Gräslig mamma

Q är snorig igen. O vabbade på förmiddagen, jag på eftermiddagen. Följaktligen kommer O att jobba länge så middagen blir sen, och efteråt ska vi för första gången ha fredagsmys med ostbågar, på Q:s initiativ.

Vi lägger oss i dubbelsängen för att vila middag med en gigantisk bokhög. Vad händer? Inget annat än att jag gäspar käkarna ur led efter sju böcker.

Q vet att detta med middagssovandet är en issue, när man hämtar honom hos dagmamman brukar han självmant och glädjestrålande rapportera: Jag har inte sovit idag! Sålunda försöker jag så pedagogiskt jag förmår att förklara att han kommer att bli övertrött ikväll och inte orka med några ostbågar om han inte försöker sova. Redan här är jag på väg åt fanders, hur smart är jag som tror att det går att - ens medelst ostbågar -övertala en treåring att sova?

Men resonabel som han är accepterar han att försöka.

Vem somnar? Inte är det Q och det är faktiskt också skralt med försökandet. Det sparkas, snurras, klappas i händerna, sjungs, kladdas med spott, you name it.

Tålamodet tryter och jag ryter. Q snor iväg som en pil.

Jag låser mig totalt, orkar inte reda upp det, vill inte ens. Är hemsk och försumlig och dricker te och surfar och ignorerar Q. Han är synnerligen förfördelad, vankar omkring med hängande huvud och utstöter djupa suckar.

Jag surfar och ser i ögonvrån Q komma smygande. Så gör han en tjurrusning och klänger upp i mitt knä. Vi kramas ordlöst en lång stund.

Sedan kommer det: Mamma, vet du, den lilla ankan Frasse på TV i Dubbelkvack, han kan cykla utan stödhjul!

Nu ska jag göra det enkelt för mig och strunta i alla goda föresatser om det ena och det andra. Vi tar en vagnpromenad till förortscentret och fikar.

- Q, vill du gå till Förortscentret?
- Jaa!
- Hur ska vi göra med ostbågarna?
-Äta dom!