Facit

Mammabesöket blev ganska bra. Eftersom helgen var minst sagt fullmatad (körkonsert och ettårskalas) blev det inte mycket fokus på mamma, vilket var bra. Även för henne, tror jag faktiskt. Hon glömde sin vardag och gick upp i barnbarnsbestyr.

En gång blev jag arg på henne, och det var när Y vrålade en kväll. Som alltid gick O eller jag in till honom för att trösta och lugna, och vi övervägde också att ta ut honom i vardagsrummet en stund. Så blev det till slut också, men efter viss tvekan. Vi tycker oss nämligen ha märkt att Y förväntar sig det. Han är ibland rädd och förtvivlad, det är sant. Men inte alltid. Ibland verkar han helt enkelt irriterad och uttråkad. Skit samma att klockan är elva eller ett eller tre på natten, han vill komma upp och leka och umgås. Men se, det där vill vi sätta stopp för. Trygghet, närhet och välling får han på natten så mycket han behöver men banne mig inte underhållning.

Det där resonemanget verkade inte mamma förstå. Förmodligen hörde hon inte riktigt på, för hon trumpetade på i vanlig stil om att hon med sin traumatiska bakgrund som sjukhusbarn minsann visste vad det ville säga att ligga och skrika, och att hon aldrig lät något av sina barn göra det.

Gud vad arg jag blev. Av flera orsaker. Att bli kritiserad i välmening är okej, men här var det inte det, utan bara självcentrerat, obetänksamt babbel. För att inte tala om den usla historieskrivningen. Tala om selektivt minne. Hon hade slagit ihjäl mig om jag betett mig som Y gör, och det sa jag till henne också.

Nästa dag teg vi om incidenten.

Men det var faktiskt det enda. Annars tycker jag att vi reparerade. Inte minst sista kvällen då bara hon och jag var vakna och delade en lugn stund över Dubbelkrysset i DN. Ömsesidigt erkännande och delad triumf när vi knäckte det.