hon skriver bra, orden och resonemangen forsar över sidorna, jag har all möda att hänga med. Många tankar väcks.
Här vill jag ventilera en av dem. Heberlein och jag är lika gamla. Hon beskriver sin bakgrund som arbetarklass, och skriver om det självklara i att inte aspirera på något, att inte längta efter något. Som barn älskade hon att skriva, men det var henne främmande att det skulle gå att försörja sig på det. Man ska inte förhäva sig, man ska inte tro att man är något.
Visst. En gammal bekant bild. Hon är inte den första som beskriver detta. Och vem är jag att tvivla på en annans sanning?
Ändå undrar jag. Är det så självklart att det är klasstillhörigheten som avgör om man ingjuter självkänsla och förhoppningar i sina barn?
Mina föräldrar är akademiker, mina farföräldrar likaså. Jag har ända sedan jag var liten fått veta att jag kan och bör bli precis det jag vill. Astronaut, dinosaurieforskare, jockey, veterinär, operasångerska, för att nämna några av min barndoms drömyrken. (Jockey fick jag överge tämligen snabbt eftersom jag nådde maxlängden redan i lågstadiet.)
Min pappa, å andra sidan, son till en disputerad överläkare, fick alltid höra att han inte dög. Han valde ett annat ämnesområde än medicinen, kanske var det felet. Han säger (numera utan bitterhet) att det var först när han var över fyrtio år och fick prata i radio som farfar visade minsta tecken på uppskattning.
Jag tror att den där känslan av att duga, att jag kan om jag bara vill, den får man tidigt. Jag tror att goda, trygga och kärleksfulla föräldrar väcker den hos sina barn oavsett klassbakgrund. Jag tror nog nästan att det har med anknytning att göra. Är man tryggt anknuten själv, bottnar man i sig själv, gillar man sig själv, är det så mycket lättare att förmedla till sina barn. (Är man det inte, kan man lära sig. Det gjorde både min mamma och min pappa, men på olika sätt.)
Men har det verkligen med klass att göra? Föräldrar som av olika anledningar inte förmår skilja på sina egna drömmar och barnens, som lever sitt liv genom barnen, som inte förmår se dem som egna individer, som inte litar på och beundrar sina barn, förekommer inte de överallt?
Vad tror mina läsare?
Jodå, Helga. Visst finns alla sorters föräldrar överallt. Skillnaden är väl att i olika klasser får man stöd till olika saker. Blir man bilmekaniker och är man och är arbetarklass så finns någon sorts grundstöd där från släkt och vänner. Man vet hur den världen funkar och det gör det lättare att "göra karriär". Och motsvarande med akademikerföräldrar. Det är lättare att plugga på universitetet om föräldrarna gjort det, man känner till den världen något.
SvaraRaderaLisa
Jag tror du har rätt, men att andra saker spelar in också. Jag tror att förälderns egen självbild smittar av sig på barnet, barnet upprepar det föräldern gjorde, sa, kände, tolkade och trodde om sig själv och världen när barnet växte upp. Min mamma var medelklass och tyckte att man skulle skapa sig en trygg framtid, inte förhäva sig, nöja sig, vara nyttig först och främst och inte ambitiös. Hon förmedlade detta till mig och det tror jag var uppbyggligt i stora drag. Min far däremot var mycket ambitiös, ärelysten, högutbildad och jag dög aldrig i hans ögon. Nu (jag är lika gammal som du) har jag utbildat mig men ser det inte som vägen till lycka. I förhållanden till män har jag svag självbild; jag kan inte duga i en mans ögon.
SvaraRaderaJag tror inte alls att det handlar om klasstillhörighet. Att lyckas göra sina barn "mindre" än de är är något som tyvärr alla föräldrar kan göra men på olika vis. Och på olika sätt. Det kan handla om rädsla för att man inte vill att barnet ska bli besviket. Det kan handla om att man har alldeles för egoistiska förhoppningar på VAD barnet ska göra och HUR det ska leva. Det kan handla om att man själv inte vågar tro på något och därmed överför detta på barnet. Ja massor av olika orsaker men jag tror verkligen att det bottnar mer i personen ifråga än i vilken klasstillhörighet man har.
SvaraRaderaSedan kan jag hålla med om att olika uppväxtförhållanden säkerligen präglar en på olika vis också. Och att det är olika "krav" och förhoppningar föräldrar ställer på sina barn rent generellt, om de kommer från sig övre överklass, medelklass eller arbetarklass. Säkert. Både vad gäller yrkesval och annat i livet. Sedan är jag ju även biolog så jag ska inte sticka under stol med att jag tror att mycket av ens personlighet också ligger i ens genetiska arv. Behöver inte vara från föräldrarna direkt utan även bakåt och "utåt" i släkten. Med detta menar jag inte att miljön inte påverkar, för den påverkar MYCKET men att olika personlighetstyper kan utvecklas på olika vis i samma miljö. Bara som en parentes till detta. :-)
På sätt och vis finns det en dålig självkänsla som hänger ihop med klass och som ärvs vidare i generationerna. Det kanske inte rör alla individer, men jag tror att den sociala bakgrunden har betydelse.
SvaraRaderaJag har själv arbetat i skolan och sett att det hos vissa barn finns en förväntan om att inte kunna, och samma förväntan finns hos föräldrarna. I den här familjen/släkten lyckas man helt enkelt inte i skolan och man tycker heller inte att det är så viktigt (därför att människor gärna skyr misslyckandet?).
Det finns många, särskilt kvinnliga, författare som jag tycker beskriver det här bra. Anneli Jordal, Elsie Johansson, Susanna Alakoski.
Jag är själv akademiker, men kommer inte från en akademisk miljö. Har ärvt en dålig självkänsla från mina föräldrar, men lyckades bra i skolan, vilket gav mig självförtroende att söka min egen bana.
Vi vet ju alla att människor värderas olika i vårt samhälle och det krävs starka (kanske väl anknutna?) individer för att kunna stå emot en negativ värdering. Nu tänker jag också på invandrare, som t ex adoptivbarn...
Jag känner mig hopplöst påträngande varje gång jag lämnar en kommentar (eftersom jag är arbetarklass med låg självkänsla...), så jag ska inte förpesta kommentarsfältet. Om någon vill läsa har jag skrivit ett inlägg här:
SvaraRaderahttp://vart-missnojes-vinter.blogspot.com/
Marie
Nja... jag både håller med dig och inte ... här kommer tyvärr bara frågetecknen.
SvaraRaderaJag tänker att när du raddar upp drömyrken som astronaut, jockey, dinosaurieforskare mm - "jag kan och bör bli precis det jag vill" så säger det en hel del om klass. Du väljer ju mellan ovanliga yrken som "sticker ut" och som kräver mycket i tid och engagemang.(Jag kommer från liknande miljö antagligen :)). Fick du verkligen bli vad du ville? T o m kassörska på Konsum, vårdbiträde, städerska? Med din begåvning? Som vuxen menar jag att jag inte var så fri som det kan verka vid val av yrke ... Ann H hade andra yrken - Konsum-jobbet? - att välja på utifrån sin miljö.
Vad gäller anknytning så handlar det i första hand om hur man har det och tar det i nära relationer. Har svårt att tänka mig att det finns mer av trygg anknytning i någon samhällsklass om vi utgår från barn som får två friska och engagerade föräldrar.
Möjligen ger en trygg anknytning större förutsättningar till "jag kan om bara jag vill" men det är mycket annat som påverkar yttre eller yrkesmässig framgång. Jag tycker jag ser ganska många som strävar och karriärar bort sitt liv för att man tror att lön / status / att vara efterfrågad / ha spännande arbetsuppgifter är Meningen med Livet. Det kan väl lika gärna vara ett tecken på att man vill kompensera för en otrygg anknytning?!
Tack för ett intressant inlägg som fick mig att fundera!
Maria SA
Jag tänker att undantag finns åt båda håll, att man kan ha minst lika stor känsla av att inte duga som akademikerbarn som att ha fått stark tilltro till den egna förmågan av sina arbetarklassföräldrar.
SvaraRaderaSom ett väl anknuten arbetarklassbarn med skolbegåvning (och praktisk konstnärlig begåvning) kan jag tyvärr säga att hade jag vuxit upp i ett annat hem hade jag blivit arkitekt, något som inte ens fanns i mina fantasier som ung hur mycket hus jag än ritade och räknade på, byggde modeller. Jag kunde själv inte göra den kopplingen som ung. Det fanns inte för mig, inte ens som fantasi. Det är svårt att beskriva men har man aldrig träffat en läkare, jurist, konstnär, författare, journalist varken bland vänners föräldrar eller i bostadsområdet så finns det inte på kartan att tro sig om det. Att då råka på en arbetarklassförälder som ser mer möjligheter för sitt barn det tar en generation till. I regel.
Nu lever jag medelklassliv men tänker dagligen dubbelt. I allt. Jag ser hur upprätthållande av status och yta är ansträngande hos överklass och hur skönt prestigelöst man kan umgås bland arbetarklass - i regel. Är en främmande fågel i alla läger.
Ronny Ambjörssons "Mitt namn är Ronny" gillar jag och Susanna Alakoski förstås.
Vad har du för tankar Helga om att adoptivbarn oftare har en lägre utbildningsnivå än föräldrarnas?
Jag har tydligen inga problem att ta plats på kommentatarsfältet, ursäkta.../Stella
Nu har jag läst ditt inlägg, kommentarerna samt Maries intressanta inlägg. Och jag balanserar någonstans över en avgrund när jag ska skriva det här.
SvaraRaderaFör jag reagerar också med viss skepsis på det här med klassfråga och underläge. Men kanske är jag bara bortskämd, kanske är jag som Stig Sjödins arbetarfars tre pojkar
("Med sparsamhet och övertid drog han fram tre pojkar till studenten. Han andades
och levde genom dem.
De blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio
eller teater eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och fåraktar honom när han äter med kniv.
Han skall aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.").
Fast inte. Jag kan inte berätta min historia här men kanske bloggar jag om den. I alla fall är den en Folkhemmets solskenshistoria, den stegvisa klassresan från ett farföräldrapar som kunde varit tagna ur en Moa Martinsson-roman (han söp och röt och domderade, hon födde barn och tog hand om dem och tog emot slagen) och ett morföräldrapar som gick på folkhögskola och köpte böcker som ambulerande säljare saluförde på fabriker och arbetsplatser, via ett föräldrapar som vardera var den första som tog realen i sin syskonskara till mig, disputerad forskare i karriären.
Aspiration är en sak, känna att man duger är en annan. Mycket av det kan man ha i sig också. Det var nog inte självklart att man dög i mina föräldrars familjer: för min farfar och för min mormor var de egna ungarna inte tillräckligt duktiga. (Vilket sannolikt helt enkelt är en bieffekt av att de själva inte ansett sig duktiga nog, och hur skulle de då kunna ha duktiga nog barn?). Men det var självklart att det var bra att ha bra betyg och att man fick beröm för det.
Och det var en tid när läraren ringde till föräldrarna med duktiga barn i sjätte klass och sa att skulle inte han eller hon gå i realskolan i stället för att gå ut folkskolans sjunde och sista klass. Om man inte kom från ett studerat hem där det var självklart att man skulle ta studenten, förstås.
Min pappa är så väldigt nöjd med sitt solida medelklassyrke (lärare); han har aldrig velat något mera. Mamma hade nog velat ta studenten och läsa något lite ambitiösare än lärare i praktiskt ämne; hon fällde sarkastiska kommentarer om att det var så bra man kunde förväntas om man var arbetarklass. (Men hon gjorde aldrig något för att göra vidare karriär)
Jag har alltid varit väldigt ambitiös och ingen har talat om för mig att jag inte skulle kunna klara av vad jag gav mig på. Men ingen har heller puffat på mig. Aspirationen har kommit från mig själv, men förutsättningarna för att genomföra den har förstås mina föräldrar i stor utsträckning stått för.
Vilka realistiska förebilder man har kan det nog vara milsvid skillnad på beroende på vilken bakgrund man har.
För egen del är det lite märkligt att tänka på att både en och annan av de förebilder jag valde universitetsutbildning efter nog kan tänkas titta beundrande på mig idag.
Men jo, jag tillåter mig också att ifrågasätta hur tyngda AH och ÅL är av sin 'underklass'bakgrund. Med tanke på hur långt de kommit vid drygt 40 års ålder, menar jag.
Eller så är de just tyngda - av sin bakgrund - trots all framgång vid 40. Att det är just som de skriver. Att det är som jag nu skriver - en tyngd men bär trots all frangång, att det bor i en.
SvaraRaderaEller en bottnad rädsla om att mattan närsomhelst kan dras undan coh att den inte är snacket om att var en bluff utan en bottnad rädsla av erfarenheter, sina egna och sina föräldrara. / Stella
Jag har tänkt på det där också, med självkänsla och bakgrund.
SvaraRaderaJag har alltid känt mig älskad av mina föräldrar, att jag duger för den jag är. Men jag har aldrig blivit pushad. Aldrig blivit lyft, fått höra att jag ska kunna jobba med vad som helst. Mina föräldrar är knegare. Verkligen inga akademiker. När jag efter gymnasiet sa att jag ville plugga vidare på högskola utbrast mamma "Nej! Dra inte på dig några lån!" Jag kan inte klandra henne, för det berodde endast på okunskap och några år senare började jag i alla fall att plugga. Det är på gott och ont det där. Att ingen någonsin har ställt höga krav på mig. Jag har också fått höra att "Du har nog ärvt det där att ha svårt för matte av mig!" Så, och sedan inget mer. Vidare tänker jag på hur jag själv vill vara som förälder för att visa att världen är öppen för allt men ändå inte pressa. Jag kommer att säga att "Gör något som du blir lycklig av och jag kommer att stötta dig!"
Efter en omvälvande 40-kris som har resulterat i ett antal sessioner med psykolog har jag insett att jag inte alls är trygg i mig själv (känns ganska ironiskt då jag alltid har hört hemifrån att de har gett mig trygghet men att en psykolog säger att jag inte alls är trygg). Jag har även alltid haft ett dåligt själförtroende (det är ju knappt att jag vågar göra ett inlägg här trots att jag läser din blogg idogt).
SvaraRaderaAnledningen till både otrygghet och dåligt självförtroende är dålig ankytning. Det har verkligen varit en uppenbarelse att förstå hur min anknytning har påverkat mig och mina relationer med andra människor. Förhoppningsvis har jag med mig detta i tänket med mina barn.
Men naturligtvis är det även andra faktorer som spelar in i bla val av yrke. Kommer själv från en medelklass/arbetarklassfamilj (?) där pappa var egenföretagare och mamma hemmafru. De har alltid varit uppmuntrande och förstått vikten av att läsa. Är därför själv akademiker med en make som är akademiker (oxå från en icke akademisk bakgrund). Samtidigt har mina föräldrar tex svårt att förstå att deras barnbarn ska gå på dagis utan hade nog förväntat sig att jag skulle vara hemma med dem ett antal år tills de växt upp. Det här med att utbilda sig men ändå vara hemma med barnen länge kan jag känna inte helt går ihop i min akademikervärld. Även om jag här går emot deras värderingar i denna fråga har jag ändå insett att deras tankebanor och värld är ju naturligtvis det jag har växt upp med och är präglad av. Jag är inte karriärist utan mera förnöjd (som meddelklassen ska vara?) med det jag har. Kan detta bero på deras medelklasssyn och mitt dåliga själförtroende? Jag tror lite generaliserat att varje klass månar om sin egen klass. Dvs arbetarklassen umgås mycket med varandra och lär sina barn att samarbeta med varandra och inte förhäva sig då det behövs sedan i sina yrkesroller vid bandet på Volvo? Vi bodde i några år i ett mindre stad i ett hyresområde där vi var enda akademikerparet med en något högre inkomst än de andra. Där fick jag denna känsla, tror även att jag läst om detta någon stans. Jag kände mig även lite mobbad och utanför i området. Har undrat om det berodde på att jag var akademiker med högre lön eller om det berodde på att jag inte förstod deras koder eller om det berodde på något annat.
Medans medelklassen ska väl vara ambitiösa men ändå inte förhäva sig.
Vid umgänge med överklassen så är det en helt annan struktur. Det är individen som gäller och man ska förhäva sig själv och framför allt ta för sig. Det är självklart för det är den miljön som de har växt upp i. De behöver inte sammarbeta med varandra på samma sätt som arbetarklassen utan lär sig att ta kommandot?
I mitt yrke så träffar jag på många olika yrkesgrupper. Det mest slående är gruppen äldre läkare. Jag och mina kollegor har märkt att hirakrin ligger tung inom kåren och att de är vana att vara de som styr och bestämmer. När man då kommer som yngre kvinna och säger att inte har rätt har skapat starka reaktioner.
Jamenvisst är det ovan väldigt generaliserat men ligger det något i det? Själv vandrar jag i de olika klasserna då jag har olika slags umgängen. Jag tror att jag både medvetet och omedvetet uttrycker mig på olika sätt beroende på vilka man pratar med, från undersköteskegänget till chefsparet. En anpassning helt enkelt. Men det gör man kanske som lite klassresenär?
Ja, det är så många faktorer som påverkar hur våra liv blir. Anknytning, klass, biologi mm.
Det blev lite rörigt så här på kvällskvisten. Jag är inte så duktig på att uttrycka mig. Men en jättespännande diskussion som ni har tagit upp och som det finns mycket att säga om.
/T
Oj, kommentarerna väller in. Roligt! Fortsätt för all del, varsågoda att bre ut er!
SvaraRaderaAlltså, ja, mitt inlägg var kanske inte helt nyanserat. Jag har läst både Linderborg, Jordal och Elsie J och blivit mycket berörd av dem (fast jag avskyr ÅL:s debatteknik). Jag har inte sovit med huvudet under kudden, det är klart att jag fattar att klasstillhörighet påverkar exempelvis benägenhet att välja högre studier eller inte. Och jag är helt med på att om man som Hedda arbetar i skolan kan man se mycket tydliga praktiska exempel på det.
Förresten glömde jag mitt allra första drömyrke: att stå i blomsteraffär. Så det så.
Min poäng som möjligen inte alls gick fram var att jag tror att självkänsla i hög grad är något man ärver. Och är det så jämrans självklart att alla inom arbetarklassen har en dålig sådan? Det tycker jag är en förolämpning. Min framlidne svärfar kom från ytterst blygsamma omständigheter ute på landet, och en person med gedignare självkänsla och större bildningstörst har jag nog aldrig träffat. Han blev byråchef på kommunen, och hans son har en faslig massa akademiska poäng, 2.0 på högskoleprovet och gör karriär i staten.
Min pappa å andra sidan, överläkarsonen, fick ända från det han var liten höra att han inte dög något till. Att han ändå läste vidare och disputerade har naturligtvis med hans klasstillhörighet att göra. Men den dåliga självkänslan eller anknytningen, eller vad vi nu ska välja att kalla det, och som förstås är relaterad till att båda hans föräldrar på olika sätt hade dålig självkänsla och knasigt känsloliv – don’t get me started – påverkade hans relationer långt upp i vuxen ålder. Alldeles säkert påverkade det hans äktenskap med min mamma.
(En av farmors odödliga repliker när de låg i skilsmässa och pappa rest till föräldrahemmet i tron att han där kunde få slicka sina sår ifred: Ja, det förstår jag att man inte vill vara gift med dig, så som du slafsar när du äter filmjölk.)
Stella ställer en mycket intressant fråga, den om att adopterade generellt har lägre utbildningsnivå än föräldrarna. Jag tänker så här kring detta:
Adoptivföräldrar har högre utbildning än genomsnittsbefolkningen, detta är förstås relaterat till kopplingen utbildning-inkomst och att det kostar mycket att adoptera. Redan där har vi ett vinklat urval. Om benägenheten att välja högre utbildning ENBART berodde på föräldrarnas utbildningsnivå, och inte alls på individens förutsättningar, borde adopterade vara lika högt utbildade som sina föräldrar. Men så är det förstås inte.
Jag vet inte hur utbildningsnivån bland adopterade förhåller sig till genomsnittet, oaktad vad föräldrarna har för utbildning. Troligtvis är den något lägre, för man ska betänka att adopterade är överrepresenterade gällande psykiatriska diagnoser, depressioner, vård på ungdomshem, osv. Försvårande omständigheter när det gäller framgång i skolan och i vidare studier.
Sedan vidtar rena spekulationer: jag tänker att det nog i högre grad än för biologiska barn kan finnas en aspekt av främlingskap och revolt mot föräldrarna, att man INTE väljer samma bana som de. Och så undrar jag (med sorg i hjärtat) om utländskt utseende, känslor av rotlöshet, att inte höra hemma, spelar in?
Människor värderas olika, skrev någon, och det krävs starka (väl anknutna?) individer för att stå emot en negativ värdering. Precis så menar jag. Och tvärtom också. Att en till det yttre hög position och ytlig framgång kan dölja mycket svaghet och tvivel på den egna förmågan. Och det tror jag bottnar i någon sorts anknytning. Dålig eller bra sådan är nog lika vanligt förekommande överallt.
Stella - tyngda av eller drivna av? undrar jag då. Är det bra eller dåligt att man ständigt inte är nöjd, vill åstadkomma mer, visa sig ännu bättre?
SvaraRaderaDet finns inget enkelt svar på den frågan.
Torbjörn Tännsjö, den svenske nyttoetikern, menar att om de stora konstnärerna som av ångest och oro till sina storverk hade haft tillgång till något som lindrade ångesten så hade det varit bättre även om det hade skett till priset av de stora verken.
Det vete fasen.
När jag sliter och sliter mitt hår för att lyckas så kan det hända att jag önskade att jag vore mindre ambitiös. Men när jag faktiskt lyckas, då har jag inte alls någon lust att inte ha försökt.
För övrigt vill jag verkligen ifrågasätta om problemet är att ÅL och AH är rädda för att genomskådas som bluffar (vilket de naturligtvis inte är; de är ju ytterst kompetenta på sina respektive områden, mediasmartheten inkluderad). Problemet är väl snarare alla dom som kommit någonstans på kontakter och ursprung och som verkligen ÄR bluffar. Problemet ur ett större perspektiv, alltså.
SvaraRaderaDet finns olika sorters självförtroende. Jag tror absolut att föräldrar i alla samhällsklasser kan ingjuta gott självförtroende i sina barn, eller trycka ner dem, eller lära dem att tvivla på sig själva. Men sedan finns det det där självförtroendet som kommer av att kunna röra sig och smälta in någorlunda obehindrat i de grupper i samhället som räknas, att kunna koderna, att inte bli sedd som en "utifrån kommande". Visserligen tror jag att någon som tillhör en högre samhällsklass kan lida av att inte kunna koderna i en grupp arbetare, men på något vis är ju alltid den högre klassens koder "norm", och hör man inte dit kommer man alltid att känna sig lite sämre, lite mer utanför. Vill man ändå dit kommer man att få kämpa lite mer, och man kommer aldrig riktigt att våga tro att man hör till "på riktigt". Så ja, jag tror att klass spelar roll, men kanske inte när det gäller föräldrarnas förmåga att göra barnen till trygga individer.
SvaraRaderaArbetarklassen går inte bara omkring och skrotar nöjda utan ambitioner. Men man drömmer andra drömmar och man kan/ska var nöjd med det man har.
SvaraRaderaYrkesskicklighet inom arbetarklassyrken och hantverksklassyrken värderas mycket högre än från medel och överklass. Medelklassen ser den inte och erkänner den inte, än mindre berömmer den, överklassen har inte den kunskapen eller fokus - i regel.
Men många yrken - stimulerande - drivna av lust snarare än revanch - är otänkbara för arbetarklass hur väl anknuten du än är. Du kan inte jobba dig upp till dem du måste läsa vidare. Det kunde gå på andra vägar under folkhemstiden, det behövdes, att det skulle gå numera tvivlar jag.
Det klassiska var att läsa till lärare, den miljön är välkänd för alla, steget inte så långt och yrket tryggt. Att välja att dra på sig studieskulder för ett lustbetonat utmanande jobb det ter sig lättsinnigt och helgalet, snudd på omoraliskt.
Och arbetarklassen är mycket moralisk - man ska vara hel och ren, göra rätt för sig, stå utan skuld - i regel. Det krockar en aning.
Men du Helga skrev om självkänsla om föräldrarnas förmåga att ingjuta den i barnet och det har naturligtvis inget med klass att göra.
Det kan vara nog så svårt att stödja sitt barn att välja en ickeakademisk väg om barnet inte vill, att se barnet som en egen individ, som tvärtom. Att som skademiker se en bagares vardag som bra. Att barnet kanske vill bli nöjt, inte bli utmanat yrkesmässigt, vill leva ett för barnet till synes enklare, tryggare liv.
Som förälder och akademiker på senare tid är man van att anstränga sig och lyckas, vad händer då om man får ett barn som inte alls vill kämpa utan "bara va"? Som inte har läsbegåvning - det skulle inte vara helt enkelt för mig. Skulle det vara lättare för arbetarklassföräldrar? / Stella
Det här är så intressant!
SvaraRaderaHar du sett The King's Speech? Lysande exempel på garderoberna hos en på ytan självklart världsvan överklass.
Jag är kluven.
SvaraRaderaSom vanligt utgår jag bara ifrån egna erfarenheter när det gäller sådana här saker, men jag är å andra sidan en rätt god representant för det som diskuteras, och jag vet inte om jag skulle definiera det jag dras med efter barndomen som dåligt självförtroende. Nja. Nej.
Så här: mina arbetarklass- och dessutom invandrade föräldrar har aldrig försökt vare sig pusha eller hindra mig. De har bara hoppats att jag ska klara mig, rätt och slätt, och ställt sig lite imponerat frågande till mina begåvningar. De har gillat att jag klarade mig bra i skolan (hel och ren och duktig), varit mer skeptiska till att jag använde läshuvudet till att bli kulturarbetare i stället för läkare eller jurist eller något annat "stabilt" yrke.
Vad det gäller sviterna av att ha gjort den slags resa jag har gjort, både i klassmässigt och intellektuellt samt akademiskt förstånd, har de framför allt handlat om en grundläggande känsla av oro. Oro för privatekonomin (nedärvd, jag behöver inte bekymra mig så mycket som jag gör), oron för att inte höra till (nedärvd, jag är en välkommen kollega där jag jobbar), oron för att inte kunna självklara koder (definitivt lika nedärvd som onödig och har med förra punkten att göra.)
Jag känner mig inte som att jag är på fel plats i tillvaron, tvärtom. Jag trivs med mitt yrkesval och tror att jag tar väl vara på det jag är begåvad på och tycker om att göra. MEN - och det här är ett stort men - även om jag inte är rädd för att bli avslöjad som en bluff (jag känner mig trygg på min kompetens) så är jag alltid, alltid lite orolig för att jag sitter på någon annans stol. Att min plats inte är självklar. Den känslan tror jag inte handlar om dålig självkänsla, utan om att ha vuxit upp någon helt annanstans. Jag har inte haft någon självklar ingång i det liv jag lever, och det märker jag av, ofta.
Jag tror att den ekonomiska bakgrunden ligger bakom en del av arbetarklassens dåliga "självförtroende" när det gäller högre studier. Om man växt upp i en familj som inte haft mer pengar än mat för dagen, hyra och kläder är det lätt hänt att man får dålig självkänsla gentemot de barn som har mobiltelefoner, fina jackor, går till frisören osv. Att tro att man inte kan något, medan de andra barnen glatt berättar vilket gymnasium de sökt till, vilka framtidsplaner de har.
SvaraRaderaDet är så mycket som hör ihop med dålig ekonomi, utanförskap, sämre hälsa, begränsade framtidsplaner (man vet att familjen inte kan åka på semester någon sommar tex).
Sådant grundar ett dåligt självförtroende även om föräldrarna är kärleksfulla.
Men vissa barn får revanschlust och tar sig fram ändå. Andra blir kanske kriminella och når sina ekonomiska drömmar på det viset.
Jag är själv knegarunge som äntligen blivit anställd inom media efter journalistutbildning, på en av drakarna faktiskt. Men jag har sett många akademikerungar från familjer med kontakter inom media som fått jobb, praktik eller vikariat på de stora tidningarna. Skrattretande ofta har de varit släkt med någon på tidningen.
Den typen av kontakter saknar ofta barn från arbetarklassen, hur väl anknytningen med föräldrarna än fungerat när de var barn.
Jag önskar att jag vore mer sorterad och genomtänkt, men det är jag inte, så jag skriver bara på, skriver ner de tankar som väcks när jag läser era kommentarer.
SvaraRaderaFlera av er har gett övertygande och träffsäkra beskrivningar av hur t ex avsaknaden av förebilder påverkar ens horisont gällande yrkesval. Stig Sjödins dikt är en av mina favoriter, den är mycket träffande. Tror en medlem av medelklassen.
Ändå dristar jag mig att kliva ut på den hala isen och tro att klasstillhörigheten ibland tillmäts för stor betydelse (hur vågar jag, borgarbracka? Vafan, det är min blogg.) Rädslan att bli avslöjad som en bluff till exempel. Den har jag mött många gånger, hos personer med bakgrund liknande min. Här tror jag könet har större betydelse än klassen, faktiskt. De jag känner har alla varit kvinnor.
Att inte kunna koderna i en ovan miljö, jag betvivlar inte att det är ett stort hinder för många. Men om man tror att upplevelsen är unik för arbetarklassen, då har man en överdriven uppfattning av hur världsvan medelklassen är. Att komma från en småstad till storstaden, att komma från förorten till innerstaden, att vara småfet ingenjör och gå på cocktailparty med mediamänniskor, är också att sakna umgängeskoder.
Vidare om kontakter. Också något jag tycker mig ana en överdriven uppfattning om, att medel- och överklass alltid använder sig av kontakter. En bakgrund till mitt eget yrkesval var avsaknaden av kontakter inom området. Jag övervägde att bli läkare men kan nog säga att ett tungt skäl att välja bort det var mitt efternamn. Farfar, faster, mamma har samma namn och var/är läkare. Med undantag av mitt allra första sommarjobb har jag inte fått något jobb via andra kontakter än egna, personliga. (Bland mina kursare på Chalmers var det gott om killar som följt både far och farfar i spåren. Jag kunde inte låta bli att känna ett visst självgott förakt för dem.)
För några år sedan grälade jag med en av mina bästa vänner, ivrig och nedärvd socialdemokrat om sossarnas nomenklatura. Då hade Thomas Bodström just blivit minister och jag räknade upp fler med politikerföräldrar: Britta Lejon, Anna Johansson i Göteborg, Jan Larsson (son till Kjell Larsson) och några fler som jag inte kommer på just nu. Men min vän tyckte att det var en helt annan sak än borgerlig svågerpolitik. Fast det tycker inte jag.
Till sist ett stickspår om att bli pushad/lyft. Jag ansåg länge att mina föräldrar inte påverkade mig att vara ambitiös, att ambitionen kom från mig själv. Men så var det förstås inte. Jag blev pushad men på ett mycket subtilt sätt. Och jag har nog ibland känt att mina föräldrars kärlek var villkorad. Vad som skulle ha hänt om jag inte presterat vet jag inte. Men jag provade något annat, sent omsider. Den lilla revolt jag tillät mig (och den var främst riktad mot mamma) var att deppa ihop över barnlösheten, att vägra medicinera mot depression, att vägra delta i släktsammankomster och gulla med bebisar, att vara helt opassande ledsen. Ja, allt det där finns ju beskrivet här i bloggen.
Min äldste son revolterar mot mig på ett sätt som jag aldrig vågade göra mot mina föräldrar. Vid sex års ålder och praktiskt taget varje dag. Delvis beror det nog på att vi har olika personligheter, men jag vill förstås också tro att det har med ovillkorlig kärlek att göra. För det är min ambition åtminstone att ge det till mina barn.
Att jämföra att Boström och andra sossar lyfts fram inom sina partier med verklighetens arbetsmarknad haltar. De är inte exempel på arbetarklass, utan samma exempel på hur kontakter inom medelklass används. Man är inte arbetarklass för att man är sosse, det är ett parti som man röstar på och kanske engagerar sig i. Liksom man inte behöver vara medelklass för att rösta på tex Moderaterna.
SvaraRaderaArbetarklass, eller underklass om man så vill, saknar inte sällan de kontaktnät som behövs för att få tillfällen att komma på anställningsintervju, få praktikplatser osv. Den där extra illa skjutsen. Medelklassens barn kommer närmare de platserna. Att inte inse värdet av kontakter på dagens arbetsmarknad är nog ett misstag, faktiskt. Dina pojkar kommer med rätt stor sannolikhet att behöva dina kontakter en vacker dag.
Helga, jag tror också att du överser en liten sak vad det gäller att vara självklart medelklass - du pratar om att du har valt yrke på grund av avsaknaden av kontakter, du har med andra ord valt bort. Jag tycker att det är ganska stor skillnad på att välja bort att få draghjälp och att inte ha möjligheten att välja den, för att den aldrig står till buds. Apropå vad som ger självförtroende.
SvaraRaderaSedan tänker jag också på det där med att känna sig som en bluff. Det tror jag att du har rätt i att det förekommer överallt. Men det jag beskriver är ju en annan sak, jag VET att det inte är i min kompetens det brister, jag är aldrig rädd för att "bli avslöjad". Däremot undrar jag ofta varför jag inte blir tillfrågad eller inbjuden i vissa sammanhang. Jag är ju en trevlig, begåvad, social och spirituell person, varför är jag inte välkommen? Mer ofta än inte visar det sig att de sammanhangen, trots att de är professionella, knyts ihop för att människor umgås privat och har gjort det i många år. Ofta för att deras föräldrar umgåtts, eller för att de bor på samma ställe, eller har båtplatserna bredvid varann. Det är en typ av gemenskap som är extremt svår att få ta del av utan rätt förutsättningar. Och de påverkar det professionella sammanhanget, det vore naivt att blunda för det.
Du har en poäng, Suziluz, det är stor skillnad på att aktivt välja bort något och att aldrig ha haft tillgång till det. Det förstår jag. Jag brukar själv polemisera mot folk som inte tycker att det är så viktigt att känna till sitt genetiska ursprung. Det är lätt att säga när man gör det. Detta apropå att jag är adoptivförälder, alltså.
SvaraRaderaOch så det där med sammanhangen. Jag känner väl igen det, både genom att vara kvinna i en mansdominerad bransch och att i tämligen mogen ålder ha flyttat från Göteborg till Stockholm. Frivilligt valt, absolut. Men det jag hävdar är att alla i medelklassen inte ständigt och jämt använder sig av sina kontakter och känningar tre generationer bakåt i tiden.