Försoning

Helgen som gick tillbringades på Sommarön. En på alla sätt fantastisk helg. Vädret - strålande klart och kallt. Umgänget. Q och Y hade så roligt, särskilt Q. Han utsåg en ny idol i sin tre år äldre syssling som bland annat visade honom hur man klättrar i träd och plockar äpplen för att mata korna med. Å andra sidan fick han visa sysslingen hur man vittjar krabburar. Tre präktiga krabbor blev fångsten.

Det är långt ifrån klart ännu, men det verkar som att vi kommer att kunna behålla Sommarön. Det mest osannolika alternativet tycks vara möjligt. Min kusin och jag delar på det. Och initiativet kom från mig.

Inte nog med det. På lördagkvällen talade vi ut om brytningen oss emellan för några år sedan. Idag med några års perspektiv (och två ljuvliga söner, inte att förglömma) var det inte alls svårt att prata om det på ett neutralt och sakligt sätt.

(Det som hände var att kusin och jag hade börjat hitta tillbaka till varann efter en lång paus. Vi förde många samtal om O:s och min infertilitet. Hon var mycket intresserad av vår allra första IVF, och jag öppnade mig. Omisstänksamt trodde jag henne när hon berättade att hon och blivande maken inte alls var säkra på om de ville ha barn. Samma dag som jag började blöda fick jag ett brev från henne där hon berättade att hon var gravid i vecka 17. Just då krossade det mig, och det bräckliga förtroende jag hade börjat känna för henne. Jag bröt all närmare kontakt.)

Idag kan jag utan vidare se att hennes liv inte varit helt enkelt heller. Och den usla tajmingen på brevet var förstås inte hennes fel. Och jag tror att hon också förstod hur jag tänkt och känt.

Vi är väldigt olika. Men vi har känt varann hela våra liv. När vi var små var vi nästan som systrar.

Jag tror att det kommer att funka. Det känns som en oväntad present från livet självt. En relation som jag totalt gett upp. Ett paradis som jag nästan släppt.