Det är mycket graviditeter nu. Både på nätet och i verkligheten har bekanta blivit spontant gravida efter många år av infertilitet och dystra läkarprognoser. Några av dem har adopterade barn, andra har fått barn genom IVF. I de flesta fall har det gått bra hela vägen, i andra har det blivit graviditet men inte barn.
Rent empiriskt kan jag alltså konstatera att det inte är så ovanligt i alla fall, det som alla infertila hatar att höra. Att det kan bli barn efter att man har gett upp och börjat tänka på något annat.
Slutsatsen är alltså att bara man slappnar av och inte är så fixerad och kanske helst också adopterar eller åtminstone skaffar hund så blir man på smällen?
Nä. Inte min slutsats i alla fall. Den är istället denna.
Fertilitet är svårt. De allra mest erfarna IVF-läkarna med decenniers forskning under bältet och som har sett tusentals par passera, vet inte de exakta faktorerna och mekanismerna som leder till graviditet.
Skulle en vanlig amatör ge prognoser och rekommendationer gällande hjärnkirurgi eller cancervård? Nä, tänkte väl det. Konstigt då att folk är så pigga på att uttala sig om ett minst lika svårt område.
Helga!!! EXAKT min åsikt!!!
SvaraRaderaVi hade ju inte alls lika stora problem som ni med detta att "bli gravid", men de motgångar och de månader vi höll på att aktivt försöka var liksom ändå tillräckligt. Jag HATADE att höra just den där myten (för JA det ÄR en MYT!) om just avstressning och avslappning. Att "bara du itne fokuserar så mycket på detta så kommer det lösa sig automatiskt". SKITSNACK!!!!!!!
Det är så synd att denna myt fortfarande lever kvar s starkt i ett annars så upplyst samhälle.
Jag var på en föreläsning för många år sedan när jag pluggade på universitetet och vi läste om toxikologi. Denna föreläsning handlade om just teratologi (fostersakdor orsakade av yttre påverkan), men föreläsaren forskade främst om endokrinologi (hormoner) vid fertieltet etc. Jag minns än idag så väl hur han redan då (detta var mitten av 90-talet) pressade på just detta faktum att stress inte har ett dyft att göra med om en kvinna blir gravid eller ej! Eller jo, det KAN ha betydelse. Negativ inverkarn på fertiliteten kan kopllas till extrem stress. EXTREM stress. med detta menades stress som uppkommer vid svält eller allvarliga sjukdomar. Eller psykisk stress som uppkommer vid t ex krigstillstånd där man lever undangömd under långa perioder, eller även stress som uppkommer vid tortyr (både fysisk och psykisk).
Sådan stress kan självklart göra att kroppen ställer in sig på "överlevnad" istället för fortplantning, vilket ofta försvårar för kvinnan att bli gravid. Men stress som vi i vardagligt prat talar om (mycket på jobbet, funderingar över varför man inte blir gravid, mycket omrkring sig... etc) har ingen som helst betydelse för fertiliteten. Vare sig positivt eller negativt.
Det är helt andra faktorer som styr.
Och detta fenomen du nämner om par som länge försökt få barn, men som till slut antingen adopterat eller "gett upp", och då blir gravida handlar inte alls om "avslappning". Även detta fenomen tog nämligen ovan nämnda forskare upp. Hans förklaring var att: många par behöver kanske 5-10 år av regelbundet sex innan det faktiskt "tar. Och när det gör det (om det gör det) så är det bara för att just då lyckades de med timingen så att de rätta förutsättningarna fanns. Slump? Tur? Kalla det vad du vill, men det är iallafall inte fråga om att "man slappnat av eller gett upp".
Allt handlar faktiskt om kroppen och ren och skär biologi! Ja, så länge man inte lever under extrema förhållanden då... som turberkolossmittad kvinna som inte ätit ordentlig mat på ett halvår t ex.... ;-)
Jaja, folk vill så väl, men gör så fel! Och detta med fertilitet tycks alla visst vilja ha (och ta sig) rätten att lägga sig i. Tyvärr.
Så du läser på FL ;-) /fd grannen på ön
SvaraRaderaHåller med dig Helga. Att säga att det "bara är att slappna av och inte fixera sig" är ju som att lägga en stor del av, om inte hela, skulden på kvinnan. Vårt första barn är en provröris, och vi var inte oförklarligt barnlösa - det var lite vajsing på mina hormoner och lite vajsing på simmarna. Läkarna gav oss ett par procents chans att lyckas själva, så det blev ICSI - och träff på första försöket. När storebror var 6 månader visade det sig att jag var gravid igen - hemmabyggt. Jag är själv helt övertygad om att det inte hade någonting med att jag slappnade av att göra. Jag tror att i just vårt fall berodde det på att graviditeten i sig rörde om i mitt hormonsystem, och att det var därför det plötsligt fungerade av sig självt. Efter nummer två kom så nummer tre - också hemmabyggt. Detta stärker mig i min tro att något faktiskt förändrades med graviditeterna. Något biologiskt, hormoniellt. Inte något slags mental spärr.
SvaraRaderaOch sen är det ju precis som du säger - jag har ingen aning. Fertilitetsläkarna har svaga aningar - ibland. Det jag tror handlar faktiskt bara om mig och min situation. Men jag tror mig i alla fall veta att det inte är så enkelt som att slappna av och tänka på annat. Hear, hear!
Som FruW säger, en graviditet skakar ju om kroppen ordentligt. För mig var det kanske så att LH-värdet fick sig en spark i baken och lade sig på rätt nivå. Eller så var det bara rent råflyt. Den sortens råflyt som man inte kan sätta sin tillit till om man vill göra allt för att få ett barn innan chanserna minskar ännu mer i och med ålder.
SvaraRaderaSjälv går jag omkring och frälser världen och tar varenda diskussion som gäller slappna av och bli gravid. Fast just nu känns det lite fånigt. Här har jag snackat vitt och brett om detta och om vår svårighet att få barn och så ska jag om någon vecka släppa bomben att hoppsan! jag har visst blivit oplanerat gravid...
men om någon säger att det är för att jag slappnade av - då får de på nöten!!!
Kram
Anna
PS Tack för fina, stöttande kommentarer i min blogg
Just allt som har med barn att göra tycks göra att folk gärna vill se sig som experter bara för att de har kunnat sätta några till världen. Tycker mig se samma tendens när det gäller barnuppfostran.
SvaraRaderaNej, jag läser faktiskt inte på FL. Det är bloggvänner både i Sverige och utomlands samt några alldeles riktiga IRL-kompisar som utgör min empiriska erfarenhet.
/Helga
Nä jag tänkte inte så ... tänkte bara att just då du skrev ditt inläggg så var detta en mycket het och aktiv diskussion där :-) /fd granne på ön
SvaraRaderaJag förstår inte varför man skulle bli ARG för att folk säger så..? Själv blir jag alltid arg när någon säger att det finns saker som man inte får säga! I alla fall om det man inte får säga inte är motbevisat till hundra procent.
SvaraRaderaSambandet mellan kropp och själ är ju så outforskat ännu, och det kommer hela tiden nya, medicinska förklaringar till sådant som man alltid har vetat men inte kunnat förklara.
T.ex. att vissa människor tycks kunna hålla sig vid liv på ren livsvilja, där andra skulle ha dukat under för länge sedan. Eller att det verkar vara möjligt att "skjuta upp sjukdomen" efter en smitta, tills man har klarat av en viktig deadline eller tenta.
I ljuset av detta så vore det väl inte så jättekonstigt om själen skulle kunna påverka kroppen i det otroligt intrikata samspel av hormoner som krävs för en graviditet..? Självklart kan det inte hända om det finns ett DEFINITIVT fysiskt hinder - som helt sammanväxta äggledare eller avsaknad av livmoder. Men i alla de fallen där läkarna inte kan hitta någon medicinsk orsak, så kanske psyket kan ha betydelse..?
För min egen erfarenhet från min bekantskapskrets, där det är ett flertal som har försökt få biobarn i fem-tio år, adopterat, fått barnbesked - och ett par månader senare upptäckt att kvinnan är gravid, säger att det inte BARA kan vara ett sammanträffande att det händer just då... Inte när det har hänt för så många.
(Att bli med barn efter att ha fött ett barn efter provrörsbefrukting etc. är en helt annan diskussion, för det kan - som ni själva är inne på - såklart bero på att hormonbilden har stabiliserats efter att kroppen har fått uppleva en normal graviditet, med den hormonbild som är normal i detta tillstånd. Men detta kan inte förklara att det händer efter en adoption...)
De flesta av mina kompisar som blivit gravida har varit SANSLÖST fokuserade på att bli gravida. De har börjat kissa på stickor i samma sekund som de slutat äta p-piller. Och de har blivit gravida bums. Allihopa. Varför har inte stressen och fokuseringen hindrat dem från att bli gravida, om det nu är så det funkar? Det är min första fråga.
SvaraRaderaMin andra fråga är: Hur kan dessa snabbgravida sen sitta i efterhand och uttala sig så bergsäkert om att andra, som inte blir gravida, spänner sig för mycket?
Jag tror att det är delvis på grund av såna händelser som vi som aldrig blev gravida blir så ledsna och arga när de superfertila säger till oss att vi ville för mycket. För vi har inte den bilden av oss själva. Vi kände oss rätt normala, där i början. Jag t.ex. hade aldrig kissat på en äl-sticka förrän en läkare uppmanade mig att göra det.
Mina snabbgravida väninnor pratar, så här i efterhand, om att de inte alls var så fokuserade. "Vi tänkte att blir det så blir det", säger de några år senare. As if! För det är ju lite fult att vilja för mycket. Det kan straffa sig...
Det här blev ett långt och svamligt inlägg. Jag tror att summan av mitt inlägg är att man inte ska kategorisera andra människor som "för spända för att bli gravida". För det kan man rimligen inte veta. Särskilt inte om det gäller ens grannes kusins jobbarkompis.
/Annika, mamma till liten koreansk superhjälte som är bara några månader äldre än Q
Oj Catharina, du rör om i getingboet. För det första gör du exakt samma misstag som många andra, drar en tvärsäker slutsats från din egen (troligen) ganska begränsade erfarenhet. För ärligt talat, hur många par känner du som blivit gravida inom månader efter att de adopterat? Tio? Tjugo? Trettio? Alldeles för små populationer för att basera några säkra slutsatser på.
SvaraRaderaFör det andra: förbjudet är det inte, men korkat och ganska okänsligt att insinuera att man har sig själv att skylla för att man inte blir gravid (eller frisk från sin cancer) eftersom man inte slappnar av eller tänker tillräckligt positivt.
Jag tycker faktiskt att det är helt förståeligt och t o m OK att bli arg i det läget. Möjligen kan man tänka sig att folk menar väl när de säger att psyket inverkar. Men inte ens det kan man vara säker på. Varför skulle man bli glad för att höra det?
Fast jag skulle aldrig uttrycka mig så; jag skulle inte säga att "folk har sig själva att skylla" etc.. Däremot så är jag väldigt mycket FÖR sanningssökande! Vad det än gäller!
SvaraRaderaJag kan inte med, att det är förbjudet att forska på vissa saker, eller lägga fram vissa rön, för att det är politiskt inkorrekt för tillfället eller för att någon kan ta illa upp. Jag tror nämligen att "Sanningen gör fri" i slutändan, och att inget kan bli bättre av att man undertrycker sanningen - och sökandet efter den...
Alltså är jag EMOT att man för nuvarande (det där ändras ju alltid med några decenniers mellanrum...) inte "får" forska på t.ex. mäns och kvinnors olikheter, eller homosexualitetens orsaker.
Vissa säger ju till och med att man inte längre bör få prata om symbiosen mellan mor och barn, eller amningens nyttighet, för att det försvårar för jämlikheteten! Och då måste de rön som inte passar i den bilden gömmas undan och förbjudas i nytryck av läroböcker. Enligt dessa personer (OK att det här var ett mer extremt exempel än de andra, men det kan vara på vinnande) bör ju mamman och pappan ge nappflaskan varannan gång...
Men när det gäller sambandet kropp-själ för att bli gravid, så VET vi som sagt inget med bestämdhet ännu. Så vi är alla fria att tro vad vi vill, och under tiden samla på empiriska studier..! :)
Fast i det här fallet handlar det överhuvudtaget inte om forskning, utan om glada amatörers vilja att sprida sina åsikter och tyckanden. Och den forskning som finns stöder inte alls den alldeles för spridda uppfattningen att psyket har stor betydelse.
SvaraRaderaMin erfarenhet är att experten är försiktigare än amatören. Dvs ju kunnigare en person är desto mindre benägen är han eller hon att gå på i ullstrumporna och påstå en massa saker.
Angående ditt sista uttalande så är jag inte säker på att expertisen skulle hålla med dig helt. Jag tror att många av dem skulle anse att de VET att psykets inverkan på chanserna att bli gravid är väldigt mycket svagare än alla andra faktorer.
Du är för sanningssökande säger du. Vad är sanning? Varje forskare vet att man påverkar det man studerar enbart genom att studera det. Att slå fast vad som är sanning är inte lätt.
Dina invändningar gällande jämlikhet är intressanta. Jag förstår problematiken även om jag inte helt håller med dig. Känner du likadant inför mänskliga rättigheter? Tycker du t ex att det skulle vara helt okej att forska på intelligensen hos människor av olika ursprung?
Ja, det tycker jag faktiskt! Jag tycker att man ska få forska på ALLT i ett demokratiskt, icke-totalitärt samhälle - själklart så länge som man följer de etiska riktlinjerna för forskning, som att alla som medverkar måste vara frivilliga och ordentligt informerade.
SvaraRaderaOch ja, jag tycker även att OM man nu kom fram till att X-folkslaget har i genomsnitt 110 i IQ medan Y-folkslaget har 98, så måste man få publicera det.
Det viktiga är att arbetsgivare och skolor inte skulle ha rätt att diskriminera individer av Y-folkslaget för det. De ska alltid vara skyldiga att ta in/anställa den bäst meriterade oavsett vilket folkslag det är, och om en av Y-folkslaget har högst IQ av alla sökande (all other things equal), så är det självklart h*n som ska anställas.
Det samma gäller såklart kön. Det är INTE farligt att publicera en undersökning som visar att de flesta matematiska genierna är män. Så länge som de få kvinnliga genierna som finns får exakt samma chans! Det behövs bättre urvalsmetoder helt enkelt, för att få fram de bästa individerna utan att NÅGRA fördomar får spela in. Gärna just anonyma intelligenstester och även kunskapsprov - och sedan SKA som får bäst på de proven anställas. Vare sig de är män eller kvinnor, eller har blont, rött eller svart hår, eller är tjocka eller smala, blyga eller självsäkra.