Något är faktiskt fel. Jag är inte mig själv just nu. En varningssignal som jag känner igen sedan tidigare är att jag inte vill vakna på morgnarna. Även om jag är sådär tämligen utsövd, eftersom O är en ängel och går upp på morgnarna, så hatar jag att vakna och möta en ny dag. Hatar det. Vill bara bort, sova mer. Det är inte sömnighet det handlar om, det är att jag inte vill upp och in i mitt liv. Det går över efter en stund, men den stunden är för jävlig.
Och så har jag alldeles för nära till irritation på båda barnen. Q, förstås. Han är jobbig och provokativ. Men jag tycker också att Y är jobbig. Alldeles för ofta är jag trött på honom. Vilket förstås slår tillbaka genom att han känner min avoghet och blir gnälligare.
Förfärligt, faktiskt. Rent objektivt lever jag ett perfekt liv.
Något måste göras.
Det är en stor omställning från ett hektiskt och, trots problemen du skrivit om tidigare stimulerande, jobbliv till att vara hemma. Hur mycket man än längtat! Kanske kommer deppigheten från den där känslan att man inte har något att uträtta, barnen kan faktiskt inte fylla hela livet.
SvaraRaderaKommer du iväg något, eller träffar ni vänner hemma? Jag förstår att ni är försiktiga med det nu med nya barnet hemma, men du kanske behöver hitta något annat att fokusera på. Ett litet annat mål där man är till glädje och nytta.
Men detta är ju bara vad jag tänker spontant. Hoppas du inte tar illa upp, det kan ju vara helt fel. Jag läser allt du skriver och känner så starkt med dig! Skickar så mycket styrka jag kan!
Tänk om det är "förlossningsdepression" som du drabbats av. Läste för länge sen att man kan få det även då man adopterar, minns inte vad det kallas då. Kanske kan man hitta något om ämnet på google. Du borde definitivt hitta en erfaren o bra terapeut ifall den ni träffar inte kan hjälpa er tillräckligt. Hoppas att allt ordnar sig för dig kloka Helga, jag har läst din blogg ända sen ni fick er älskade Q för vi fick vår adoptivson ungefär samtidigt. Vi har oxå gått igenom en hel del utmaningar som förstås bara gör en starkare i slutändan. Lycka till o orkekram!
SvaraRaderaPrata med BVC om att få träffa en psykolog. Nu.
SvaraRaderaFå din omgivning att förstå att du mår dåligt på riktigt. Det är lätt så att om man alltid varit stark, högpresterande och den som stöttat andra så har omgivningen svårt att förstå att man faktiskt mår dåligt.
Du har det jobbigt, det är inte konstigt att du kroknar. Det är jättejobbigt med trotsålder och en bebis, dessutom blöjbarn båda två.
Och om det kan trösta dig på något sätt, så vet jag många mammor bland mina väninnor (och mig själv) som har mörka hemligheter som du. Som tagit i barnen för hårt. Knuffat dem. Lagt dem i spjälsängen och gått ut. Sagt fula saker.
Som ångrar, ångrar sig och känner sig sämst i världen. Så jag dömer dig inte.
Men jag tror att du måste ha hjälp. Din omgivning behöver vakna upp och se att du behöver hjälp. För att ge dina barn det de behöver, en mamma som orkar, så behöver omgivningen hjälpa dig att bli en sådan mamma.
Kan din man gå ner i arbetstid? Kan din mamma hjälpa till? Svärmor? Lämplig släkting i tonåren som kan hugga in som barnvakt?
Eller ta kontakt med en helt ny människa, en barnflicka (kräver ju pengar tyvärr). Positivt med utomstående barnvakter är att de inte släpar på gamla irritationsmoment som mammor och svärmödrar gärna gör.
Sköter du även tvätt, städning, disken? Sånt tar på krafterna. Det finns tjänster där man kan beställa maten till dörren, slipper man släpa från Konsum. (Men även det kostar tyvärr en hel del).
Det här är en tröskel, en jättejobbig fas. Du kommer inte alltid att känna så här, inför livet eller inför dina barn. Men du behöver hjälp nu när du känner så här.
Stor kram.
Pernilla
(du känner ju inte mig alls men jag kommenterar för att jag har känt som du när min dotter var liten. Nu har jag aldrig sådana känslor, min dotter är 10 år. Men jag glömmer det aldrig. Vanmakten, paniken och känslan av att det aldrig kommer att gå över. Men det gjorde det för mig. Jag fick samtalsterapi via BVC, men fick verkligen gnälla för att få det. Det tog många månader för känslorna att släppa. Jag fick ingen hjälp av pappan.)
Jag tänkte på dig idag, i mataffären faktiskt. Tänkte att det måste vara så mycket tuffare att bli småbarnsmor när man adopterar sitt andra barn och får ett barn som är större och mer krävande på en gång. Bull fick ju bara hänga med första tiden. På med bärsjalen och join the club. Eller ligga vid bröstet medan jag fokuserade på Bill och läste saga eller målade eller vad det nu var. Då vande Bill sig mera långsamt vid att ha en lillebror.
SvaraRaderaDin situation måste vara jättetuff. Helt enkelt.
Jag tror, som kommentatriserna ovan, att det är dags att söka mer hjälp. Du känner ju igen tecknen själv.
Kram, kram, kraaaam! Tänker på dig!
Hur kan experten tycka att två samtal räcker?
SvaraRaderaMer hjälp till din familj och till dig!
SvaraRaderaKänner starkt med dig och den varningsignal som att bara vilja sova bort verkligheten är - ett steg in i depression.
Samtidigt är du klok som alltid och sökt hjälp men för att få den och mer måste du kanske verkligen,verkligen visa hur skör och orolig du verkligen är just nu (och terapeupterna kanske förblindas av hur klok och verbal du är), att familjen behöver hjälp nu och en tid framöver.
Din man drar det tyngsta lasset skrev du förut och är självklart också pressad av 2-barnschocken och att se sidor hos dig han inte vill kännas vid eller hjälpa dig med. Men de finns där och han ska skydda dig och barnen från dem tills allt blir bättre. Kliva in när han ser dem.
Kan han gå ned i tid en period? Vara hemma mer? Inse att det just nu inte kan vara jämlikt - att han måste ta mer, att det blev såhär och inte som nu planerat.
Och visst är det ingen lösning att ha mor/svärmor/ hemma i längden men det behöver det inte bli, de kanske kan komma några dagar i veckan i en månad och sen se. Eller annan hjälp.
Och ibland kommer det inte gå att du får sova men att familjen kan satsa på att hjälpa dig - barnens mamma - och se om det blir bättre.
Du lever objektivt ett perfekt liv - och massor av 2barnsföräldrar - vare sig det är bio eller adopterade barn - med avundsjuka och sömnbrist -barnsjukdomar mm känner igen sig i din verklighet.
Sen de med barn som sover någorlunda, storesyskon som är mindre provocerande - de kanske finns de med.
Du är så bra Helga, en jättebra mamma som tar tag i det här och din ilska som du varit inne på redan innan Y kom. Du grejar det med tiden.
Vi är många som kan bli så arga på just våra barn. Jag hoppas att du får bra verktyg och hjälp snart och att familjen får mer kraft. Tusen kramar! /Stella
Du har fått så många bra svar redan. Jag har själv gått i terapi i flera år och kan konstatera att utan den hade jag nog varit offer för mina svarta sidor på ett helt annat sätt än idag. Tre samtal är ingenting. Hamnar man i en livskris (vilket detta låter lite som) är det oerhört skönt (även om det kostar pengar) att veta att man ska träffa någon och ha ett samarbete och själv kunna knyta an utan ha ett visst förutbestämt antal samtal. För när det är så starka känslor som kommer upp hjälper inte bara logiken. Jag tror du behöver gå till botten med det här. Dessutom är du en reflekterande människa och då är samtalsterapi tydligen väldigt effektiv och hjälper minst lika bra som kognitiv terapi.
SvaraRaderaFörsök också att se det du gör som är bra om du kan. Jag tror att det är väldigt vettigt att ta time-out när det blir som värst. Gå ifrån, räkna till tio. Ta några djupa andetag. Du klarar det här!
Känner igen det där från mitt eget liv! Du har ju på sätt och vis kraschlandat i föräldraledigheten efter en kämpig period på jobbet! Sömnbrist tar tid att sova bort och jag undrar också om inte "förlossningsdepression" och också hormonella orsaker, typ PMS, ligger bakom. För mig blev PMS-en betydligt värre efter att jag fyllt 40 och fått tre barn på kort tid och satt fast i blöj- och trotsträsket. KRAM!!!
SvaraRaderaRent objektivt finns det inget perfekt liv. Det du känner just nu är en stor del av ditt liv, inte bara de "yttre" sakerna.
SvaraRaderaVad gillar du mest att göra, som
inte har med familjen att göra? Kan du hitta (fler) luckor som ger energi utanför familjen? Inte som hela lösningen, kanske, men som stöd just nu.
Om O tar mer med barnen just nu är det inget konstigt med det; det är inte samma sak som om han skulle behöva ta ansvar för dina reaktioner eller något sådant.
Terapi tror jag också på.
Jag känner så igen känslan av att inte vilja vakna, inte vilja stiga upp. Allt känns jobbigt och tungt. Det blev inte bättre för mig förrän jag till sist fick kontakt med en psykiater och fick börja medicinera. Efter det blev jag mig själv igen.
SvaraRaderaHej Helga,
SvaraRaderaJag är psykolog och läser ofta i din blogg. Nu känner jag att jag vill råda dig att ta med dig en lista på de symtom du har radat upp här och gå till din husläkare.
Sömnbrist (av yttre eller inre påverkan), känslan av att inte vilja vakna till sitt vardagsliv på morgonen, känslan att inte kunna sova bort tröttheten, känslan av att vilja fly, irritation, ilska, aggressivitet, hopplöshet, svårt att förstå vad som är fel (=dåligt samvete), ändrade matvanor (äter mer eller äter mindre än vanligt), svårighet att stå ut med vardagsljud eller barnens ljud, svårigheter att lösa problem, även enkla sådana, svårigheter att koncentrera sig, tendenser att tänka på annat än nuet, såsom tex karriären, svårigheter att på allvar se det som är positivt i livet.....det mesta här finns med på kriterielistan för depression. Skulle du få en sån diagnos finns det olika saker att ta till. Det är en sjukdom och inte ditt fel. Du förtjänar att må bra.
Låt O läsa här och ring sen och boka tid imorgon, är mitt råd.
Lycka till.
I agree with what (Ullah sa) comment. Her advise is very sound. Medication can be a lifesaver.
SvaraRadera