Anne om avundsjuka

Häromkvällen när dagens bestyr var undanstökade och Q sov sött var jag för trött för att läsa den bok jag hade på gång. Som så ofta förut, men mer sällan på sistone, valde jag att vila och trösta mig med Anne, hon från Grönkulla.

Det påminde mig om ett halvskrivet inlägg jag haft liggande i över ett år. Likt många andra flickor har jag läst och älskat böckerna om Anne. Hon känns faktiskt som en gammal vän.

Objektivt konstaterar jag att böckerna är fulla av imponerande om än yviga miljöskildringar, att historierna går alltmer på tomgång mot slutet av serien. När Anne inte längre spelar huvudrollen förgår en hel del av tjuskraften. Många av personporträtten är storartade, författaren har god blick för den mänskliga naturen i dess storhet och småsinthet.

Som till exempel i boken Drömslottet, då Anne rustar för bröllop.

Och själv var Anne så lycklig att hon stundom betogs av en känsla av skräck. Det heter ju att gudarna ej gärna ser alltför lyckliga dödliga. Visst är åtminstone att somliga mänskliga varelser också ser dem med oblida ögon.

Två av den sorten kom ned på besök till Anne en skymningsstund i avsikt att göra vad de förmådde för att dämpa hennes alltför högtsvävande förhoppningar. Och ändå var dessa båda hedervärda och på det hela välmenande damer inga fiender till Anne - tvärtom, de höll uppriktigt av henne och skulle på det ivrigaste ha försvarat henne, om någon annan angripit henne. Men konsekvens är en egenskap som är fullkomligt främmande för vissa slags naturer.

..."Ja tänk, att Gilbert höll fast vid dig i alla fall", sade fru Harmon Andrews och fick in ett uttryck av överraskning i sitt tonfall. "Men Blytharna plägar vara ordhålliga, när de en gång gett ett löfte. Låt mig se - du är tjugofem år nu, Anne. När jag var flicka, ansågs det att tjugofem var den första avsatsen upp till glasberget. Men du ser ju riktigt ung ut. Det är ändå en fördel som de rödhåriga har framför oss andra. Och dina fräknar gör inte så mycket väsen av sig som förr."

I min släkt finns ett antal kvinnor med andligt frändskap till fru Harmon Andrews. Platta till den som är yngre och lyckligare än du, så att hon vet sin plats. Men erkänn aldrig att du gör det, allra minst för dig själv!

När Anne gift sig och flyttat till sin drömstuga blir hon god vän med grannen, den vackra Leslie vars liv kantats av sorger. Far och bror dog en våldsam död, hon gifte sig med en slarver för att rädda fädernegården, denne slarver är nu hjärnskadad efter ett fylleslagsmål och Leslie är för evigt fjättrad som hans sköterska utan hopp om ett lyckligt liv.

Annes äktenskap är ointressant lyckligt, hon blir prompt med barn och föder en dotter som lever endast en dag. Skildringen av hennes sorg är inkännande och realistisk. Hon såras av välmenta klumpigheter, trots att hon känner sig omgiven av kärlek finner hon det svårt att orka leva.

Efter barnets död fördjupas kvinnornas vänskap. I kapitlet Muren faller skildras Leslies känslor på ett förvånansvärt öppet sätt:

"Och nu måste jag avlägga en bekännelse för dig - jag vet att du kommer att förakta mig, Anne, men det kan inte hjälpas. Kan du tänka dig att det funnits stunder i vintras och nu på våren, då jag hatat dig?... Jag hatade dig för att jag avundades dig - o, jag var bokstavligen sjuk av avund ibland. Du hade ett rart litet hem - och kärlek - och lycka - och glada drömmar - allting som jag längtade efter - och aldrig fått - och aldrig kommer att få. O, aldrig kommer att få... Det var där taggen satt. Jag skulle inte ha avundats dig, om jag vågat hoppas att livet någonsin kunnat förändras till det bättre för mig. Men något sådant hopp hade jag inte - och det var det, som tycktes mig så upprörande orättvist. ....tänk att hata en annan kvinna, bara därför att hon är lycklig - och fastän hennes lycka alls inte rövat någonting från mig!

... Jag hoppas du inte ska missförstå mig, om jag säger ytterligare något. Anne, det sved ända in i mina hjärterötter när du miste din lilla flicka och hade jag kunnat rädda henne genom att hugga av den ena av mina händer, så hade jag gjort det. Men din sorg har närmat oss intill varandra. ...Ack, missförstå mig nu inte, käraste du, inte är jag glad över att din lycka inte längre är fullkomlig - det kan jag uppriktigt säga - men det är ändå så att sedan den förändringen inträdde, ligger det inte längre något svalg emellan oss. ... Nu känner du mig, Anne, mina allra sämsta sidor - förlåten har fallit... Och du vill fortfarande vara min vän?"

När jag var barnlös och bitter var jag också avundsjuk, själva känslan plågade mig, men ännu mer den oförståelse jag mötte från de flesta. Avundsjuka är belagd med starkt tabu, vill jag påstå. Man får vara ledsen för sin egen skull, men man får inte missunna någon annan.

Drömslottet kom ut 1917 och innehåller förstås inga sexuella skildringar. Bokens två centrala kärlekshistorier är krystat beskrivna, den ena är puttinuttrigt platt, den andra överspänt romantiserad. Men avundsjukan och vänskapen som överlever den, är beskrivna på pricken och talar till mig ännu efter nittio år.