Det är både lättare och svårare att veta hur vi ska sköta sovandet den här gången.
Med Q har allt gått som en dans. Vi samsov trots diverse förfärade kommentarer från omgivningen, för vi hade läst om anknytning och vi tyckte oss omedelbart märka att Q blev trygg av vår närhet. Dessutom visste vi att han sovit hos sin fostermamma och alltså var van vid samsovning.
Idag somnar han i egen säng och vaknar ibland (okej då, nästan varje natt) och kommer in och lägger sig hos oss. Ofta utan att väcka oss, han kryper bara upp i stora sängen och somnar. Perfekt. Detta var precis vad jag ville uppnå. En trygg unge som sover i egen säng, tycker det är okej att gå och lägga sig, men som vet att han har tillgång till vår närhet om han behöver den.
Det händer att Q somnar själv utan att vi ligger hos honom. Men oftast nattar vi honom. Det går på tio minuter så det är ingen större uppoffring, tvärtom.
Med Q följde vi alltså vår tro och vår instinkt och det blev kanonbra. De förfärade kommentarerna har tystnat för länge sedan.
Y är en större utmaning.
O är bestämd, han tycker att vi ska fortsätta med samsovning. Han menar att Y blir lugnare av att ligga nära oss. Jag håller med, men kan inte låta bli att ta intryck av allt tyckande om barnsömn som förekommer både här och där, BVC, välmenande släktingar och vänner, den så kallade expertisen.
Det sägs inte vara bra att ligga hos barnet tills det somnar för att sedan gå därifrån, för då vaknar ungen och kan inte somna om själv.
Eller så kanske vi stör Y när vi vänder oss i sängen, kanske är det därför han sover så oroligt.
Eller så kanske den stora sängen är för ödslig när han ligger där själv, kanske vore det mer ombonat att ligga i spjälsängen. Fast då måste vi först vänja honom vid det, idag fungerar den mest som lekplats.
Eller så gör vi precis rätt. Y har kanske ett större trygghetsbehov än Q. Kanske spelar det in att han är prematur. Kanske är vi på helt rätt väg, som med Q, bara lite längre och slingrigare? Kanske ska vi än en gång strunta i råden och köra på instinkt?
O är bättre på det än jag. Han bestämmer sig för något och så kör han på. Jag velar och funderar och ifrågasätter.
Men en sak ska vi fortsätta med, att jag sover i gästrummet då och då. Inatt gjorde jag det inte, men efter en ostörd natt hade jag ett helt annat tålamod med Y:s krångel. Jag var den milda och goda mamma jag vill vara och som han förtjänar. Det är ju inte hans fel att han är orolig och olycklig och inte kan sova.
Vi har praktiserat samsovning med vår 4 barn. Min uppfattning utifrån dem är att de fungerar olika bra med olika barn. Alla barnen har sovit med oss fram till 1-1,5 år. Sedan beroende på oss och på barnet har vi gjort olika. Ibland har vi fortsatt att sova ihop och ibland (nr 2 sov hos oss fram till han var 3 och nummer 3 tills han var 1,5) har vi slussat över dem till egna sängar. I preioder har vi föräldrar delat upp oss i varsitt rum med varsitt barn. Yngste pojken sover urdåligt, sämre än någon av de andra. han är också oroligare och sparkar i sömnen, ibland nattskräck och ibland pratbar när han skriker. Nu är det en bra period när han somnar i vår säng och sedan bärs över till sin egen. Vissa nätter sover han, andra får jag eller maken gå över till honom och söva om. Nu när jag var på resa med de två minsta delade jag säng med yngste sonen. Och det var det så tydligt att han stördes av mig. Han och jag vaknade hela tiden, han sparkade på mig, blev varm, blev kall och skrek. Jag var ett trötthetsmonster på dagarna. Tills vi la honom på en madrass jämte. Då fick vi en sista god natts sömn.
SvaraRaderaMycket svamlande men vad jag försökte säga tror jag är att barn är olika och föräldrar kan ha olika behov i perioder. Men att vara trött länge är förödande och att ständigt känna sig usel är också förödande. Jag tror att har det gått så långt, då är det bättre med sovregler och olika metoder. det är trots allt på dagen som den största anknytningen sker. Så jag tycker helt enkelt att du gör rätt som velar och funderar.
Hej! Jag skulle köra på instinkt för ofta så märker man först i efterhand att det fungerade o man tänker "vilken tur att vi gick på vår egen känsla o inte lyssnade på vad alla andra sa". Det är ju bara ni som känner Y o vet hur han fungerar. Har du hört talas om theraplay (anknytningsteori)? Vi började köra med det efter att vi varit hemma med vår adoptivpojke i fyra månader då vi tyckte att anknytningen inte gick framåt. På två veckor gav det resultat. I korthet betyder det att man ska få barnet att lita på föräldrarna genom enkla o lätta metoder som kan utövas hemma. Man håller tex. barnet i famnen då det äter ur nappflaskan o tittar det i ögonen, bär mycket på barnet, man kan tex sjunga små ramsor o sånger då barnet ligger på en filt, man försöker ha mycket närhet o ögonkontakt intensivt under en kort period. Vår pojke började snabbt besvara leenden o blev mycket tryggare. Finns säkert mera att läsa om ämnet på nätet. Lycka till! Roligt att läsa att det ljusnar för er :) Kram!
SvaraRaderaJag tycker ni ska göra som ni själva känner är bäst. Vi har samsovit mycket med vår dotter och även nu när hon har egen säng nattar vi alltid i vår säng. Sedan lyfter vi över henne till hennes säng. Om hon vaknar på natten kryper hon över till oss och somnar om i vår säng. Vi sover i samma sovrum eftersom vi abra har ett sovrum p g a liten lgh. Så det är lätt för henne att krypa över till vår säng eftersom hennes och vår säng står alldeles intill varandra.
SvaraRaderaJag tror att man måst gå på magkänsla. inget barn är det andra likt. Det kan även skifta i olika perioder. Huvudsaken är väl att barnet och föräldrarna mår bra. Jag har svårt att förstå varför samsovande skulle vara dåligt så länge alla får tillräckligt med sömn. Gällande det sista så är det bra att du tar gästsängen ibland. Man måste få sova ikapp. Det är viktigt. Ett tag sov vi alltid varannan natt i soffan resp vår säng p g a detta. Lycka till!!!
Kramar!!!
Min äldsta är 15 (jo, du läste rätt!) och kommer ännu ibland smygande för att "samsova". Jag tror att det möjligen kan bero på att BVC och svärmor varnade för att "ta ungen i sängen"... Våra två yngre har inte samma behov, de sov tillsammans med gubben och mig (och hunden) fram till ettårsåldern och flyttade sedan småningom över till den gemensamma barnkammaren. Numera har alla tre egna rum. Det är nog en god idé att ni fortsätter att köra på instinkt och samsova, men fortsätt för allt i världen med att ta dig en hel natts ostörd sömn i gästrummet när du känner för det! Sömnlös morsa = argsint morsa! Kram från Anonyma trebarnsmorsan
SvaraRaderaMina ungar sover, som bekant, sämre när man delar säng. Om de inte just då är extra otrygga. Det märks tydligt. Otrygg unge blir lugn och somnar när han/hon kommer över i sängen. Trygg unge (som bara småtjorvar lite) sparkar, skuttar och far runt som en propeller efter en liten stund i samma säng.
SvaraRaderaMen, om du undrar över Y, går det inte att sätta spjälsängen i sovrummet och testa en natt? Lägg över honom när han somnat och lyft tillbaka honom om det behövs?
Phu... jag inser med glädje att jag åtminstone passerat den perioden i mitt mammaliv. Och det känns ganska skönt :-)
Först: Tack för din blogg! Jag känner igen så mycket av din berättelse i min egen historia och nuvarande situation.
SvaraRaderaVi har också två adoptivpojkar, en 4,5 år som kom när han var 4 mån, en nyanländ ettåring (11 mån när vi förenades). Tänk att det kan vara så annorlunda med nr 2! Jag är liksom du mkt tröttare, mer irriterad, och han klänger och kräver mer med ålderns rätt. Anknytningen känns bra, men sömnen som hittills gått problemfritt börjar nu tära på oss alla, då lillebror vaknar varje natt och kan vara vaken (och glad!) i 2-3 timmar trots noll respons från omgivningen... Hoppas det går över snart!
Tack för att du skriver, det är ett stort stöd att läsa!
Vårt a-barn kunde inte sova lugnt med oss i sängen - vi var inställda på att samsova och inte en enda ifrågasatte det - men barnet behövde vänja sig gradvis på nätterna.
SvaraRaderaPå dagarna var det krav på mycket kroppskontakt, bära, bära, men allteftersom intog han sin plats i vår säng och sover nu lugnt där sen 1år tillbaka. (Sin egen säng ska han sova i när han blir stor som mamma...).
Vi hade hans säng helt intill vår, madrasser på golvet mot fall och kunde finnas nära vid behov och han kröp till oss på morgonen. Kanske nåt för er och Y? På Os sida om sängen om han är den som är minst lättstörd.
Och bra att du får sova i gästrummet när du behöver - i perioder tog vi det varannan natt. Kram! / Stella