Pet peeves

Svengelska blir oftast patetiskt töntigt, jag säger bara Ebba von Sydow, men ibland är det praktiskt att använda engelska termer. Hur översätter man pet peeves, alltså företeelser man älskar att reta sig på?

Jag har många sådana (kanske läge för en ny etikett?) och här kommer en: folk som inte vill gifta sig. Lugn! Jag ska förklara vad jag menar. Moraltant är jag förvisso men det är inte så illa som det låter.

Jag häpnar när jag hör folk prata om att det är ett så stort steg att gifta sig och att de tvekar. Folk som har barn tillsammans. Jag fattar det inte. Hur kan något vara ett större committment (aj, igen) än att få barn med någon? Då sitter man ju ihop för resten av livet vare sig man vill eller inte.

Och så det juridiska. Att vara sambo är så fan heller likställt med att vara gift. Man ärver inte sin sambo, men man ärver sin man eller fru. Snyfthistorierna man läser ibland om människor som måste gå från hus och hem när den mångårige sambon dött för att arvingarna kräver sitt, rör mig inte särskilt. Hur kunde de vara så korkade att de inte gifte sig?

Adoptivföräldrar slipper fundera på detta, eftersom man helt enkelt måste vara gift när man adopterar. Obegripligt nog är detta ett hinder för en del. Jag har till och med läst debattinlägg på temat att det är föråldrat och fånigt av barnens födelseländer att kräva att par ska vara gifta för att få adoptera. Då är man ute och cyklar på mer än ett sätt. För det första är det svensk lag som kräver giftermål, för det andra är det fruktansvärt förmätet att vilja diktera för andra länder och kulturer vilka krav de ska ställa på oss som vill ha deras barn. Vilka krav skulle vi svenskar ställa på exempelvis indiska par som ville adoptera svenskfödda barn?

Vårt eget bröllop var en riktig baluns med åttio gäster, middag på lokal med övernattning, dans till levande orkester. Jag hade vit (men funderade länge på röd) klänning och krona, O hade frack. Vigseln var borgerlig vilket faktiskt var ganska ovanligt då, vi hade vissa problem med att hitta en vigselförrättare och en ceremoni som kändes bra. Min beläste far tog reda på att det är gammal svensk sed att brudparet går in i kyrkan (i vårt fall slottet) tillsammans för att visa att kvinnan gifter sig av egen vilja. Inget överlämnande av bruden à la Dallas alltså!

För oss hade detta inget med religion att göra. Någon sådan bekänner vi oss inte till. Inget med att skaffa barn tillsammans heller. För oss var det ett tillfälle att göra något roligt, att ställa till med kalas och att samtidigt visa för oss själva och världen att vi bestämt oss för varann och ville leva tillsammans. I nöd och lust. Det finns en bröllopsbild här på bloggen, men jag säger inte var. Den intresserade får leta.

Det är snart tio år sedan nu.