Snälla flickor och stygga pojkar

Jag är övertygad feminist. Jag struntar i att ordet har kapats av mespolitruker som Göran Persson på ena kanten och bindgalna livmoderaktivister på andra. För mig betyder feminism att män och kvinnor ska ha lika rättigheter. Att jag i första hand ska betraktas och bedömas som en människa, inte som en kvinna. Ja det finns skillnader mellan könen, nej de går inte alla att utjämna. Men att våra liv från vaggan till graven ska delas av ett bråddjup där män står på ena sidan och kvinnor på andra, det vägrar jag att acceptera, och jag vill arbeta för en utjämning. För att vi alla ska ses som individer och kunna göra våra val efter det.

Detta vill jag ska avspeglas i mitt föräldraskap. Jag blir allt mer irriterad på de normer som finns för hur flickor och pojkar ska vara och jag häpnar över hur tidigt barn insocialiseras i sin könstillhörighet.

"Bebis", säger Q och pekar på en yngre förmåga. "Är du en bebis", frågar jag. "Nä, Q pojke!", svarar han med eftertryck. Och han har så rätt, men ändå fel. För redan bebisar sorteras in i könsfacken. Rosaklädda bebisar bemöts annorlunda än blåklädda, det är vetenskapligt bevisat.

Alltså är jag fylld av goda föresatser. Q har tröjor med blommor och Hello Kitty. Han har dockvagn, docksäng, leksaksspis och en oherrans massa gosedjur som han slösar ömhet på (och beordrar oss att göra detsamma: "Mamma pussa nalle!"). Förvisso har han också en verktygslåda precis som pappa. Men å andra sidan är spisen också pappas domän i Q:s värld. Han har nästan inga leksaksbilar och inga kläder med racerbilar, monster, robotar eller kamouflagetryck. Däremot har han ett par rosa hjärtformade solglasögon.

Och så har han sin bästa kompis H, grannflickan på landet, fem månader äldre än han. Henne älskar Q, för att inte tala om hennes lekstuga.

I helgen lekte de på H:s tomt. Jag rensade rabatter inom hörhåll, och log åt deras inbördes samtal.

Viss uppståndelse gjorde mig uppmärksam på att någon kommit på den ljusa idén att kasta saker från altanen två meter ner i rabatten med taggbuskar. Gummistövlar, bollar, skor och leksaker. Någon, det vill säga Q. H å sin sida sprang och hämtade grejerna, ivrigt och tjänstvilligt. Därefter avancerade Q till att rota i grönsakslandet med hackan som låg där. Han ignorerade både mitt rytande från andra sidan staketet och H:s beskedliga böner om att han skulle sluta.

Efter en stund resignerade jag och gick runt för att hämta hem honom och ge honom en liten uppsträckning (samt lunch). Snälla H följde efter och visade att hon kunde öppna och stänga grinden själv, hon vet hur haspen fungerar.

Efteråt tänkte jag. Hos oss ligger inga hackor slängda i landen, alldeles för farligt i företagsamma Q:s närhet. Hade vi haft en grind som Q själv kunde öppna och stänga hade vi inte haft en lugn stund. Men H vet att hon inte får gå utanför grinden, och då gör hon inte det heller.

Jag tror inte att Q är påhittig och bråkig för att han är pojke, eller att H är redig och stillsam för att hon är flicka. Jag tror att detta är drag i deras personligheter som hade funnits där oavsett kön. Olyckligtvis råkar de stämma väl med den rådande normen, och eftersom det är accepterat att pojkar är bråkiga och att flickor är stillsamma, kommer deras beteenden att förstärkas. Q kommer att mötas av förebråelser men också överseende. H kommer att premieras för att hon är snäll och duktig. Hon kommer till och med att förväntas hjälpa till med tuktandet av Q och alla andra busiga grabbar. Precis det som hände vid grönsakslandet.

Detta retar mig mest av allt. Trots mina åsikter, förberedelser och föresatser gjorde jag precis som alla andra föräldrar i alla tider.

Fan.