Välkommen, och lite rädd

 

Idag började jag på mitt nya jobb. Den här orkidén stod på mitt skrivbord när jag kom. Jag har fått eget rum, förresten. Det var mer än tio år sedan sist. Konstig känsla. Förmodligen är det bra ur stressynpunkt, jag var alltid störd av bakgrundsljuden. Men socialt är det trevligt att ha kollegorna nära inpå sig.

Jag känner mig mycket välkommen, inte bara tack vare blomman. VD:n och jag tillbringade ett par timmar då han berättade om mitt nya projekt. Företagets största order hittills. Nästa vecka åker vi och besöker kunden. Och Helga, sa han. En sak måste du veta. Personer som säger jajamensan, jag fixar detta, och som sedan inte åstadkommer något, är det värsta jag vet. Om du inte hinner, orkar, kan, förstår eller något annat, säg till.

Eftersom varken dator eller telefon fanns färdiga tillbringade jag min första dag i konstig limbo. Redan lite stressad över allt som kommer att bli mitt ansvar, men utan möjlighet att börja eftersom de grundläggande redskapen saknades. Men de kommer imorgon. Hoppas jag.

Sedan kom jag hem, försenad eftersom bussen var det. Möttes av åskmolnet O som därmed missat en träningstimme. Men han kom iväg en stund senare. Efter att först ha släpat hem gallskrikande Q som smitit hem till kompisen med TV-spelet utan att fråga, och dessutom ljugit för kompisens föräldrar när de (som överenskommet) frågat honom om vi visste var han var någonstans.

Att värma den av O färdiglagade middagen var en utmaning. Gång på gång fick jag sätta mig ner på golvet framför spisen och ta liten pojke i famn, gråtande för att storebror klippt till. Eller ta stor pojke i famn, gråtande för att jag grälat på honom. Eller båda pojkarna. Så kramades vi och gosade medan pastan kokade över, tills Q sopade till lillebror igen.

Medan jag kramade dem hann jag tänka. Å, det är roligt att börja jobba igen. Jag har saknat det. Det var skönt att vara ifrån barnen idag, att ansvara bara för mig själv. Samtidigt som jag längtade efter dem och tänkte på dem.

Isande oro också. Kommer jag att få ihop det? Kommer jag att hitta balansen, den rätta knycken? Blir detta ett roligt och lagom utmanande jobb som  inte dränerar mig och som ger mig tid och framför allt ork för de viktigaste personerna i mitt liv. Hur fan gör folk? Jag gick först av alla idag, och kom ändå sent hem och snuvade O på ett träningspass. Min egen motion måste jag också försöka klämma in någonstans.

Men när maten var uppäten och vi lekt i endräkt och gamman en stund, och O kommit hem, och båda pojkarna var pyjamasade, tandborstade och lästa för, då kändes det rätt okej igen.

Imorgon är en ny dag.