Jag deppar ikväll. Över allt möjligt. Över att jag fick nej på ett jobb. Fast mitt förnuft säger åt mig att skärpa mig. Min ansökan finns kvar hos företaget, det kan hända att de hör av sig igen om de får en ny tjänst som passar. Det var just så jag fick mitt nuvarande jobb. Jag har fyra-fem ansökningar ute. Men ju längre tiden går desto oroligare blir jag. Jag vill verkligen inte tillbaka. Och jag vill hitta ett nytt jobb snart, för jag vill inte snylta på O:s föräldraledighet.
Q och O var hos ögonläkaren idag. Det blir återbesök om en månad för att prova ut glasögon. Q verkar inte särskilt berörd, han konstaterade bara att Harry Potter har glasögon. Men jag blir lite ledsen. Min lilla unge. Han är inte ens fem. Jag var åtminstone åtta när jag fick mina. Jag kan inte påstå att det var något större trauma, men visst hade det varit skönt att slippa dem. Fast för vems skull är jag egentligen ledsen?
Den främsta orsaken till min dysterhet är förmodligen somatisk. I lördags kväll slog magsjukan till, igår och idag har jag legat för ankar. Tack och lov tycks de övriga ha klarat sig, osannolikt nog. Nu känner jag mig tämligen frisk men ganska trött.
Alltså blev det ingen kör ikväll. Och det får mig också att fundera. Jag älskar att sjunga i kör. Det gör mig glad, det ger mig ork och energi. Efter flera års övertalningsförsök gick jag i somras med på att ta plats i styrelsen. Det är roligare än jag trodde.
Samma sak med träningen. Jag gillar att träna. Glädje och energi där också.
Vad är då problemet? Det är att dygnet inte har tillräckligt många timmar. Att jag, för att orka vara en bra mamma, också måste få göra något annat ibland. Sjunga. Träna. Vara ensam. Tänka. Sitta ifred i TV-soffan med stickningen framför något jag verkligen gillar. Och det får jag också. Men inte tillräckligt mycket.
Balans. Mitt bygge, den konstruktion som är jag, är bräckligt nu. Marginalerna är inte stora. Hur gör jag för att inte kören eller träningen, det som är roligt, ska svälla ut och istället bli en belastning? Och hur ska allt passas in på 24 timmar?
Nu måste jag i alla fall sova.
Jag var TRE år när jag fick glasögon och lapp för ögat! Och jag tycker ändå att det gått ganska bra för mig i livet. Men jag förstår vad du menar.
SvaraRaderaTio år var jag förresten när jag började med linser. Det behöver inte bli så många år med glasögon för Q, om han inte vill det. Och glasögonen är ju onekligen snyggare nu än de var när vi var små...
Kram!
/Anka
Jag älskade mina glasögon. Visserligen lite äldre än Q, men ändå.
SvaraRaderaJag kände mig stor och lite utvald.
Som vuxen har jag opererat ögonen, men det är en annan historia
Oroa dig inte för Q´s glasöfon. jag var 6 när jag fick mina. Innan jag började skolan. Det var helt ok. Inget jag riktigt tänkte på.
SvaraRaderaAng balans håler jag fullständigt med dig. jag är också en sådan person som behöver fasiken, allt! Hm, så illa är det. jag kommer aldrig bli en sådan mamma som heeelt kan gå upp i mitt barn och liksom vara nöjd med det. Känna mig fullt ochhelt "nöjd". Det GÖR jag itne. Jag ÄLSKAR min dotter. Mer än mitt eget liv. MEN jag behvöer annat också. Kontraster. Jag behöver känna att jag är jag och inte enbart mamma. jag behöver få bekräftelse för min egen person också. Jag behöver få prata, skriva, läsa, promenera, tänka för mig själv också. Som mig själv. Utan någon som klänger i min famn, eller drar i mina byxben, eller ropar mitt namn om och om igen oupphörligt. Jag tror det är ganska normalt att känna som du gör. Och som jag gör. Men visst, skuldkänslorna vilar alltid i skuggorna. Redo att hoppa upp. Att känna att man inte borde. Att känna att man borde vara helt och fullt lycklig av att enbart få vara med sitt underbara barn. Men jag försökr tänka att de flesta behöver flera sidor för att kunna fylla på energidepåerna igen.
Stor kram!!