Sköna maj

På valborgsmässoafton var jag trött och arg. Nu börjar den här förbannade årstiden igen, den då båtar ska i sjön och sommarstugor ska öppnas och städas och inte har jag hunnit utnyttja vinterhelgerna till kulturella barnaktiviteter som dockteater eller museibesök. Nu börjar stugsäsongen med ett ständigt åkande fram och tillbaka, med glömda grejer som alltid ligger på fel ställe, med otvättat hår och fläckiga kläder.

Värst är känslan av instängdhet, av att vara fast i något som kräver mer än det ger. Som vanligt är det ofriheten som får mig att flippa ur.

Det jäste alltså under ytan, och O:s korta svar på min arga fråga om något städrelaterat (har nu faktiskt glömt vad!) var det som behövdes för att jag skulle explodera. Så vi grälade. Och blev så småningom sams. Och packade in oss och Q och tretusen kollin i bilen och åkte ut till stugan.

På kvällen fick jag ont i halsen och feber. Hela första maj tillbringade jag i nerbäddad i soffan. Men därefter fick vi en bra helg. Solen sken och fåglarna kvittrade. Bokstavligt talat. O byggde en trappa och grävde ut rabatter. Jag sådde vallmo och rosenskära. Q sprang kors och tvärs, alternerande mellan allehanda sysselsättningar. "Hälpa pappa pygga tjappa", vattna rabatterna (och sig själv) med trädgårdsslangen, undersöka sniglar och humlor, plocka gullvivor, ropa långa konversationer över staketet till grannflickan.

Själv fick jag tillbaka trädgårdslusten vilket är en viktig förutsättning för att jag ska gilla idén med sommarstuga. Men allra viktigast är att se Q:s glädje. Detta kommer att bli hans paradis.

Och så svindlar det till igen. Jösses, han är här nu. Här hos mig. Jag fick ett barn till slut. Och vilket barn sedan!



Skutt, skutt i full karriär nerför backen. Ologiskt nog är bilden tagen inne i stan, tro det eller ej. Ett par hundra meter från vårt hus, välkommen till förorten!