Novembersol och tigerkaka

Gud vad jag gnäller. Ibland går ju faktiskt allting bättre än jag förväntar mig.

Efter att ha skrivit gårdagens inlägg gick jag och la mig och låg och lyssnade på Y:s snusningar och O:s nästansnarkningar. Magen knöt sig mer och mer. Plötsligt insåg jag att jag hade söndagsångest. Den där hemska känslan av kvällen innan man ska någonstans man hatar att vara. Jag har känt det förr, när jag har vantrivts på jobbet. Men nu handlade det om att vara ensam med mina barn.

Efter en stund gick jag upp, värmde en kopp mjölk och satte mig vid köksbordet och läste två Lottaböcker på raken. God litteratur är de väl inte, men de har oförtjänt dåligt rykte. Språket är bättre än mycket av det som figurerar på bästsäljarlistorna just nu. De beskriver fint en tid då man promenerade dit man skulle, då telefonen stod på ett särskilt bord i hallen och film sågs på bio, då mamma var hemma och pappa var ingenjör, men då bästisen Giggi i alla fall drömde om att bli läkare, inte sjuksköterska.

Klockan hann bli tre innan jag somnade. Fyra timmars sömn blev det totalt.

Upplagt för katastrofdag alltså. När jag kom upp från duschen gallskrek Q för att den skjorta hans snälle far hade strukit åt honom redan hade kallnat. Då tar man ett djupt andetag.

Men alla farhågor kom på skam. När stackars O, rättmätigt sur och arg, gått till jobbet, blev Q en ängel. Han avlämnades hos dagmamman, Y och jag åkte till öppna förskolan. Där småpratade jag med de andra mammorna om oväsentligheter under det att Y lekte och klättrade. Sedan somnade han i bilen och sov en god stund till, under det att jag hann prata med pappa. På eftermiddagen gick vi en promenad i solen.

Och när vi hämtat Q iklädde jag båda pojkarna förkläde och bakade en tigerkaka. Q fick mäta upp och hälla, Y fick botanisera i lådorna. Idyllen var fullständig.

Men det är en händelse som ser ut som en tanke att jag glömde de tre ägg som tigerkakan borde ha innehållit. Hommage à Lotta Månsson.

Men den smakade gott ändå.