Nej, jag raderar absolut inga av era kommentarer. Jag är tacksam för dem och över intresset och engagemanget. Jag tar inte ett dugg illa upp, tvärtom!
Min sömnbrist har definitivt gått ut över min impulskontroll, mer än en gång. Inatt var jag så förbannad på Y som höll mig vaken att Q som sov i samma rum vaknade och blev rädd. (Eller vänta nu, när jag tänker efter var det rimligtvis Y:s gallskrik som väckte honom. Fast det orsakades ju å andra sidan av att jag var arg.)
Det är tidvis helt för jävligt. Inatt var en sådan natt. Tills mamma ingrep som en räddande ängel och tog hand om Y. Det tog henne ett par timmar att lugna honom, under tiden tröstade jag Q (och grät en skvätt själv) och sov tillsammans med honom.
Jag förstår den som föreslår en sömnmetod. Såklart. Jag funderar själv.
Men ärligt talat vet jag inte var vi skulle börja. Lära Y somna själv? Visst. Fast det är inte där problemet ligger. Han somnar gott på mycket kort tid. Lära honom somna om själv, trösta sig själv? Men hur gör man det med en unge som far upp ur sängen och skriker förtvivlat och ångestfyllt? BVC-sköterskan frågar varje gång vi pratas vid om han sover i vår säng, och om vi är säkra på att det är en bra idé, kanske vi stör honom när han sover? Men han vill ligga nära, nära, och blir trygg först när han ligger nästan ovanpå någon av oss och känner våra hjärtslag. Ofta duger O lika bra, de senaste nätterna har han fått hålla till godo med mormor, men ibland vill han bara ha mig.
Y har varit med om många separationer. Vi är inte säkra på hur många. Under det halvår han bodde hos sin fostermamma låg han på sjukhus två gånger, en vecka varje gång. Innan han kom till henne bodde han i ett tillfälligt fosterhem. Dessförinnan sjukhus, prematurvård.
På dagen är han trygg. Men det var han inte i början. Kanske blev han det för att han fick vad han behövde? Kanske behöver han mer trygghet, fler försäkringar om att det kommer någon, det finns tröst att få, men nu på natten?
Jag önskar att jag visste. Nu behöver jag komma hem till min man, min trogne allierade, till vår breda säng. Till Y:s invanda miljö där han förhoppningvis blir lugnare. Till mitt eget hem där jag inte anpassar mig efter mamma hela tiden, och biter mig i tungan eftersom hon tycker att hon gör allt för mig och mina söner.
Det kan vara något fysiskt också. Som Y skriker ibland är det svårt att bortse från det. I november har vi tid hos en barnläkare. Då ska jag kräva att de utreder, och jag tänker inte låta mig avfärdas av bullshit som att det är normalt att barn inte sover eller att sömnbrist hör föräldraskapet till. Så är det, det fattar jag också. Kanske är Y:s sömnkrångel helt normalt och övergående. Jag hoppas såklart det. Men jag vill utesluta att han har ont någonstans.
För mig handlar det inte om metoder eller inte metoder. För mig handlar det om att prioritera sömnproblemen (de egna - inte barnens) eller att inte göra det. Och vilket som är rätt att göra är en ren chansning.
SvaraRaderaAntingen tänker man: Det går nog snart över. Vi biter ihop. Vi kämpar på, och försöker att klara av det övriga livet så gott det går. Storasyskon, partnern, matlagningen, jobbet - allt ska flyta på, alla ska tas hänsyn till, för gör man inte det har ju andra fått lida för något som de inte borde behöva lida för. Kanske testar man lite metoder, och tänker "snart så". Och går problemen över, inom en inte alltför avlägsen framtid, så chansade man ju helt rätt.
Eller så försätter man livet i undantagstillstånd, och gör allt för att få sova de där ostörda timmarna man behöver för att få må bra, och allt för att reda ut sömnproblemen (med eller utan metoder). Det är en enorm uppoffring, för man kan inte göra det och samtidigt vara en så bra förälder och partner som man vill vara. Man får "offra" den så viktiga tiden med storasyskonet eller partnern eller matlagningen eller jobbet. Man får kräva in tjänster från föräldrar och vänner, utan att veta när - eller ens om - man kan återgälda dem. Men visar det sig att sömntrubblet kvarstår en mycket lång tid så är det kanske ändå rätt beslut, för alternativet är så mycket värre: En kollaps; någon som går in i väggen eller inte kan hantera vardagen; sjukdom. Och då har man ju inte ens valet att "kämpa" och "bita ihop" längre. Det kan ta lång tid att komma tillbaka, och under den tiden får de som står en nära lida ännu mycket mer än de hade fått om man "bara" hade åtsidosatt dem lite grand.
Vi valde, liksom de flesta, att bita ihop och hoppas på det bästa. För de flesta är det förmodligen rätt val - för oss var det det inte. Jag blev sjuk och missade många månader med barnen helt och hållet, och lider fortfarande av sviterna. Ingen kan med säkerhet säga att sömnbrist var orsaken, men det är vad både jag och läkarna tror.
En del klarar att bli väckta elva gånger per natt utan att bli galna, andra klarar inte ens tre. Inget är rätt eller fel, det bara är. En eloge till alla som vet var de egna gränserna går, och till alla som kan respektera att andras gränser ser annorlunda ut än de egna.
Hoppas det löser sig för er snart!
En kort kommentar bara, jag tänkte så på dig när jag såg citatet i det här inlägget!
SvaraRaderahttp://kalasblogg.blogspot.com/2010/10/aggressionshammad.html
Det är verkligen en helt annan dimension att få en ett-åring i knät så där på en gång, inte konstigt att det är tyngre än när en liten sovande bebis anländer.
Du verkar verkligen känna vad dina barn behöver - du verkar också lita på det och det är ju toppen! Visst måste man be om hjälp ibland, men det måste vara på dina villkor och inte få dig att känna dig "mindre". Fast det vet du ju.
Många styrkekramar!
Vi var vakna mer eller mindre varje natt i ett års tid. Så min upplevelse är att det tar långtid att landa och detta för ett barn med få separationer, mycket få. Men likväl är det jobbigt. Vi samsov på mig var det enda som gälde. Jag kunde inte lämna sängen elelr lägga ifrån mig i början. Det vände ... men tills dessa var det tröstlöst. Vi vägrade dock metoder.
SvaraRadera/fd ö-granne
Finns det någon slags forskning kring adoptivbarn och sömn? Andra adoptivföräldrar i samma sits att prata med?
SvaraRaderaNär min dotter var liten blev jag rätt trött på att folk i alla välmening kom med råd som stämde för kärnfamiljsbarn (alltså familjer där det finns två föräldrar) medan jag och dottern var ensamma. Deras tips gick inte att applicera på vår vardag.
Inte förrän jag kom i kontakt med öppna förskolan för ensamstående och Makalösa föräldrar började jag få tips som verkligen gjorde skillnad.
En tanke bara.
/Ensam mamma
Helga,
SvaraRaderaJag lider med dig, Y och resten av familjen. Vad klok du orkar vara mitt i allt. Jag fastnade för sista stycket - att Y bör utredas av barnläkare för att han kanske har ont. Jag tror många föräldrar inklusive du och O fattar när något är "too much" och utöver det normala. Då ska man absolut söka stöd så stå på er och använd alla möjligheter! Om barnläkaren inte kommer fram till något så be om remiss till en barnpsykiater. Sömnstörningar i tidig ålder kan också vara tecken på psykisk ohälsa som skulle kunna vara "utöver" alla separationer.
Maria
Hej!
SvaraRaderaJag känner igen mig mycket i din situation. Jag har två flickor som jag adopterat. Den yngsta har varit hemma i två år och är nu 2½ år gammal.
Första året med henne var helt kaotiskt. Jag sov sällan mer än en timme per natt - utan att överdriva. Vissa nätter var något bättre men väldigt sällan fick jag sova mer än en timma i sträck. En bra natt var jag uppe 11-12 gånger per natt. Det gick inte att söva om, utan att bära och gunga. "Tack och lov för bärsele!" I desperat tillstånd hoppade jag i sängen (för att få gungning utan att behöva gå upp), skrek eller bara gick ut men det enda som hjälpte var att bära och bära, vara lugn och nära. Men man blir ju helt galen av trötthet.
Min relation med stora tjejen fick sig också en törn, vilket vi fortfarande jobbar på. Eftersom jag var konstant trött fanns inte mycket tålamod kvar och lillasyster krävde bära bära även på dagtid. Och hon sov inte långa stunder på dagen heller, ca 20 min per gång. Innan adoptionen av lillasyster hade jag tänkt att medan lillasyster sov, skulle jag ägna all tid åt storasyster. "Trodde jag, ja!"
Ett mycket mycket tufft första år! Jag fick söka läkarhjälp, trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt. Men det var utmattningssymptom. På BVC tyckte de precis som för dig att lillasyster skulle sova i egen säng. Och hos barnläkaren tyckte de egen säng och eget rum!!! Vilket inte alls var hennes behov. När jag fått henne att somna på kvällen och la henne i sovrummet vaknade hon ju ändå direkt utan att det var någon där och störde. Jag bar henne i bärsele till ung. kl 1 på natten, innan dess vaknade hon hela tiden , ingen ide att själv gå och lägga sig. Mellan 01-03 sov hon som bäst, men det tar ju ett tag att somna själv också och sen började det om med vaknandet och bärandet.
Jag tog kontakt med Duvnäs föräldrastöd, som du kanske känner till om du bor i Stockholmstrakten? Det var min räddning. De hade ingen superlösning men bara att någon lyssnade och förstod var så skönt. Min kontakt där sa, att vad min dotter behöver är närhet, alltså inte sova i eget rum eller egen säng. Så bara att någon lyssnade och tyckte som jag kände, gjorde mig lugnare, det i kombination med att lillasyster blev äldre och tryggare påverkade hennes sömn positivt i några månader. Det återgick efter ett tag i gammalt mönster och jag hade nästan panik inför natten.
Nästa räddning var nappen! Hon hade napp när vi kom hem men då hjälpte den inte mycket utan var snarare ett hinder i sömnen. Hon var sjuk och hade besvär med andningen, så då byttes nappen bort mot en snuttefilt. Men när hon blev friskare och sömnen fortsatte vara dålig provade jag nappen igen, det tog en hel sommar att få henne att tycka om den igen men nu älskar båda hon och jag nappen! Hon vaknar inte riktigt lika ofta längre, nappen och ligga nära fungerar som omsomningsmetod.
Det här är säkert jätte rörigt skrivet, hoppas du kan läsa och förstå! Min styrka ligger tyvärr inte i att formulera mig skriftligt varför jag inte själv har någon egen blogg eller kommenterar så ofta. Men vad du skrivit har berört mig så mycket och jag förstår precis(?) hur du mår.
De flesta små barn har väl perioder när de sover dåligt men jag tycker att BVC och läkaren gav mig standardsvar. Jag upplevde inte min dotters sömn som en ”normal” sova-dålig-period, det var ju VARJE natt och det blev inte bättre. Och att jag sov dåligt påverkar ju hela familjen/livet (jag har dessutom adopterat som ensamstående). BVC hör säkert många föräldrar som klagar över sömnen men jag vet att det är skillnad. Min första dotter sov också ganska oroligt en längre tid men hennes sömnproblem var en dröm i jämförelse med lillasysters.
men det kommer en vändning. Bra att kolla att det inte finns en onödig fysisk orsak.
Lycka till och styrka!
Hej!
SvaraRaderaJag känner igen mig mycket i din situation. Jag har två flickor som jag adopterat. Den yngsta har varit hemma i två år och är nu 2½ år gammal.
Första året med henne var helt kaotiskt. Jag sov sällan mer än en timme per natt - utan att överdriva. Vissa nätter var något bättre men väldigt sällan fick jag sova mer än en timma i sträck. En bra natt var jag uppe 11-12 gånger per natt. Det gick inte att söva om, utan att bära och gunga. "Tack och lov för bärsele!" I desperat tillstånd hoppade jag i sängen (för att få gungning utan att behöva gå upp), skrek eller bara gick ut men det enda som hjälpte var att bära och bära, vara lugn och nära. Men man blir ju helt galen av trötthet.
Min relation med stora tjejen fick sig också en törn, vilket vi fortfarande jobbar på. Eftersom jag var konstant trött fanns inte mycket tålamod kvar och lillasyster krävde bära bära även på dagtid. Och hon sov inte långa stunder på dagen heller, ca 20 min per gång. Innan adoptionen av lillasyster hade jag tänkt att medan lillasyster sov, skulle jag ägna all tid åt storasyster. "Trodde jag, ja!"
Ett mycket mycket tufft första år! Jag fick söka läkarhjälp, trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt. Men det var utmattningssymptom. På BVC tyckte de precis som för dig att lillasyster skulle sova i egen säng. Och hos barnläkaren tyckte de egen säng och eget rum!!! Vilket inte alls var hennes behov. När jag fått henne att somna på kvällen och la henne i sovrummet vaknade hon ju ändå direkt utan att det var någon där och störde. Jag bar henne i bärsele till ung. kl 1 på natten, innan dess vaknade hon hela tiden , ingen ide att själv gå och lägga sig. Mellan 01-03 sov hon som bäst, men det tar ju ett tag att somna själv också och sen började det om med vaknandet och bärandet.
Jag tog kontakt med Duvnäs föräldrastöd, som du kanske känner till om du bor i Stockholmstrakten? Det var min räddning. De hade ingen superlösning men bara att någon lyssnade och förstod var så skönt. Min kontakt där sa, att vad min dotter behöver är närhet, alltså inte sova i eget rum eller egen säng. Så bara att någon lyssnade och tyckte som jag kände, gjorde mig lugnare, det i kombination med att lillasyster blev äldre och tryggare påverkade hennes sömn positivt i några månader. Det återgick efter ett tag i gammalt mönster och jag hade nästan panik inför natten.
Nästa räddning var nappen! Hon hade napp när vi kom hem men då hjälpte den inte mycket utan var snarare ett hinder i sömnen. Hon var sjuk och hade besvär med andningen, så då byttes nappen bort mot en snuttefilt. Men när hon blev friskare och sömnen fortsatte vara dålig provade jag nappen igen, det tog en hel sommar att få henne att tycka om den igen men nu älskar båda hon och jag nappen! Hon vaknar inte riktigt lika ofta längre, nappen och ligga nära fungerar som omsomningsmetod.
Det här är säkert jätte rörigt skrivet, hoppas du kan läsa och förstå! Min styrka ligger tyvärr inte i att formulera mig skriftligt varför jag inte själv har någon egen blogg eller kommenterar så ofta. Men vad du skrivit har berört mig så mycket och jag förstår precis(?) hur du mår.
De flesta små barn har väl perioder när de sover dåligt men jag tycker att BVC och läkaren gav mig standardsvar. Jag upplevde inte min dotters sömn som en ”normal” sova-dålig-period, det var ju VARJE natt och det blev inte bättre. Och att jag sov dåligt påverkar ju hela familjen/livet (jag har dessutom adopterat som ensamstående). BVC hör säkert många föräldrar som klagar över sömnen men jag vet att det är skillnad. Min första dotter sov också ganska oroligt en längre tid men hennes sömnproblem var en dröm i jämförelse med lillasysters.
men det kommer en vändning. Bra att kolla att det inte finns en onödig fysisk orsak.
Lycka till och styrka!
Kajsa
När jag läste det här inlägget tänkte jag på min sons nattskräck. Just det där att vakna och skrika av ångest och att det bara håller på och på utan att man kan hjälpa eller trösta. Det kanske inte alls stämmer med Y - men skulle det kunna vara så var vår räddning att faktiskt väcka ungen en liten stund innan den tid han brukade vakna... då "kom han upp" ur den typen av sömn som ledde till nattskräcken och sov sedan vidare lungt.
SvaraRaderaOch jag vet att de flesta barn med nattskräck inte vill ha någon nära, men vår unge var som Y - han klamrade sig fast på oss och skrek som i ren ångest. Ofta varade det i upp mot en timme innan han bara tvärsomnade - och det var nära outhärdligt...
I vilket fall - all sympati och all styrka till dig.
Utan att ha läst övriga kommentarer:
SvaraRaderaJag tror att ni gör helt rätt. En otrygg unge blir förmodligen inte tryggare av sömnmetoder. I perioder har vi, med barn helt utan separationshistoria, upplevt liknande nätter med liten Mini som vaknat en gång i halvtimmen och behövt någon nära, nära. Och vi har inte haft en tanke på att inte ge honom just det även om man så klart just då känner sig ganska maktlös.
Vad jag däremot tycker att ni ska göra är att ni ska ta varannan natt. Gärna där den som inte har nattansvaret sover någon helt annanstans. Men åtta(!?!)timmars ostörd sömn varannan natt kommer inte sömnskulden att bli så stor i snitt över en vecka tror jag.
Helga ingenjören! Det låter som någon slags tekniklösning vore på plats här. En säng som vaggar både den närliggande vuxne och det vaknande barnet, och som dämpar vrålandet så att inte det andra sovande barnet vaknar.
SvaraRaderaNej jag är inte ironisk.
Skulle det inte kunna funka?
Hej! Jag vill bara säga att jag verkligen, verkligen vet och förstår vad du pratar om. Vi fick tvillingar för ett och ett halvt år sedan - de har inte sovit förrän nu. Och storasyster slutade sova i samband med att bröderna anlände.
SvaraRaderaDet går inte i sin vildaste fantasi att föreställa sig hur det är att inte få sova - om man inte har upplevt det. Jag och min man förstår fortfarande inte hur vi överlevt. Bokstavligt talat. Jag mår fortfarande fysiskt illa när jag tänker på hur det har varit.
Jag har egentligen bara en tröst att ge, och det är att våra barn sover nu. Metoder hit och metoder dit - jag har också läst The no cry sleep solution t ex - men våra barn sov helt enkelt inte. Förrän efter sommaren, då de plötsligt faktiskt sover. Jag tror att de helt enkelt var mogna för det. Det kan bli så för er också!
Och de känslor och reaktioner som kommer upp när man inte får sova - ja, de är av svartaste svart. Jag och min man är tacksamma att vi var två, så vi kunde hålla koll på varandra så vi inte vaggade, eller snarare skakade, spjälsängarna för hårt. Eller gjorde något annat dumt.
Önskar er all styrka för att hålla ut tills Y börjar sova!
(jag följer din blogg för jag tycker du skriver otroligt välformulerat om allt sådant som även mitt föräldraskap innehåller).