Snöig söndag

Ett inlägg om inget särskilt, livet i största allmänhet en kall decembersöndag, tredje advent. Skrivet alldeles för sent, jag borde verkligen gå och lägga mig. Jag ska sova i gästrummet i två nätter för att ladda upp för vistelsen hos mamma senare i veckan.

Vi åkte pulka och snowracer idag, jag och pojkarna medan O sov middag. Y satt på fårskinn i bebispulkan, med outgrundligt ansiktsuttryck. Q ville dra honom, och när han gjorde en av sina stoppsladdar fladdrade skymten av ett leende över Y:s ansikte.

Vi åkte i backen som ligger inom synhåll från huset, i den sista eftermiddagssolens sken. Y satt fullkomligt tyst, men hans ögon lyste.

Q tjoade desto mer. Man vet att man behöver censurera sitt språk när man hör sonen ropa så det skallar över nejden: Satan! Det var snowracern som fastnade i buskarna.

Sedan gick vi hem, storebror drog lillebror, som fortfarande inte yttrade ett pip. Jag var nästan bekymrad, undrade om han blivit för kall. Vi skalade av oss alla ytterkläder och smög in i sovrummet, nu är det dags att väcka pappa. Q kom snabbt ur resten av kläderna och kröp in under täcket, och utbrast njutningsfullt: Vad det är skönt att värma sig i en varm säng när man kommer in från kylan!

Y var inte tyst längre. Med blossande kinder och glitter i ögonen krälade han över hela sängen, vräkte sig över knän och ben och axlar och ryggar, och skrattade så han kiknade.

Senare på kvällen sa han sina första begripliga ord.

Jag: Kan du säga mamma?
Y: Mamma.
Jag: O, hörde du? Y sa mamma!
O: Det tror jag inte på. Y, kan du säga pappa?
Y: Pappa.

Han blir nog diplomat den gossen.