Lördag kväll ute i stugan, "moshoo" alias morfar* är på besök. Som vanligt har kvällen varit intensiv med klättrande, klängande, skrattande gossar överallt. Toppat med lördagsgodis.
Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.
Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.
Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.
När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.
Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.
(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)
* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.
Jag tror också att ni gjorde helt rätt.
SvaraRadera