Påfyllning

Imorse grät jag när O skulle till jobbet. Q hade klängt på mig hela natten, vaknat flera gånger och skrikit "mamma, mamma". Efter en vecka av mammarop under sömn och vaka i olika tonarter och kombinationer av ilska, gnällighet och förtvivlan var jag slut. Utpumpad, utsugen, dränerad, uttorkad. Slut. (Tu-ut! Som Q skulle ha sagt.)

Jag grät för att det kändes som att vad jag än gjorde var det inte nog. Q:s behov tycktes omättligt och oändligt och hotade att sluka hela mig.

Jag grät av skam och rädsla inför att ha de känslorna för den jag älskar mest, den som är finast och viktigast i mitt liv.

Jag grät för att tiden krymper, den som är kvar innan jag måste börja tillbringa huvuddelen av min vakna tid borta från Q. Borta från Q!

Men gråten tar ju slut efter en stund och då gjorde jag frukost. När Q ätit upp sin och började klättra på mig (som inte ätit färdigt) fick jag ett infall. Istället för att fösa undan honom tog jag upp honom i famnen och höll honom hårt intill och sa allt det där. Det som jag bara tänker, eftersom det kräver så stora vuxenord för att uttrycka. Att jag älskar honom. Att han är det finaste som finns. Att han är viktigare än något annat. Att det inte går en dag utan att jag ser på honom och blir lycklig och förundrad och fruktansvärt tacksam.

Inte vet jag hur mycket man kan förstå av sånt när man är tjugotvå månader, men han var alldeles stilla och tung i min famn.

Sedan tog jag mig i kragen och ringde trogne vapendragaren Q-morfar som gärna ville följa med till Kulturhusets rum för barn. Där har vi klättrat i torn och krupit i kojor och kikat bakom luckor och läst böcker. Och målat en tavla. Den som lyssnar noga kan höra Q-morfars docerande i bakgrunden. Han kan endast hålla tyst i korta stunder, nämligen.

Och jag är inte tu-ut längre.