En fredag

Klockan ringer kvart i sju, jag dödar den med ett bestämt slag och lika bestämt mumlar jag till O: jag skiter i jobbfrukosten idag. Jo, för på jobbet serveras det frukost varje fredag halv nio. Trevligt, men inte anpassat till småbarnsföräldrar som kan lämna tidigast åtta på dagis och som har mer än en halvtimmes restid till jobbet.

Fast egentligen var det ju O som skulle lämna idag, så att jag skulle hinna till frukosten. Men eftersom jag ju ändå inte gör det, och han har ett möte tio i nio, byter vi. Det gäller att vara flexibel. O gör frukost, smoothie och mackor medan jag duschar. Jag går sedan upp till TV:n och lyckas med milt våld slita Q därifrån. Efter frukosten hjälper O Q med kläderna, sedan går han. Jag klär på Y. Q leker med sina beyblades och svarar "bara en match till!" när jag förvarnar att det snart är dags att gå. Men när jag slängt på mig kläder, mascara och dragit en borste genom håret, släpper han leksakerna snällt. Lillebror Y följer förstås med dit storebror går. Han ska också ha skor, jacka och mössa, precis som storebror. Så är vi klara, och går hand i hand alla tre till dagmamman.

Lämningen går smidigt. Q störtar iväg och vinkar förstrött bakom ryggen när jag ropar hejdå. Y vill kramas några gånger men gör sedan likadant. Jösses vad bra inskolningen har gått. Jösses vad bra vi har det.

Jag promenerar till bussen och fryser om händerna. Vid busshållplatsen kommer jag på att jag glömt min lunchlåda. Dividerar med mig själv. Om jag går hem och hämtar den hinner jag inte till det dagliga projektmötet. Men jag kan ta mötet hemifrån (det är per telefon) och sedan åka till jobbet i lugn och ro. Jobba hemifrån hela dagen? Frestande, men nej. Det gjorde jag igår.

Eftersom det bara tar tio minuter att gå hem (jämfört med nästan femtio till jobbet) har jag god tid att läsa dagens mejl före mötet. Så börjar vi. Vi sitter i fyra olika städer. Det är en dryg vecka kvar till leverans av första prototypen. Läget är kritiskt, det är långt ifrån säkert att vi blir klara i tid. Och det är jag som ska sy ihop det hela. Idag är det fredag, idag vill kunden ha en rapport. Vi går igenom delsystemen ett efter ett. För ett av dem är jag allvarligt oroad. Vi vet inte alls hur mycket arbete det är kvar att göra.

Men vi skrattar också, en hel del. Häromdagen när jag fyllde år sjöng de andra för mig. Igår kallade de mig för slavdrivare, och idag skojar en av killarna om att han inte kunnat sova av oro för att jag ska gräla på honom. Men de gör alltid som jag säger. Bara en sådan sak.

Mötet drar några minuter över tiden. Sånt brukar jag alltid notera, jag försöker vara noga med att hålla mötestider. Själv avskyr jag långa ineffektiva möten. Jag packar ihop dator - och matlåda! - och går till bussen. Pratar med en leverantör på vägen. De har gjort fel i en leverans men ställer annars upp på ett fantastiskt sätt. Tänker att när det här är över vill jag skicka en tårta till dem, undrar hur jag skulle ordna det rent praktiskt. Dyka upp på fredagsfikat med en tårtkartong?

Bussen dröjer, och jag fryser. När jag är nästan framme ringer biträdande projektledaren, en kunnig man i femtioårsåldern. Jag gillar och respekterar honom högt och rent, och det verkar ömsesidigt. Strul med en annan leverantör. De har orderbekräftat 25 enheter till den 16 september, sedan backat och sagt att vi ska få 5 enheter denna vecka (när?) och resten vecka 42 vilket är två veckor för sent.

Här blir det nog ingen tårta. Jag ringer leverantörens säljchef, en bullrig skåning som jag pratat med ett par gånger tidigare. (Han vill bjuda mig på middag, vilket gjorde mig misstänksam, men O påstår att det är så det går till. Nåja, karln har ju inte ens sett mig så skamliga avsikter kan han väl inte ha.) Nu försäkrar han bullrande att detta ska ordnas. Nå, låt se.

Jag jobbar lite, äter lunch, tar en promenad till biblioteket för att hämta reserverad bok, jobbar mera. Pratar flera gånger med min biträdande. Pratar också med en annan medarbetare, och tar upp en sak jag funderat på sedan igår. Han ska på kurs utomlands i två dagar nästa vecka, vilket kom som en total överraskning för mig. Fast jag i förra veckan frågade alla om de hade andra åtaganden än detta projekt under de närmaste veckorna. Han erkänner att han glömt nämna kursen för mig. Jag säger att vi båda behöver vara tydligare. Innerst inne tycker jag att han gjort fel och inte jag, men i någon mening är det sant det jag säger. Jag behöver lära mig att bli (ännu) tydligare. Att förklara för medarbetarna att nu förväntar jag mig att ni jobbar med detta och inget annat och får ni andra uppgifter av någon annan vill jag veta om det.

Lägligt nog kommer VD:n förbi mitt i dessa tankegångar, och vill veta hur det går. Jovars, bra. Vi kommer inte att leverera alla prototyper till utsatt datum, men några. Kunden är införstådd med detta. Jamen vi kan ju inte fakturera förrän vi levererat allt, säger VD:n, jag vill helst att vi levererar allt samtidigt. Då får du ge mig en dubbelt så stor projektgrupp, säger jag sturskt. Och förresten kan du hjälpa mig. Se till att andra inte kommer och rycker i mina medarbetare den närmaste tiden. Rätt vad det är vill någon säljare ha med en av konstruktörerna på ett möte, sånt dyker inte upp på min radar förrän det är för sent. Ditt projekt går först, svarar VD:n, det kan du hälsa alla.

O och jag växlar många mejl under eftermiddagen, om diverse spörsmål, främst var vi ska äta på lördag kväll. Mamma kommer på besök några dagar och ska passa barnen så att vi kan gå ut och äta. Det var säkert ett år sedan sist, jag gläder mig.

Ringer återigen den bullrige säljchefen och frågar hur det går för de 5 enheter som skulle komma denna vecka, nu är veckan snart slut. Och när kommer resten? Någon timme senare ringer hans inte alls bullrige utan synnerligen timide underhuggare som har pratat med moderbolaget i Tyskland, och usch, det var inte roligt, de kan inte skicka någonting förrän på måndag.

På måndag! Då kommer det fram först på onsdag. Ånej, det duger inte. Den timide blir nu dessutom olycklig och förklarar att hade han kunnat sätta sig i bilen och åka till Tyskland och hämta grejerna hade han gjort det, men.. Det är just det du borde göra, säger jag obarmhärtigt. Jag är inte otrevlig utan bibehåller en silkeslent vänlig ton, med vilken jag förklarar att detta måste lösas och det är inte mitt problem att lösa. Nu är jag t-y-d-l-i-g, det hör jag själv.

Ringer även den bullrige som bullrar mindre, han suckar istället och ojar sig över vilken hemsk dag han har haft. Jag är fortsatt vänlig men skoningslös. Efteråt klappar hjärtat av ilska och jag vankar av och an i korridoren. Handfallenheten hos både bullrig och timid gör mig vansinnig. Jag behöver prata med någon, så jag ringer min biträdande. Tillsammans tar vi fram namn och telefonnummer till leverantörens VD. Ska jag ringa också honom? Dumt kanske, överreaktion kanske? Fast vad har vi att förlora?

Jag ringer, och hamnar hos en telefonsvarare där jag kort förklarar mitt ärende. Går sedan in till min egen VD, det är bara han och jag kvar på kontoret, klockan närmar sig fem. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger jag upprört. Han suckar. Vi är för små, säger han. Det är likadant jämt.

Efteråt tänker jag att detta är nytt för mig. Jag har bara jobbat på stora företag. Men så banne mig om jag tänker bli undfallen för det. Visserligen är vi små, men vi är kunder. Och vår kund, som vi levererar till, är inte liten!

Jag tänker vara som Carl Bildt, a medium-sized dog with a big dog attitude. Låtsas som att jag inte förstår att jag är liten och obetydlig.

Pratar med biträdande en sista gång, önskar honom trevlig helg. Vi är båda molokna. Nu blir vi försenade. Men vi har gjort det vi har kunnat. Nu tar vi helg, och nya tag på måndag.

Jag byter om i jobbets omklädningsrum, och cyklar hemåt. Har inte kommit långt då telefonen ringer, och det bullrar glatt och inte alls handfallet i andra änden. Nu skickas en bil till Tyskland för att hämta godset, avfärd därifrån lördag eftermiddag, ankomst Skåne söndag, ankomst Örebro måndag morgon. Jag tackar honom varmt.

Biträdande måste informeras, och vi skrattar i telefonen. Hur många gånger har vi pratat idag, tolv? Jag cyklar hemåt och tänker att jag nu är strålande nöjd med dagens arbete, men för tio minuter sedan var jag missnöjd. Fast min insats inte förändrats alls, det är ju leverantören som ändrat sig. Det är skönt att cykla, fast det blåser. Tänk att man varje år hinner glömma hur vackert det är med röda och gula löv.

Hem kommer jag sent, närmare sex, och bubblar entusiastiskt om dagens händelser för O som lyssnar intresserat, och som berättar om en stöddig typ på sitt jobb. Y äter banan framför Bolibompa på köksdatorn och Q är hos en kompis.

Plötsligt ringer telefonen, det är leverantörens VD som vill försäkra sig om att jag fått de besked jag vill ha. Jaha då tack så mycket. Det var värst vad jag lyckades sätta fart på dem, säger jag belåtet efteråt.

Hämtar Q hos kompisen, inget bråk eller tjafs. Han är trött och kelen, jag bär honom hela vägen hem. Titta hur vackert rött vildvinet har blivit, säger jag.

Till middag äter vi grönkålssoppa och fiskgryta med matvete. Den ene äter bara fisk, den andre bara matvete, ingen äter soppa. Pojkarna leker i bästa samförstånd med Duplo en stund, sedan är det läggdags för den lille, jag hör genom sovrumsdörren hur O läser för honom. Q får byta till pyjamas och äta lite ostbågar framför TV:n. Jag sitter hos honom i soffan och spelar Wordfeud. Sedan läser vi i hans säng och han somnar snabbt.

O bastar och duschar och lägger sig tidigt. Jag surfar och bloggar.

En intensiv dag avslutad med en fin kväll. Imorgon är det lördag. Septemberlördag. Det låter fint.