Himlen välver sig lysande genomskinligt blå över mig när jag åker hem från kören. Luften är kall och klar och mättad med dofter. Klockan är halv tio på kvällen.
Det var de ljusa vårkvällarna som Kristina saknade i det nya landet. Om natten låg hon i sin bädd och spanade efter ett land där kvällarna om våren voro ljusa. Ett land som inte fanns för henne mer, ett land hon lämnat för att aldrig återvända.
En sådan hemlängtan har jag känt, i samma land som Kristina. Jag glömmer den aldrig. Den rister själen som ett jordskalv. Jag är på fel plats på jorden, själva marken under mina fötter är främmande och fel. Hur kan då något annat vara rätt?
Men att föreställa sig att denna längtan, detta avsked skulle vara för evigt, det kan jag inte. Jag visste ju att jag skulle komma tillbaka. Vilken människa idag gör ett uppbrott som varar hela livet?
När jag lägger mig är det fortfarande ljust och Q:s huvud med det svarta blanka håret, inte längre bebistunt utan tjockare för varje månad, avtecknar sig tydligt mot kudden. Han kommer aldrig att bli infödd korean. Han är för evigt berövad möjligheten att inkorporera de koreanska lukterna och smakerna i sitt tidiga liv. De kommer aldrig att tillhöra honom på det sätt man äger det som var en del av ens barndom.
Jag undrar om han kommer att sakna det. Man kan ju som bekant sakna något man aldrig haft. Det vet jag nu.
Fast jag saknar förstås Sverige och svenska naturen, inte den koreanska....
SvaraRaderaSjälvklart kan man sakna det man aldrig haft.
SvaraRaderaMen Q har en barndom, han har minnen, smaker och dofter som han kommer att förknippa med sin barndom.
Det blir förvisso inte samma minnen, smaker och dofter som han skulle haft om han hade växt upp i Korea, men det blir en barndom med föräldrar som älskar honom, något han inte hade haft i Korea!