Välmenta aningslösheter

Styvfar ligger på sitt yttersta. Fast hur länge detta yttersta varar, vet vi inte. Mamma och min syster har hållit andan, spänt sig, tänkt nu sker det, nu dör han. Och så har han blivit bättre. Lättnad och glädje. Och ännu större trötthet.

De är båda trötta och ledsna.

Mamma sa i telefon att hon tycker det är jobbigt att tvingas vara så offensiv och petig hela tiden. Vara jobbig anhörig som lägger sig i. Styvfar har fått liggsår, det slarvas med mängden droppvätska, han kräks och har spänd mage och först efter upprepade tillsägelser kollade de hans mage och upptäckte tarmvred.

Värst är, säger min syster, det både hon och mamma får höra av nästan alla. Men han är ju så gammal.

Ja, han är urgammal och lever på nåder och har lurat döden många gånger. Ingen i hans närhet är oförberedd. Men han är också en älskad pappa och make som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Det blir inte mindre för att man är förberedd.

Jag lyssnar på min syster och konstaterar att hon hanterar detta som det mesta annat på ett beundransvärt sunt och onojigt sätt. Det är inte svårt att trösta henne eller vara ett stöd.

Desto svårare med mamma. Tror du hon blir glad om Q och jag kommer, frågar jag syrran. Hon tittar på mig och skrattar, och jag skrattar också. Skiter björnen i skogen?

Jag bokar tågbiljetter, mejlar min chef att jag tar två dagars semester och ringer mamma. Hon gråter nästan, men den här gången av glädje.