Några ögonblick

På tunnelbanan tar jag fram vällingflaskan. Storebror ber att få mata lillebror. Han hänger över vagnen för att kunna lägga sin kind mot lillebrors huvud. Efteråt kittlar han honom på halsen. Båda skriker av skratt. (Och vällingen stannar faktiskt i magen.)

I väntrummet på ögonsjukhuset där många barn har svåra synfel och i vissa fall också kognitiva störningar. Och så mina pojkar. Snabba som pilar i tanke och lemmar. Kvicksilver i både huvud och kropp. Herregud vilken tur jag har haft.

"Får jag en puss?" säger jag till Y, ännu inte ett och ett halvt år. Eller femton månader, beroende på hur man räknar. Han tar nappen ur munnen och planterar med duktigt smackande en blöt puss på min kind.

Utvecklingssamtal med dagmamman. Eller snarare lovsång. Allt funkar hur bra som helst. Han hjälper de som är mindre, gillar att sjunga, gillar att höra saga, är fysiskt mycket försigkommen. Mycket spring i benen men kan ändå verkligen koncentrera sig när det gäller. Bästa ordförrådet hon hört någon fyraåring ha. Kan resonera. Frimodig och social. Inte minst är lättnaden stor eftersom vi med jämna mellanrum har rejäla duster här hemma.

Y sätter resolut nappen i mungipan och biter ihop om den, släpper pallen han hållit sig i, sträcker ut armarna för balans och går - ett, två, tre, upp till tio steg innan benen viker sig. Han gapskrattar och slår ihop händerna och tittar uppfordrande på oss. Dags för applåd!

"Anknytning är att svara på barnets signaler" säger psykologen. "Ibland betonar vi närheten för mycket, men det är inte det viktiga. Det är att svara. Jag har observerat dig med Y. Du svarar honom mycket bra. När han skriker tar du honom, men efter en stund sätter du ner honom och uppmuntrar honom att försöka själv. Det är ett gummiband som ska sträckas ut mer och mer. En ständig frigörelse, rörelse bort från föräldern."

"Jo", säger jag. "Jag är inte så van vid barn men jag tycker nog att mina barn är ovanligt frimodiga och självständiga. Men det kanske mest är deras personlighet, även om de inte är släkt."

"Inte bara", säger hon. Och ler.

Att vara mamma. När det funkar är det inget mindre än ett himmelrike. Allt jag hade hoppats på och mer.

Mycket gnäll blir det på den här bloggen. Men egentligen har jag det ju oförskämt bra. Se här bara. Männen i mitt liv lagar mat.