Charmkurs åt en mänsklig buffel

Jag har fått en ny granne i kontorslandskapet. Blide projektledarkollegan som var sist in och följaktligen först ut har ersatts av en tuffing från en helt annan - nedlagd - avdelning.

Min tid på mitt nuvarande jobb delas in i ett före och efter mammaledigheten. Före gick jag på ett gungfly, hade inte koll på något, hade ingen att fråga. Att jag ändå på något sätt lyckades dra runt sju projekt begriper jag inte. Någon bra projektledare var jag säkert inte.

Efter mammaledigheten föll pusselbitarna på plats. Om jag ska fortsätta med den fåniga liknelsen om livspusslet så kan jag säga att mammablivandet var ramen till pusslet, det som är en förutsättning för att eländet ska hänga ihop och inte trilla isär ideligen. Så det var kanske inte så konstigt att även de bitar märkta "jobb" hittade sin plats efter Q:s intåg.

Fast det var ju inte bara det. Kontoret flyttade vilket gjorde att jag slapp åtta mils bilkörning varje dag. Jag gick ner till deltid. Jag fick nya chefer av en helt annan sort än min gamla. Chefer man kan fråga om saker. Som har relevant erfarenhet, som man inte måste hålla garden uppe för.

Jag förlorar mig i minnen, till saken. Min nye kollega, Tuffe Viktor. Före mammaledigheten hade han och jag en del med varann att göra, och vi kom genast på kant. Jag tyckte han var bufflig, otrevlig, ständigt ifrågasättande och krävande gällande mina ansvarsområden, undanglidande gällande sina egna. Hans namn på mobildisplayen eller i mejlkorgen fyllde mig alltid med obehag. Han var en starkt bidragande faktor till den konstanta osäkerhet jag kände.

När min ledighet led mot sitt slut var jag med på en after work där T-Viktor och jag kom i samspråk med varann. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, men erinrade mig att sist jag såg honom hade det snackats om gravid fru, så jag klämde ur mig något om att han väl var tvåbarnspappa nu.

- Nä, svarade han kort. Det gick åt helvete.

Jag studsade, men fann mig. Och honom också. Över glasen, i sorlet, fick vi en sorts kontakt. Han berättade att han fått hålla i sitt andra barn. Jag berättade om mitt efterlängtade barn.

Sedan dess har våra vägar inte korsats annat än ibland framför kaffeautomaten. Tills nu.

Och han är fortfarande alldeles förbannat bufflig och hetsig. Typiska dialoger:

T-Viktor: Hur gör man en riskanalys inför konstruktionsgenomgången?
Helga: (tänker, svarar därför dröjande) Tanken är att -
T-Viktor: Jag vill inte veta vad tanken är, jag vill veta hur man gör! (Vänder på klacken och går)
Helga: ... riskanalysen är något man kommer fram till under konstruktionsgenomgången, inte något man gör innan.

T-Viktor: Finns det någon lathund för hur man fyller i timrapporteringen?
Helga: Ja, fast jag vet inte riktigt var.
T-Viktor: Det var helt värdelös information!
Helga: Okej, vill du att jag ska vara hygglig och leta på den åt dig? I så fall - inte den tonen tack.

Alla som tror att Helga verkligen svarade den sista repliken räcker upp en hand. Nej, det gjorde jag förstås inte. Men jag såg tillräckligt ogillande ut för att budskapet skulle gå hem.

Det är inte första gången jag provoceras av Viktortypen. Det är heller inte första gången en Viktor retar sig på mig, för det tror jag han gör. Hans tonfall är inte lika hetsigt, hans svar inte lika bitska när han vänder sig till någon annan. Denne någon är alltid man. Troligen kan man anlägga ett genusperspektiv på detta, men säker kan jag inte vara eftersom jag är den enda kvinnan - inte på företaget, men i relevant befattning och ålder. Så det finns ingen att jämföra med.

Det intressanta med denna utveckling är att jag inte är så störd av Tuffe Viktor som man skulle kunna tro. Vassa replikskiften irriterar mig för stunden och nog var det trevligare stämning på min blide kollegas tid. Men det finns en viktig skillnad på då och nu: Viktor är inte längre någon som kräver saker av mig. Han är en kollega som jobbar parallellt med mig. Och av allt att döma går han fram som en bulldozer lite varstans.

Jag tänker luta mig bekvämt tillbaka och iaktta Viktors framfart. Han kanske gör succé och då kan jag rentav lära mig några knep. Eller också, om det går som jag tror, ska jag i moderligt bekymrad ton och med enerverande engagemang föreslå - en charmkurs.