Klapp på axeln

Jag fixade det. En natt ensam med mina söner utan O. Förvisso med en morfar i källaren, men ändå.

Jag laddade upp med två nätter i gästrummet, och en halv sömntablett för att somna ordentligt. Båda nätterna fick jag fem-sex timmars ostörd sömn innan Q kom tassande. Jo, för han visste att mamma sov i källaren och var företagsam nog att söka upp mig.

Igår var jag hos min psykolog, och berättade då att jag sovit ordentligt två nätter. "Jag såg faktiskt direkt att något var annorlunda med dig", sa hon. "Du är mer avslappnad." Konstigt nog tog sig denna avslappning uttrycket att jag hade förfärligt svårt att koncentrera mig på det hon sa. Y distraherade mig hela tiden, jag ville bara leka och prata med honom.

Hur som helst, natten gick bra. Y snurrade och stökade och skrek och det kändes som att jag knappt sov någonting. Men jag var aldrig ens i närheten av att bli arg på honom. Irriterad och trött, ja. Men aldrig några kräldjurstankar. Det känns som en enorm trygghet och triumf. Jag kan! Jag klarade det!

Halv fem anslöt sig Q till oss. Efter visst krångel om vem som skulle ligga närmast mamma (Y vaknade gudskelov inte) somnade vi om. Klockan sju tyckte Y att det var morgon. Det hörs direkt, för då är det glatt joller istället för skrik. Då tog jag honom på armen och gick ner till morfar, som villigt tog över.

Faktiskt är jag ganska imponerad av pappa också. I tre timmar fick jag sova medan han passade barn. Visst, en tomtekula (sån där som snöar när man vänder på den) sveptes i golvet och miljoner glasbitar fick plockas upp. Dammsugaren valde att gå sönder just då. Alla fick vi småskråmor på fingrarna. Men det är världsliga ting.

O är hemma igen och nattar barn. Själv ska jag äta saltlakrits.

Jag klarade det!