2010-10-11

Urladdning

Den här veckan är det för ovanlighetens skull jag som har lagat maten. Med tröttskrikig Y hängande i byxbenen. Stresshormoner upp över öronen. Q:s dagmamma har varit sjuk så Q har varit hemma.

Hur skulle du vilja ändra ditt liv, frågade psykologen häromveckan. (Nej, hon formulerade det inte så utan mycket tjusigare, men det var andemeningen). Att O är hemma mer, svarade jag utan att tveka.

O jobbar heltid, och har haft mycket att göra på sistone. Y:s nattjorv har gjort att han kommit sent till jobbet. Följden har förstås blivit att han kommit sent hem.

Sent, det är i min bok klockan halv sju, som idag. Om vi äter halv sju är båda barnen, särskilt Y, alldeles för trötta. Om vi äter halv sju och han kommer hem halv sju, betyder det dessutom att vår decennielånga arbetsuppdelning rubbas: det är inte han som lagar maten.

Ikväll exploderade jag. Det här går inte längre!

Jag visste ungefär vad O skulle svara, för han har sagt det innan. Objektivt kan jag förstå honom. Jag kräver för mycket av honom. Både att han ska stanna hemma längre på morgnarna, och hjälpa mig med morgonrusningen, och att han dessutom ska komma hem tidigt på eftermiddagarna. Han fattar inte vad problemet är. Okej om jag måste laga maten, än sen då? När han är föräldraledig kommer ju han att stå för matlagningen.

Jag blev arg. Skit i hur det blir sen eller hur det har varit, sluta dra upp gamla ostar ur gömmorna. Situationen är som den är. Vi har de barn vi har. Jag har den ork jag har. Det finns mycket tydliga tecken på att jag inte riktigt klarar av tillvaron med barnen, att pressen på mig är för stark. Då måste vi TILLSAMMANS reda ut situationen. Analysera problemen, hitta lösningar. Se bortom millimeterrättvisan. Inte göra som vi alltid gör i krissituationer, regrediera till våra gamla barnsliga personligheter. Jag blir hysterisk och härjar och ifrågasätter och vill ändra på allt. Han blir motvalls och tigande och vill inte ändra något utan bara bita ihop. Proaktiv och reaktiv. Alldeles för mycket. Polariserande och extremt.

En stund tjafsade vi och bråkade och grävde ner oss i varsin skyttegrav. Men på något sätt lyfte vi varann och oss själva i håret och började prata.

Arbetsfördelningen består. O fortsätter att ha huvudansvar för matlagningen. Middag serveras halv sex. För att detta ska vara möjligt måste han komma hem tidigare, och vi måste båda bli bättre på att planera.

Om O kommer hem tidigare och avlastar mig under tidig kväll, kan jag natta båda barnen så att han får en timmes arbetsro på kvällen.

Och jag måste sköta mitt sovande bättre. Se till att komma i säng på kvällarna. Kanske ta en natt i gästrummet då och då.

O fortsätter att jobba heltid. Han vill det, och han tycker att vi inte har råd med annat. Det senare argumentet köper jag, men inte det förra. Men jag la ner just den striden just nu. När vi båda ska jobba, då ska vi båda jobba deltid. Något annat kommer jag inte att acceptera.

De är bara små en gång, sa jag vid något tillfälle. Den här tiden går så fort förbi. Jag är väl inte den första pappan i historien som har jobbat heltid, svarade O med hetta. Säger du att jag är en dålig pappa?

(Nej, det är snarare jag som är en dålig mamma som inte orkar. Som inte hänger sig och ohämmat njuter av varje stund med de efterlängtade barnen.)

Men du har aldrig gillat att vara som alla andra, invände jag. Vi måste hitta vårt eget sätt att vara.

Senare utbytte jag några SMS med min bästis L, som har en ettårig dotter. Hennes lakoniska svar: Konstigt att inte ALLA småbarnsföräldrar skiljer sig.

10 kommentarer:

  1. Impad över att du orkar!

    Vårt recept är att jag (som är föräldraledig) gör enklast möjliga halvfabrikat till barnen kl 5. Dvs kokt färsk pasta. Eller mikrade köttbullar med tomat. Typ inget som tar mer än fem min. Sedan kan jag o maken laga mat till oss tillsammans när han kommer hem. En lösning som tyvärr är på bekostnad av barnens matkvalitet...

    SvaraRadera
  2. Lämna alla krav ett tag, lyd Fridas råd och kör enklast möjliga stil ett tag. Barnen mår garanterat inte dåligt av det, snarare bättre då du själv kommer att må bättre.

    Du har fått en Award av mig. Men gör inget med den (lägg inte tid på DET), ta det bara som ett tecken på att jag uppskattar din blogg väldigt mycket!

    SvaraRadera
  3. Tredje stycket från slutet, freudiansk felläsning av mig: "hän-ger sig" blev "hänger sig"!

    SvaraRadera
  4. Jag läser och känner igen och är samtidigt avundsjuk för att ni lyckas prata där vi inte lyckats med samma sak.
    Kämpa på!
    KRAM

    SvaraRadera
  5. PS och vi har gjort som Frida ovan.

    SvaraRadera
  6. Varför inte spara av maten som O lagar och så värmer du det till grabbarna dagen efter, då hinner dom äta innan det blir så sent. Barn är ljuvliga men kräver också massor av tid och ork, det gäller att hitta alla små knep som finns för att göra vardagen så enkel som möjligt och det är många "måsten" man får släppa. *kram*

    // Isse

    SvaraRadera
  7. För oss har det gjort stor skillnad att skaffa Matkomfort - jättegott och går snabbt att laga vilket ju är A och O när man har en röjig 1,5-åring.
    kolla in matkomfort.se //Emma

    SvaraRadera
  8. Ja, jag tänkte också så: ni är såklart ute efter att se var ni kan ändra för att få till det. Men ni verkar inte ha tänkt på det som många (de flesta?) tar till, nämligen att låta barnens (och kanske föräldraledig förälders) hunger stillas på enklast möjliga sätt före förälder nummer två:s hemkomst, och så en mer avslappnad vuxenmiddag lite senare....tror det vore det enklaste för er. Halvfabrikat eller kanske storkok och infrysta småportioner...vilket ni känner att ni räcker till för. Och att inte alla småbarnsföräldrar skiljer sig är ju en relevant fundering;), men kämpa på!

    SvaraRadera
  9. Hm. Med risk för att låta snorkig och otacksam, så klart har vi tänkt på alternativet att barnen och/eller jag äter först. Fast vi vill egentligen inte det, någon av oss. Dels för att det faktiskt blir mer jobb, dels för att vi båda rent själviskt vill äta med barnen, dels också för att vi tror att det är ett bra sätt att visa dem att mat är gott, hur bordsskick ser ut, att måltid betyder gemenskap, yadayada, allt det där.

    Och så kan O aldrig städa köket efteråt så att jag blir nöjd. Bättre då att han lagar mat och jag röjer efteråt.

    (Han brukar inte bli så nöjd när jag lagar mat heller)

    SvaraRadera
  10. Jomen du, det är väl klart att man vill allt det där myset med maten som du räknar upp....grejen är ju bara att om man inte räcker till för allt, då måste man ju se vilket man kan undvara för närmsta tiden. Och många väljer nog att prioritera allt det där andra du skrev före att försöka sitta alla tillsammans vid en specifik tid som dessutom är så sen att mysförsök har mycket lägre odds än tidigare på kvällen...lycka till hursomhelst!

    SvaraRadera