Fortsättning på gårdagens inlägg.
Alldeles på egen hand har jag kommit på att det som gör mig allra argast på Q är när han struntar i mig. Det är ganska länge sedan jag noterade det. Hos terapeuten konstaterade jag att Q märkligt nog är ganska lik sin far i det avseendet, trots avsaknaden av genetisk koppling dem emellan. Q och O har båda sina huvuden för sig. De är nog de egensinnigaste personer jag känner. De vill göra saker på sitt eget sätt, och ger gärna fan i mig när jag tycker annorlunda.
Olidligt, säger ni. Ja, ibland, svarar jag. För självständigheten, driftigheten, dugligheten har mycket attraktiva sidor också. Det är skönt att ha en unge som klär sig själv och har så gjort sedan han var två. Jag blir omåttligt stolt och glad när jag ser hur han försöker, kämpar, aldrig ger sig, utvecklas. Han är så jäkla smart, stark och fin!
Och O. Han kan ordna det mesta. Så roligt som vi har haft tillsammans!
Men det förklarar styrkan i din reaktion, sa psykologen. Alla vill vi bli sedda. Men du upplever att de som står dig närmast inte alltid ser dig och dina behov. Är det någon mer i din närhet?
Gud ja. Mamma såklart. Det vet jag ju sedan gammalt.
Så pratade vi om annat. Jag nämnde att jag känner för mammaledigheten som för somrarna när jag var liten. Tiden är utmätt, se till att ha roligt. Vemod redan innan det är slut.
En sista fråga innan vi slutar. Varför njöt du inte mer av somrarna när du var barn?
Nu kommer jag att gråta, svarade jag. Det har nog att göra med pappa. Och inte bara på somrarna, utan alla lov. Jag minns en jul när jag skulle åka hem till USA. Sista dagen fick jag allt jag pekade på. Godis, popcorn, bio. Vi såg Bernard och Bianca. Ändå var jag inte det minsta glad, för jag skulle åka ifrån pappa. Och jag såg hur ledsen han var, fast han försökte dölja det.
Vad arg jag blir på mamma när jag tänker på det. Hur kunde hon? Hur kunde hon flytta med mig till USA när pappa var kvar? Hur i helvete tänkte hon?
Men jag varken vill eller behöver konfrontera henne med detta. Det är som det är. Förhoppningsvis fattar hon inte vad hon gjorde. Men det är bra för mig att begripa vilka ekon som väcks i mig när Q går in med leriga stövlar eller när Y vägrar sova och äta.
Så fint och sorgligt.
SvaraRaderaNär Pelle ignorerar mig (och det blev mycket av den varan denna sommar) går jag fullständigt i spinn. Jag blir vansinnig. Jag blir också ordentligt arg när Bill gör det.
SvaraRaderaRent mänskligt tror jag att ignorera är mycket värre än att bli arg, skrika eller hota. Och Låt-gå-ledarskap är väl också det sämsta, om jag minns rätt?
Att bli sedd som människa. Ett grundfundament att stå på. Tacka tusan att även mammor flippar när ungarna ignorerar en.
KRAM
Detta har ju ingen betydelse för dina insikter om dig själv och dina reaktioner, och du är säkert helt medveten om det jag tänker skriva. Men jag tänker att små barn nog mycket sällan ignorerar sina föräldrar i egentlig mening. Kanske kan O faktiskt i någon mån koppla bort dig i vissa lägen, han är ju vuxen. Men när Q ignorerar dig tror jag att det kan vara mer meningsfullt att tänka att han egentligen samspelar med dig. Kanske rentav att han samarbetar, i den Jesper Juulska meningen? Alltså, självklart reagerar man alltid (mer eller mindre konstruktivt) på andras agerande i relationer, oavsett om man är barn eller vuxen. Men barn är ju så mycket mer utlämnade till och beroende av sina föräldrar.
SvaraRaderaMitt barn är väldigt litet, men jag märker hur jag ibland har börjat tendera att förvänta mig att han ska ta hänsyn till mig på ett sätt som han inte rimligen kan. Jag tycker det är otroligt svårt att fatta, men nyttigt att påminna sig om, att man själv är världens norm och centrum på samma sätt som ens egna föräldrar var när man var liten...
Nu fokuserar jag på helt fel saker - Qs ignorerande och inte din respons - men är det någon av er som ignorerar Q ibland? Medvetet eller omedvetet... eller upplever han någon situation så?
SvaraRaderaJag märker med min unge att han gör som vi gör - fast i kubik. Är vi skrikiga mot honom blir han skrikig mot allt och alla. Ignorerar vi honom när han är "trotsig" ignorerar han oss när han tycker att vi är det - och lite när som helst annars också.
En annan tanke jag fick var att en del av ignorerandet kan ha att göra med att Q fortfarande ser sig själv som lite genomskinlig. Jag tror att ungar i den åldern upplever att vi vuxna i stor utsträckning vet vad deras intentioner är, vad de tänker på, vad de vill och inte vill. Jag märkte på min unge att det var en aha-upplevelse när jag sa att jag inte vet vad som händer på hans förskola. Att han måste berätta för mig eftersom jag inte är där och kan se... nu svarar han faktiskt på mina frågor och berättar frivilligt ibland. Det är som att frågorna - för honom - har gått från att vara retoriska till att bli reella.
Q verkar ju vara en väldigt verbal unge - och då kanske det också blir extra lätt för honom att koppla bort när kraven blir lite övermäktiga. Det är lätt att man behandlar fyraåringen som en sexåring bara för att han pratar som en sådan - men rent mentalt är de ju inte där. Så de måste kanske ignorera ibland också...
...säger jag som också blir skogstokig av att bli ignorerad (och som senast igår började gråta till slut när ungen - för femtioelfte gången - la sig platt på marken och låtsades som om jag inte fanns när vi skulle hem från förskolan).