It never rains, but it pours

För en dryg månad sedan var jag ganska modfälld över utsikterna på jobbfronten. Jag sökte och sökte, men inget hände. Första mars är det tänkt att O ska ta över här hemma, och det verkade allt mer osannolikt att jag skulle ha ett nytt jobb innan dess. Visst kan jag gå tillbaka till mitt gamla, men inte gärna.

Men så en vecka före jul damp ett mejl ner. Från den trevlige chefen, som meddelade att han skulle gå på julledighet, men ville hålla kontakten. Hör för all del av dig om du får nytt jobb före den 10 januari, skrev han.

Välsignade karl, tänkte jag. Så fort går det inte. Det är knappast huggsexa om det jag kan erbjuda.

På söndagkvällen satt jag uppe sent och surfade, och sökte två jobb. Jag funderade nästan på att strunta i dem, fast de var intressanta.

På måndag morgon ringer telefonen och på onsdagen fick jag komma på intervju på det ena. Dagen före julafton ringde de tillbaka och vill träffa mig på en andra intervju direkt efter nyår.

Och igår kom ett mejl från det andra jobbet jag sökt. Din profil är intressant, får vi träffa dig efter nyår för att diskutera eventuell anställning?

Nej, jag ska inte ropa hej ännu. Bara lite försiktigt så att ingen hör. Hej!