Urladdning

Den här veckan är det för ovanlighetens skull jag som har lagat maten. Med tröttskrikig Y hängande i byxbenen. Stresshormoner upp över öronen. Q:s dagmamma har varit sjuk så Q har varit hemma.

Hur skulle du vilja ändra ditt liv, frågade psykologen häromveckan. (Nej, hon formulerade det inte så utan mycket tjusigare, men det var andemeningen). Att O är hemma mer, svarade jag utan att tveka.

O jobbar heltid, och har haft mycket att göra på sistone. Y:s nattjorv har gjort att han kommit sent till jobbet. Följden har förstås blivit att han kommit sent hem.

Sent, det är i min bok klockan halv sju, som idag. Om vi äter halv sju är båda barnen, särskilt Y, alldeles för trötta. Om vi äter halv sju och han kommer hem halv sju, betyder det dessutom att vår decennielånga arbetsuppdelning rubbas: det är inte han som lagar maten.

Ikväll exploderade jag. Det här går inte längre!

Jag visste ungefär vad O skulle svara, för han har sagt det innan. Objektivt kan jag förstå honom. Jag kräver för mycket av honom. Både att han ska stanna hemma längre på morgnarna, och hjälpa mig med morgonrusningen, och att han dessutom ska komma hem tidigt på eftermiddagarna. Han fattar inte vad problemet är. Okej om jag måste laga maten, än sen då? När han är föräldraledig kommer ju han att stå för matlagningen.

Jag blev arg. Skit i hur det blir sen eller hur det har varit, sluta dra upp gamla ostar ur gömmorna. Situationen är som den är. Vi har de barn vi har. Jag har den ork jag har. Det finns mycket tydliga tecken på att jag inte riktigt klarar av tillvaron med barnen, att pressen på mig är för stark. Då måste vi TILLSAMMANS reda ut situationen. Analysera problemen, hitta lösningar. Se bortom millimeterrättvisan. Inte göra som vi alltid gör i krissituationer, regrediera till våra gamla barnsliga personligheter. Jag blir hysterisk och härjar och ifrågasätter och vill ändra på allt. Han blir motvalls och tigande och vill inte ändra något utan bara bita ihop. Proaktiv och reaktiv. Alldeles för mycket. Polariserande och extremt.

En stund tjafsade vi och bråkade och grävde ner oss i varsin skyttegrav. Men på något sätt lyfte vi varann och oss själva i håret och började prata.

Arbetsfördelningen består. O fortsätter att ha huvudansvar för matlagningen. Middag serveras halv sex. För att detta ska vara möjligt måste han komma hem tidigare, och vi måste båda bli bättre på att planera.

Om O kommer hem tidigare och avlastar mig under tidig kväll, kan jag natta båda barnen så att han får en timmes arbetsro på kvällen.

Och jag måste sköta mitt sovande bättre. Se till att komma i säng på kvällarna. Kanske ta en natt i gästrummet då och då.

O fortsätter att jobba heltid. Han vill det, och han tycker att vi inte har råd med annat. Det senare argumentet köper jag, men inte det förra. Men jag la ner just den striden just nu. När vi båda ska jobba, då ska vi båda jobba deltid. Något annat kommer jag inte att acceptera.

De är bara små en gång, sa jag vid något tillfälle. Den här tiden går så fort förbi. Jag är väl inte den första pappan i historien som har jobbat heltid, svarade O med hetta. Säger du att jag är en dålig pappa?

(Nej, det är snarare jag som är en dålig mamma som inte orkar. Som inte hänger sig och ohämmat njuter av varje stund med de efterlängtade barnen.)

Men du har aldrig gillat att vara som alla andra, invände jag. Vi måste hitta vårt eget sätt att vara.

Senare utbytte jag några SMS med min bästis L, som har en ettårig dotter. Hennes lakoniska svar: Konstigt att inte ALLA småbarnsföräldrar skiljer sig.